fbpx

Läckö slotts sanna färger

Sagoslottet Läckö är ett viktigt besöksmål i Lidköpings kommun. FOTO: Edvinsen /Wikimedia commons, CC BY-SA 4.0

Det är inte alltid man hittar en omedelbar sanning i arbetet med en fasadrestaurering. Det insåg ­projektgruppen som arbetade med Läckö slott. Yrkesgruppernas olika synvinklar resulterade i olika åsikter om vad som egentligen var den ursprungliga kulören. Det rätta svaret hittades på en lite oväntad plats.

Läckö slott ligger på en udde i Ekens skärgård, på Kållandsö utanför Lidköping. Det var ursprungligen en ­biskopsborg med ett under medeltiden stra­te­giskt läge, där placeringen vid Vänern möjliggjorde både goda kommunikationer och ett bra försvar. Under 1600-talet ägdes Läckö av Magnus Gabriel de la Gardie, en man i rikets toppskikt som genomförde stora ombyggnadsprojekt och gav slottet sitt nuvarande utseende. 

Idag är Läckö fortfarande en viktig plats, men av helt andra anledningar, nämligen som en av Sveriges mest besökta slottsanläggningar. Varje sommar arrangeras utställningar, ­konserter och operaföreställningar. Läckö är ett statligt byggnadsminne och förvaltas av Statens fastighetsverk. 

Från vitt slott med svarta tak till krämfärgat slott med röda tak. Det är inte första gången som Läckö genomgår förändringar som syns. Bilden till höger visar det färdiga resultatet efter att man har putsat och avfärgat kyrkan. FOTO: Västergötlands museum

Det kritvita slottet

1960- och 70-talets renoveringar gav slottet vita fasader och svarta tak.

– Läckö som det vita sagoslottet befästes vid den här tiden, säger Jan Malmgren, VD för Läcköstiftelsen som driver dagens verksamhet. Ett stycke nutidshistoria skapades, som verksamheten har att förhålla sig till än idag. I turisternas och Lidköpingsbornas sinne är det så här Läckö ska se ut, och det kritvita slottet finns avbildat i turistbroschyrer och i många andra sammanhang. 

Kyrkan inklädd med ställningar, sett från slottsträdgården. FOTO: Anna Loktrantz

Renoveringen av slottskyrkan

Sedan flera år tillbaka bedrivs kalkbränning på Läckö, inom ramen för olika forskningsprojekt. Kalkstenen hämtas från det nära­liggande Kinnekulle. 

Inför slottskyrkans fasadrenovering, var ambitionen att få fram ett material och utförande som låg så nära det ursprungliga som möjligt. Den befintliga putsen från 1960-­talet var en hård KC-puts (puts med kalk och ­cement som bindemedel) avfärgad i vitt. 

– Vår ingång var att återfå en puts som ­liknade den som användes vid mitten av 1600- talet när kyrkan byggdes, berättar slotts­arkitekt Allan Ahlman. Vi studerade äldre putsprover och jämförde med det som vi själva brände och släckte på plats. 

Kyrkans fasader innan avfärgning, här ser man att kulören kontrasterar en hel del mot övriga fasader. Det bruk som finns på Läckö med vitcement, titanvitt och glimmer har ingen historisk förankring. FOTO: Ingvar Blixt

Avfärgningens vara eller icke vara

Ett beslut togs om att inte avfärga fasaderna, utan låta putsen utgöra det yttersta skiktet. Ansökan gick i väg till Riksantikvarieämbetet, och godkändes. 

Men kan det verkligen stämma att fasaderna inte var målade under 1600-talet? Det finns inte många källor att tillgå, litteratur och hantverksbeskrivningar är mestadels skrivna under 1800-talet, flera hundra år senare.

– Även om mycket forskning har gjorts på Läckö, finns det fortfarande osäkerheter, säger Victoria Ask som är bebyggelseantikvarie och har haft rollen som antikvarisk medverk­ande. Vi tyckte att ett historiskt riktigt resultat var viktigt, men det var också en balansgång. Utseendet fick inte avvika för mycket från hur det ser ut idag.

Jonny Eriksson, murare och universitetslektor vid institutionen för kulturvård, var också med i projektgruppen. Han menar att man inte avfärgade på samma sätt under 1600-talet som vi gör idag. 

– Jag har studerat putsrester även på andra byggnader, och har kunnat konstatera att det ofta är väldigt tunna bruk som yttersta skikt, berättar Johnny. Man har använt en tunn puts med fin sand i som ytskikt.    

Jämförelse mellan en bit av 1600-talsputsen och den nya putsen, före avfärgning. FOTO: Allan Ahlman

Inborstningsbruk

Putsteknikens ord och begrepp bygger ofta på att material och metod hänger ihop. Ett exempel är »kvastad puts«, som säger något om hur putsen bearbetas. Enligt samma ­princip om tydlighet och förståelse, döpte Johnny det yttersta putsskiktet till inborstningsbruk, helt enkelt av den anledningen att det borstas in. 

