fbpx

Färgad av sin tid

Vicki Wenander. FOTO: Privat

Vicki Wenander utbildade sig till bebyggelsesantikvarie på 90-talet. Sedan dess har hon medverkat i många stora och små byggnationsprojekt, skrivit böcker om ­byggnadsvård och varit ordförande i Svenska byggnadsvårdsföreningen. Men trots all erfarenhet, eller tack vare den, kan kulörerna fortfarande förvåna henne.


Vicki Wenander

Yrke: Konsult med kulturmiljön i fokus.

Bor: I Stockholm, med ett fritidsboende i södra Småland.

Jobbar med just nu: Många olika projekt. De flesta i Stockholms innerstad, men även i andra  delar av vårt land. 


Hur färgsätter man sitt hus på ett byggnadsvårdsmässigt bra sätt? 

– Jag tycker att man ska göra färgundersökningar om det finns några färgskikt som går att undersöka. Dessutom tycker jag att man ska läsa på om vilka pigment som fanns tillgängliga under tidsperioden som man tänker att huset ska kommunicera. Det finns många bra böcker, korsläs lite. Läs flera olika böcker för att få råd och tips från olika tider. Det är bra att läsa böcker skrivna under olika perioder, för de präglas ju alltid av sin tidsanda. 

Sen använder man hjärtat. 

Så man måste inte alltid sträva mot ursprunget?

– Nej, det tycker jag inte. Det finns alltid anledning att fundera på om det är originalkulören man vill återgå till. Men kommer man fram till att det inte är viktigt kan man börja titta på om det är någon annan epok som är viktigare för huset? Tredje steget är att se efter hur omgivningen ser ut. Vad präglar den här stadsdelen, byn eller området? 

Och om de färgerna inte passar ens smak?

– Om huset har varit gult och man avskyr just den färgen, kanske man inte ska använda just gult. Men då kan man ju använda en ­annan kulör som var vanlig under den tids­perioden. Så tänker jag numera. Men vi befinner oss i en brytningspunkt vad gäller hållbarhet och byggnadsvård. Jag är ju skolad i en mer dogmatisk, mer dömande tid. För 15 år sedan var jag mer säker på vad som var rätt och fel, idag är jag inte alls så säker längre.  

Varför är det så, tror du?

– Jag tror att det är en kombination mellan personlig utveckling och erfarenhet. Och en annan tidsanda. Man kan säga att byggnadvården tog ett avstamp 1975 när det var byggnadsvårdsår. Då satte det fart på riktigt. På 1980-talet började man på allvar att försöka återta bortglömda och nerprioriterad kunskap. Sektorn var fullt upptagen med att ta reda på hur man gjorde förr: hur sågade man med kransåg? Hur timrade man? Hur blandade man linolje­färg? Det fanns nästan ingen kvar som kunde och visste. Mycket kretsade kring att »vi måste intervjua de här gamla gubbarna innan det är för sent!« 

Hur är det idag?

– Idag vet vi. Det finns dessutom massor av ny kunskap, till exempel vad gäller linoljefärg. På 80-talet handlade det om att få folk att ens använda linoljefärg, men idag finns ett stort utbud att välja mellan. Vi har en kunskapsplattform som gör att vi kan ta nästa steg. Om 1975 var år noll, så har vi kommit en bit på vägen. Och det är faktiskt mer spännande nu.

På vilka grunder tar man ett beslut om vilket årtal man vill kommunicera med sitt hus?

– Det kan handla om att ett hus byggts om jättemycket till exempel, på ett sätt som gör att den tiden blir viktig för husets historia. Säg att ett hus byggts på 1800-talet och är fullt av snickarglädje, men på 1940-talet har man renoverat mycket, rensat bort snickarglädje och bytt fönster. Då känns det konstigt att börja måla det falurött och göra om det till 1800-tal igen. Huset blir obegripligt, svårt att läsa. Då är det bättre att hålla fast vid färgsättningen som blev till 1940. Också för att det är dumt att slösa resurser och göra massor av onödigt arbete.

Varför är det så liten variation i äldre tiders färgsättning?

– Jag är skolad av färgsättningsböckerna som skrevs på 80-talet. Författarna arbetade på Riksantikvarieämbetet, eller läns- och stadsmuseer och dokumenterade vad de hittade i sina undersökningar. Men det fanns ju förstås, även för hundra år sedan, folk som bara gick loss med färger som de gillade. Eller kulörer vi bara inte funnit i våra undersökningar. Författarna till böckerna och rapporterna såg några kombinationer, beskrev dem och sedan blev de lite av ett facit. 

