fbpx
Dalarna har under långa tider varit ett attraktivt landskap för besökare. Bilden visar Husby hembygdsgård i Hedemora kommun. FOTO: CALLE EKLUND/ V­WOLF/ WIKI COMMONS

Man brukar säga att det måste finnas tre förutsättningar för att turism ska uppstå – en attraktion, en transport samt kost och logi. Anders Tapper, Svenska Turistföreningen, och Jan Nordwall, Hembygdsförbundet, berättar om besöksnäringens villkor och möjligheter.

Äventyrslust då och nu

Svenska Turistföreningen bildades år 1885 av en samling forskare och akade- miker i Uppsala. Naturvetenskapen dominerade under denna första tid, geologer och upptäcksresande satt i styrelsen. Idag är organisationen betydligt bredare och har över 258 000 medlemmar.

Anders Tapper är chefredaktör och ansvarig utgivare för medlemstidningen Turist, som utkommer i en upplaga om drygt 140 000 exemplar per år. Han var även redaktör för föreningens årsbok under dess sista tio år (utgavs under åren 1886–2013), och har koll både på föreningens historia och framtid.

På 1950-talet började STF:s vägavdelning att sätta upp emaljerade vägvisare till sevärdheter. Det var slott, kyrkor, historiska minnesmärken och forn- minnen. Vägvisarna satt vid de större vägarna, och väl framme på platsen fanns ofta en texttavla som berättade mer. Skyltningen upphörde under
1960-talet när Trafikverket tog över ansvaret, men på vissa ställen finns den här typen av skyltar fort- farande kvar. FOTO: WIL LE ÄNGERMARK / VÄNERSBORGSMUSEUM
FOTO: HÄLL , PETER / TEKNISKAMUSEET

Kan du berätta om den första tiden?

– Man hade precis börjat öppna upp Sverige för resande. År 1882 invigdes Tvärbanan över Jämtland, och fjällvärlden var hög- intressant för föreningens medlemmar.

Från omkring år 1900 väcktes ett intresse även för andra typer av besöksmål som inte var natur. En person som hade betydelse för denna utveckling var riksantikvarie Hans Hildebrand, som var ordförande i STF 1887– 1909. Medlemsskaran breddades, och man gick alltmer åt det folkbildande hållet. Det tilltalade bland annat folkskollärare, som blev en stor del av medlemsskaran.

STF spred sitt budskap genom att ge ut vykort, reseböcker och vägbeskrivningar. Man hade eget förlag och gav ut en stor mängd böcker, bland annat de tematiskt upplagda årsskrifterna över olika landskap. Många av böckerna står sig än idag.

Hur ser kopplingen ut mellan STF och byggande?

– Vi var tidiga med att bygga utsiktstorn. Att uppleva vyer var väldigt populärt under det sena 1800-talet.

Det fanns ingenstans att bo i fjällen, så STF byggde också egna fjällstugor och fjällstationer.

Ett exempel på »Typstuga 65« som Tore Abrahamsson ritade för STF. Just den här stugan finns vid vandrings- leden mellan Ramundberget och Helags i Jämtland. FOTO: ROSASINEN SIS/ WIKIMEDIA

Arkitekten John Åkerlund ritade för organisationen under 40 års tid, där Saltoluokta Fjällstation är ett bra exempel. Lite senare ritade arkitekten Tore Abrahamsson »Typstuga 65« för STF, som blev uppskattad som både funktionell och trevlig.

Från 1933 har organisationen drivit vandrar- hem, något som kom igång delvis som en följd av den nya semesterlagstiftningen. Vandrarhemmen fanns ofta i befintliga byggnader som skolor, församlingshem och hembygdsgårdar, och man vände sig framför allt till de turister som kom på cykel eller till fots.

Hur vill STF:s medlemmar turista idag?

– Efter en lång period av fokus på folkbildning, har man under de senaste tjugo åren allt- mer återgått till det som var viktigt för de tidiga turisterna – äventyr och upplevelser. Fortfarande lockar fjällvärlden, ofta som en väg till självförverkligande genom utmaningar och strapatser.

VANDRINGSLEDER

I fjällen anlades välkända Kungsleden redan i början av 1900-talet. Under 1930-talet tillkom flera leder runt Stock- holm, Malmö och Göteborg. Så kallade låglandsleder i andra delar av landet är i

stor utsträckning från 1970-och 80-talen. Idag är vandring högaktuellt, och många är de människor som på sin väg genom kulturlandskapet blir uppmärksammade på nya bygder och besöksmål.