Denna typ av bruk har nyligen använts på näraliggande Nicolaikyrkan i Lidköping och på Gillstad kyrka, med goda resultat. Bruket har mycket bra vidhäftning på icke sugande material som natursten, och fungerar även på cementlagningar. 

Ekonomiskt och praktiskt

Förutom strävan efter ett historiskt korrekt utförande, fanns det även praktiska fördelar med att inte avfärga fasaderna. Man skulle kunna glesa ut underhållsintervallet och slippa vissa kostnader för ställningar och målning. 

Mörkare än väntat

Det bruk som brändes var relativt vitt, med en liten gulton i. Men när det väl var på plats, blev kontrasten mot övriga fasader ändå väldigt stor. 

– När jag såg slutresultatet tänkte jag att vi ändå måste avfärga, säger Ingvar Blixt, arkitekt och projektledare. Även om man på sikt putsar om hela Läckö, så tar det minst 40 år att ta sig runt. Helhetsintrycket och upplevelsen för besökare påverkades för mycket.   

Putsen tog åt sig fukt och regn, vilket innebar att den blev ännu mörkare när den var våt. 

– Det var en vacker kulör, men den skilde ut sig från övriga byggnadsdelar, säger Allan Ahlman. Från verksamhetens sida blev man orolig och upprörd, tidningar och radio hörde av sig och undrade vad det var frågan om. Själv lutade jag fortfarande åt att behålla ­fasaderna utan avfärgning, men vi beslöt ändå att undersöka saken ytterligare. 

FOTO: Allan Ahlman

Oväntat facit

En plötslig vändpunkt i diskussionerna stod den ansvarige för vaktmästeriet för, Jan­Erik Andersson. Han berättade om en bevarad putsyta i sakristians källare, på en vägg som tidigare hade varit en yttervägg. Här kunde konstateras att den nya putsen var mycket lik originalputsen. Men det fanns också spår på källarväggen efter någon sorts avfärgning.  

Stora provytor putsades upp, en på natursten och en på tegel. Efter att ha lagt på inborstningsbruket, späddes kalkpastan i mycket vatten till en sorts kalkmjölk och detta användes som avfärgning i fyra strykningar. 

– Vi tillsatte inte några främmande pigment, berättar Allan Ahlman. Trots detta upplevdes fasaderna som ljusare efter behandlingen. Det som hände var att kalkmjölken jämnade ut de ojämnheter som inborstningen gett, och gav mindre skuggverkan. Så även om det är samma kulör som på bruket, så uppfattas fasaderna nu som ljusare.  

Med den här metoden blev fasaderna mer lika övriga delar av slottet som hade putsats och avfärgats på senare år. 

– Om man står på förborggården som ­putsades och avfärgades för tio år sen, så är en del av fasaden kant i kant med kyrkan, ­säger Victoria Ask. Där kan man se att kulören överensstämmer bra nu. I och med referens­ytorna i källaren, fick vi mer på ­fötterna för att göra den här avfärgningen, och det kändes bra. 

Resultatet

Inborstningsbruket med ovanpåliggande strykningar med kalkmjölk gav en mer mättad yta, som inte påverkas lika mycket av vädret. Den tunna, flytande kalkmjölken fyllde ut ojämnheter, med en mer enhetlig fasadyta som resultat. När färgen på sikt slits, kommer det inte heller att bli så tydliga genomslag ­eftersom materialet under är likadant och har samma kulör. Kyrkan är nu lätt crèmefärgad, och harmonierar bättre med övriga fasader. 

– Det blev ett bra resultat med den nya kulören, och arbetet är väldigt väl utfört av Puts & Tegel, säger Allan Ahl­man. Vi har ­lutat åt olika håll, men nådde till slut en samstämmighet. 

Även från verksamhetens sida är man nu nöjd med resultatet. 

– Vi arbetar nu för att lägga upp en plan för de kommande tio åren, säger Jan Malmgren. Nu har vi ju hittat en bra arbetsmodell och vill fortsätta att arbeta utifrån den. Vi som hyresgäster ska fortsätta att hålla slottet levande och relevant. 

Projektgrupp vid renoveringen

Dan Andersson och Gerda Elfverson, Statens Fastighetsverk

Ingvar Blixt, Projektledare

Allan Ahlman, Slottsarkitekt

Mats Axelsson och Tony Axelsson,

 Puts & Tegel AB

Jonny Eriksson, Universitetslektor

Jan-Erik Andersson, Verksamhetsledare för vaktmästeri och drift

Victoria Ask, Bebyggelseantikvarie

Hanna Menander, Arkeolog

Anna Lokrantz, bebyggelseantikvarie

keyboard_arrow_up