På gården i Småland finns flera hus som inneburit ställnings­taganden vad gäller material och kulör. Boningshusets fasader visade sig ha haft en otippad ljusgrön kulör, som härstammade från en ­ommålning inför ett bröllop 1916. Innan dess hade huset ­varit rödfärgat, men man valde att rekonstruera feststämningen från bröllopssommaren. FOTO: Vicki Wenander

Hur undviker man att gå i den fällan?

– Jag tror man måste vara jättenyfiken för att få reda på hur ytorna verkligen sett ut. ­Jag blev väldigt förvånad när jag för ett par år sedan hittade väldigt intensivt blå fönster­snickerier på ett hus i Stockholms innerstad. Det är ju inget du hittar om du söker efter jugendfärgsättning i dagens facklitteratur eller på nätet precis. Men senare har den blå färgen fortsatt dyka upp här och där när jag gjort färgundersökningar. Den verkar ha ­varit väldigt populär under en kort period. Det finns till och med kommentarer om den i samtidens facklitteratur. 

Har du något exempel på när vi nutid ­missförstår en dåtida färgsättning?

– Funktionalismen, absolut. Folk tror fortfarande att det var vitt och svart. Men vitt var en ickefärg, den hittar man inte alls när man gör färgundersökningar i den tidiga ­modernismen. Så den här nymodernismen med allt vitt är helknasigt. Cremefärgat däremot är bättre, det är en färg som används mycket under funktionalismen, tidig modernism, istället för vitt. Den funkar tillsammans med nästan alla kulörer. Den kan man dessutom hitta på snickerier, från sent 1800-tal och flera decennier in på 1900-talet. Tonen varierar över tid, men pigmenten som använts är desamma.

Finns det en risk att man, med ett antikvariskt sätt att arbeta, missar att ta hänsyn till ­omgivningen när man färgsätter?

– Jag tycker kanske inte att det är nödvändigt att ta hänsyn till omgivningen jämt. Är omgivningen »ful« eller »fel« känns det ju märkligt att lägga stora resurser på att måla ännu ett hus fult. Då finns det all anledning att göra »rätt«igen. Det var som när en stor del av husen i Stockholm fick en gul och rödgul skala när man började rusta upp fasader med start på 1970-talet. Man hade länge ­eldat med kol och koks och husfasaderna var smutsbruna. När man skulle lätta upp färgerna blev allt istället väldigt gult. Det tror jag beror på att man inte ville bryta av med riktigt ljusa kulörer, mot det koksbruna, som fanns runtomkring. 

Hur borde man gjort istället?

– I ett sådant fall kanske man faktiskt inte ska ta hänsyn till omgivningen. Det finns inget självklart svar, men innan man tar det ena eller andra beslutet behöver man fundera på varför omgivningen ser ut som den gör.

Får man, som byggnadsvårdare, lov att vara pragmatisk i arbetet med sitt hus?

– Ja! Vi har en gård i Småland där ett av de mindre husen sedan 1952 har varit eternit­beklätt. Men vi har foton som visar att det huset är en liten kopia av det stora huset. De första åren funderade vi mycket på om vi skulle återställa det. Men vi har kommit fram till att det inte är värt det. Kakelugnarna är borta, det finns vattenburen centralvärme, vi skulle behöva byta fönster igen, det finns jätte­fina specialgjorda kökssnickerier och att besöka huset är som att kliva in i 50-talet. Var ska vi sluta i så fall? Ska vi riva bort allt? Nej, det får vara ett 50-talshus. 

Med eternit?

– Träpanel! Vår gräns går vid eternit. Det spelar ingen roll hur antikvariskt riktigt det är. Det är jättefult, det måste bort. Man kanske kan diskutera hur antikvariskt det är? Hade jag sagt det till mig själv för 30 år sedan hade jag tyckt att jag gjorde något vansinnigt. Men det känns bra idag.


Boktips

Byggnadsvård för lägenheter tar sitt avstamp i den moderna stadens framväxt under slutet av 1800-talet och låter oss följa utvecklingen av den svenska lägenheten decennium för decennium, fram till 1980-talets slut.  Författare är Vicki Wenander och Stellan Ridderstrand.


Josefina Fogelin, redaktör

keyboard_arrow_up