Hembygdsrörelsen ligger rätt i tiden när många människor söker auten- tiska upplevelser i sitt närområde. Bilden visar Tunabergs hembygdsgård i Nyköping. FOTO: TSER IKSSON/ WIKICOMMONS

Det genuina som dragplåster

Hembygdsrörelsen har en hel del gemensamt med Byggnadsvårds- föreningen. De 2060 lokala hembygdsföreningarna förvaltar ett stort antal hembygdsgårdar och andra natur- och kultur- miljöer som är av intresse för Byggnads- kulturs läsare.

Under förra sommaren var det många som återupptäckte sin hembygd både på socken- nivå och i ett lite större sammanhang. För den ideellt arbetande hembygdsrörelsen innebar fler besökare både en möjlighet och en utmaning.

Jan Nordwall är Hembygdsförbundets generalsekreterare, och driver projektet »Kulturarvet som besöksmål«.

Kan du berätta om projektet?

– Det är en långsiktig satsning som handlar om att närma sig besöksnäringen utifrån tre nivåer – nationellt, regionalt och lokalt. På nationell nivå för vi dialog med bland annat Visit Sweden, Riksantikvarieämbetet, Sveriges kommuner och regioner och Svenska turist- föreningen.

Nyligen släpptes ett nytt koncept för vår hemsida. Den har ett tematiskt upplägg, där man på sikt ska kunna söka bland regioner eller olika typer av besöksmål och aktiviteter. Målet med hemsidan är att hembygdsrörelsen tydligare ska profilera sig som en enda aktör.

På det regionala planet görs fördjupningar i Dalarna och Västra Götaland. Här har det genomförts utbildningar, där hembygds- föreningarna har fått ta del av en verktygs- låda med handledningar och filmmaterial.

En poäng är också att knyta närmare kontakt till destinationsbolag och liknande aktörer, att hembygdsföreningarna ska bli en tydligare del av det regionala utbudet.

Vad särskiljer hembygdsrörelsen från andra aktörer inom besöksnäringen?

– Vi är ideella, finns i hela landet och när man besöker oss så möts man av folk som drivs av ett intresse. Pandemin har på sätt och vis blivit en möjlighet för att nå fler människor och återupptäcka landsbygden. Vi kan erbjuda dem en upplevelse.

Finns det något som besökare »alltid« vill se?

– En fin hembygdsgård med gott fika där det också finns något att göra och titta på, funkar för det mesta. Men dagens besökare efterfrågar också andra saker än vad man gjorde förr, upplevelser och paketering med flera besöksmål inom ett och samma område.

Ett problem för föreningarna har varit att de har svårt att ta betalt. De behöver lära sig att se på betalning på ett annat sätt, att det handlar om att bekosta vården av kulturarvet.

Det man tar betalt för är inte i första hand en kopp kaffe, utan det är en upplevelse.

Många föreningar är ovana vid den tanken, och kanske inte förstår vilket värde deras hembygd kan ha för en mer urban publik.

Vad ska ni göra nu då?

Framtida utmaningar handlar bland annat om att vi tappar medlemmar. Men å andra sidan kan vi inte bara tala om antalet medlemmar, för det är ett ganska klumpigt mått. Det vi istället behöver är många engagerade medlemmar.

Byggnaden har använts som finstenhuggeri, för bearbetning av det lokala materialet diabas. FOTO: PIA LINDBERG

Sliperiet Gylsboda

Den gamla industribyggnaden var nästan dold bakom buskar och snår, och hade sett sina bästa dagar. Genom stort engagemang och omfattande ideella insatser, lyckades den nystartade föreningen Sliperiet Gylsboda återge byggnaden sin forna glans. Pia Lindberg berättar om vägen fram mot en ny tid för den gamla byggnaden.

Mellan buskar och träd skymtade en gammal industribyggnad. Trä- skivor dolde fönstren och växtligheten hade tagit över, med rötter växande in under väggarna. En av väggarna hade till och med börjat rasa in.

En stark drivkraft väcktes till liv. Den vackra gamla industribyggnaden måste ges en ny chans.

Bakom grönskan dolde sig en vacker tegelbyggnad. FOTO: PIA LINDBERG

En ny förening bildas

Efter många diskussioner fick vi lov av ägarna att starta renoveringen år 2017. Med ett

49-årigt hyreskontrakt fick vi äntligen chansen att plocka fram tegelbyggnaden ur snåren och se den i sin fulla prakt.

