En av ödehusrörelsens förgrundsgestalter är Robert Danielsson, som driver projektet Landsbygdsdröm med Jennifer Erlandsson och Theresia Sandahl. De hjälper kommuner, regioner och föreningar med att inventera tomma hus för försäljning. Men vad är syftet och vad tycker de om att inte alla byggnadsvårdar sina ödehusinköp?
Robert Danielsson
Yrke: Konsult med fokus på kulturmiljö
Bor: I Stockholm, Enköping och Långaryd
Jobbar med just nu: Många olika projekt. De flesta Uppland, Småland och Halland men genom Landsbygdsdröm över hela landet.
Vad är ödehusrörelsens mål?
– I ett större perspektiv handlar det om resurshushållning och att det är få som har brytt sig om att det bokstavligen ruttnar bort hundratusentals välbyggda historiska byggnader på landsbygden. I bakgrunden ligger Boverkets uppdrag att ta fram tvångsmedel till kommunerna att kunna riva förfallna hus på fastighetsägarnas bekostnad. De tomma husen har också fått en betydelse i en större samhällsomställning mot ett mer hållbart och klimatneutralt samhälle där allt fler ser en framtid på landsbygden. Vi hjälper till i denna omställning i allt från att hjälpa till att hitta hus att rädda och att erbjuda råd och stöd. Vi kommer inte kunna rädda mer än en bråkdel men vi försöker i alla fall.
Hur mår ödehusrörelsen?
– Jo tack den mår jättebra. I höstas blev jag utsedd till årets landsbygdsutvecklare av Hela Sverige ska leva, Facebookgruppen Jag räddade ett ödehus närmar sig 35.000 medlemmar, ett 60-tal kommuner inventerar tomma hus i syfte att bli en del i ett större hållbarhetspespektiv och strax publicerar vi den första handboken i ämnet ödehusinventering.
Är ödehusrörelsen en byggnadsvårdande rörelse?
– Att rädda ett hus från rivning är för mig den yttersta formen av byggnadsvård. Men de som räddar husen befinner sig i olika situation, husen är av olika ålder och skick och målsättningen är individuell. Någon vill leva klimatneutralt, en annan vill vara självförsörjande och en tredje vill starta en företagsverksamhet. Vi hjälper gärna till med råd om hur man kan restaurera historiska byggnader på ett hållbart sätt, men alla hus är inte möjliga att bevara utan att göra stora ingrepp.
Är det viktigt att byggnadsvårda sitt ödehus?
– Preppers vill rädda ödehus, de inom ekologisk odling vill rädda ödehus, de som vill skapa självförsörjning vill rädda ödehus och det är inte säkert att alla har kunskap, mål eller intresse att byggnadsvårda på det sättet som kanske framhålls i sociala medier. I ödehusgruppen har vi låtit medlemmarna själva välja målsättning och lägger oss inte i vad de valt. Vill man fråga om råd om sitt hus så ger vi gärna rådet att främst byggnadsvårda, men har någon bytt ut fönstren eftersom de ursprungliga var bortom räddningsbar gräns så ägnar vi oss inte åt gruppmobbning. Vi kommer hellre med goda råd innan, än skäller efteråt.
Är det bättre att rädda ett hus från förfall med hjälp av moderna metoder, än att inte rädda det alls?
– För mig handlar byggnadsvård om att utifrån byggnadens förutsättningar göra minsta möjliga ingrepp, bevara historiska lager men få huset funktionellt. Just nu handlar byggnadsvård i sociala medier om inredning, mode och att skapa historiska pastischer genom att sudda ut byggnadernas historiska lager med stora summor nedplöjda i att ha rätt typ av snickerier, rätt matchande kulör och inredning sällan med husets historia i åtanke. Inom ödehusrörelsen kan vi inte ägna oss åt såna modenycker, vi får ofta inte lån på hus som är i dåligt skick och måste fokusera på att få huset beboeligt. Ofta handlar det först om att riva byggnaden eller inte, och då är det förhoppningsvis bättre att bevara så mycket av byggnaden som möjligt.
Vad har ni för framtidsplaner?
– Första handboken i hur man hittar obebodda hus och hur man tar hand om dem är på väg att födas. Vi försöker hjälpa så många som möjligt i denna omställning till ett hållbart samhälle,
Sedan väntar många intervjuer, föredrag och workshops. Och snart får man följa min egen resa med en tidskapsel från 1850 som saknar både uppvärmning, vatten, avlopp och kök som jag gör beboeligt med minst möjliga ingrepp och till minsta möjliga kostnad med återbruk och massor av eget arbete.
Josefina Fogelin, redaktör