fbpx

Att flytta ett hus – praktiska förberedelser

Erik förstorar tapphål för att höja upp den tillhörande stickbjälken. FOTO: PAULINA DE VRIES

I den tredje artikeln om det flyttade korsvirkeshuset i Ravlunda, berättar Paulina de Vries och Erik Blomqvist om hur de renoverade och kompletterade husets stomme.

I fem år hade korsvirkeshuset legat ned- plockat i en 12 meter lång container. För många har det låtit konstigt och flera har undrat hur det gick sedan.

Stommen i ett korsvirkeshus med beteckningar på de olika byggnadsdelarna. RITNING: PAULINA DE VRIES

Vad är en korsvirkeskonstruktion?

En korsvirkeskonstruktion skiljer sig en del från ett timmerhus, som kanske lättare låter sig flyttas. Ett korsvirkeshus består av fler olika typer av material, där den bärande stommen utgörs av timra och fyllningarna exempelvis är klinade eller murade av lersten. I den stora containern kunde de olika delarna ligga sorterade, med stolpar på ett ställe, lejd på ett annat osv.

Timrade blad som binder samman syllarnas olika delar. FOTO: PAULINA DE VRIES

2018 bestämde vi oss för att om det ska bli något av huset, så får vi börja nu. Så utan att ha vare sig bygglov eller tomt började vi det stora planeringsarbetet och det praktiska förarbetet.

Den äldre skadade stolpen mättes upp och blad samt tapphål kopierades
till den nya stolpen. FOTO: PAULINA DE VRIES

Syllar och stolpar i ek

Något av det första vi gjorde var att beställa nytt virke till huset eftersom det behöver torka långsamt och länge. Merparten av syllarna (eller fotträet som det heter i Skåne) saknades eller var kraftigt rötskadade när huset plock- ades ner, varför vi beställde nya i ek. Det faktiska arbetet med syllarna dröjde länge innan vi påbörjade. Syllvarvet kapades till efter våra uppmätningsritningar och i ändarna timrade vi blad för att förbinda syllarna med varandra.

Stolparna i huset är i ek och behövde trä- lagningar i varierande omfattning, främst i de nedre delarna där de vilar mot syllen. Två stycken stolpar fick helt ersättas då de var i mycket dåligt skick efter att ha stått utan tak i flera år innan huset plockades ner.

I delar av huset var stickbjälkarna upphöjda då man någon gång önskat sig högre rums- höjd. Detta åstadkom man genom att förstora tapphålet där bjälken förs genom stolpen. Vi bestämde oss för att göra likadant i resten av huset och förstorade därför tapphålen i näst- intill alla stolpar.

Blad på nytillver- kade stickbjälkar. Det är bladet som förs genom tapp- hålet i stolpen. FOTO: PAULINA DE VRIES

Nya delar till stickbjälkar

Stickbjälkarna i huset var tidigare av fur och gran och kraftigt angripna av or, förutom två stycken som var i ek. De skadade stickbjälkarna ersatte vi med nya i gran som vi hyvlade till och högg fram blad på. De två stickbjälkarna i ek kunde återanvändas. Lejden, det vill säga den del som ligger ovanpå stolparna och bin- der ihop konstruktionen, krävde inga direkta lagningar. Dock strök vi den med halvolja (hälften rå linolja och hälften terpentin) för att förhindra angrepp av or.

Stolpe och stickbjälke passas ihop. FOTO: PAULINA DE VRIES

Efter att trälagningarna var gjorda, passade vi ihop alla delar för att kontrollera husets mått inför den kommande resningen.

Paulina renoverar en fönsterbåge. Först skrapas och värms färgen av. FOTO: PAULINA DE VRIES

Fönsterrenovering

Vid nedplockningen av huset togs även alla fönster ned. Efter inventering av samtliga nedplockade fönster kom vi fram till att näs- tan hälften av dem var i sådant skick att de gick att bevara. I vissa fall kunde delar av fönstren bevaras och sedan kompletteras. De äldsta fönstren har spårfals istället för kitt- fals, vilket gjorde renoveringsarbetet både nervöst och väldigt pilligt.

Nytillverkade lersten som legat på tork i några veckor. FOTO: PAULINA DE VRIES

Konsten att återanvända lersten

Förvaringen av lersten hade dessvärre inte varit den bästa, och flera stenar hade återgått till lera. De lerstenar som var kvar sorterade vi i hel- och halvsten och av leran tillverkade vi nya stenar.

Vi blötte upp den gamla leran och tryckte ut den i formar av trä som vi först fuktat och sedan strukit med sand. Efter att formen var fylld slog vi ut den blöta stenen på en bräda där den fick ligga och torka.

Flera stenar sprack och var svårt att lista ut varför. Vi kom till slut fram till att den av- görande faktorn var hur väl leran trycktes ut och bearbetades i formen. Paulinas mamma var mest noggrann med att trycka ut leran och nästan ingen av hennes stenar sprack!

Efter cirka två veckor hade stenarna torkat tillräckligt för att kunna hanteras.

Lön för mödan

Förarbetet var tidskrävande, men allt slit visade sig löna sig och till vår stora för- våning tog det bara tre dagar att resa husets stomme!

Paulina de Vries och Erik Blomqvist, bebyggelseantikvarier

keyboard_arrow_up