Vi förundrades över hur man lagt sig vinn om att bygga vackert. Runt de välvda gjutjärnsbågarna till fönstren följer tegelstenarna som ett valv. I hörnen har man byggt små dekorationer i tegel och brädorna under tak- utsprången är utskurna i vacker bågform.

När muraren byggde har varje fog dragits med ett verktyg som gett den en skön halvmånform.

Den ideella föreningen Sliperiet Gylsboda var nu född, med målsättning att ge byggnaden nytt liv.

Arbetet fortsätter, smedjan står på tur för renovering. FOTO: PIA LINDBERG

Byggnadens historia och framtid

Det som i början av 1900-talet var finstens- huggeri i samband med diabasbrytningen, vilken fortfarande fortgår på orten, skulle nu påbörja sin resa mot att bli ett levande kulturcenter.

Med ideella krafter satte vi igång. Genom arbetsförmedlingen kom vi i kontakt med två hantverkare som behövde praktik för språk- träning. De lärde oss att blanda och applicera puts på väggarna, samtidigt som vi lärde dem vad sakerna heter på svenska.

Till de saker som vi inte kunde eller fick göra själva sökte vi om EU-bidrag genom Leader Skånes Ess. Det bidraget möjliggjorde den stora investeringen med bergvärme, vattenförsörjning med mera. Det hade aldrig tidigare funnits värme, vatten eller avlopp i byggnaden. Vi sökte vidare hjälp genom länsstyrelsen, Osby kommun, Sparbanksstiftelsen, gräsrotsinsamling och sponsring och fick ihop finansiering till fortsatt renovering.

Alla de gamla gjutjärnsbågarna till fönstren gick att rädda och glasades om. Runt byggnaden öppnade vi upp och gjorde plats för parkering.

I det gamla kompressorrummet bilade vi upp betonggolvet som byttes ut mot trägolv. I gamla elverkstaden klinkades golvet för att bli lättare att rengöra när det nu förvandlades till keramikrum. I resten av byggnaden, cirka 300 kvadratmeter, gjöts ett nytt golv med golvvärme. Järnvägsrälsen som löper in i byggnaden för transport av sten behöll vi och en av de gamla järnvägsvagnarna finns kvar.

Tanken var att låta det gamla möta det nya och skapa nytt liv till byggnaden. Därför har vi gjort några avsteg från de historiskt riktiga valen och valt en modernare ton exempelvis på ytterbelysningen. Ibland tvingades vi göra val styrda av den ekonomiska situationen.

För att kunna hålla värmen kvar fick vi sätta in isolerkassetter innanför enkelglasfönstren. För att behålla känslan med de vackra gamla fönstren gjordes isolerfönstren på ett sätt som ramar in de gamla fönstren.

Stora hallen används för utställningar och till servering. FOTO: PIA LINDBERG

Fylla byggnaden med liv

Samtidigt som vi lyfter platsens historia och visar gamla bilder på gamla tiders diabas- brytning och livet i brukssamhället, tar vi Sliperiet in i en ny tid, med arbetande konstnärer och konsthantverkare som både kan tillverka saker i verkstäderna och visa dem i den stora utställningshallen. Ett kök har inretts där vi kan servera fika.

Just nu är det den gamla smedjan som står på tur att renoveras. Där arbetade bergasmeden med att förse stenarbetarna med skärpta borr, kil och bleck. Snart ska åter ljudet av handsläggan höras, när järnet tas ur ässjan för att smidas.

Vi huserar även en av Europas största samlingar mineral och fossil för permanent visning. Planen är att den ska få eget rum i de vackra gamla uthusen som står på tur för renovering.

Kursverksamhet, utställningar, evenemang, museum, allt ryms nu i den vackra gamla industribyggnaden som stolt minner om gamla tiders diabashantverk.

ÅRETS HEMBYGDS­ FÖRENING

År 2020 utsågs Sliperiet Gylsboda till Årets hembygdsförening i Sverige. I SVT s kulturprogram »Sverige!« sändes ett inslag om föreningen och dess arbete under hösten 2020. Följ föreningen på hemsidan  och Facebooksidan för att se mer.

Framtida utmaningar

Nästa stora uppgift för oss blir att ta itu med de gamla uthusen, där man också stod och handhögg gravstenar under tidigt 1900-tal. Tidens tand har gett dem en mycket vacker patina, men de är i dåligt skick. Det blir en intressant utmaning att med försiktighet ge även dessa byggnader nytt liv. Varmt välkom- men som medlem i föreningen!

Pia Lindberg, ordförande i den ideella föreningen Sliperiet Gylsboda

keyboard_arrow_up