Utbudet av ersättningsmaterial för byggnader från 1950-talet är fortfarande begränsat, trots det stora intresse som finns för den tidens design och arkitektur. Kanske är marknaden för handtag och strömställare i vit plast för liten? Men för tapeterna verkar ljuset vara nära. Jan Westergren berättar här om sina erfarenheter från upprustningen av Bruno Mathssons glashus i Kosta.

 

Det var en stor utmaning att arbeta som antikvarisk kontrollant vid upprustningen av Bruno Mathssons glashus i Kosta. Vanliga antikvariska krav på traditionella material och metoder gällde inte. Utvändiga träytor var varken målade med linoljefärg eller rödfärg, när husen byggdes 1955-1956 ströks träpanelen troligen med Cuprinol.

Radhuslängan i Kosta med fem lägenheter uppfördes med en tydlig ambition att vara modern. Här, liksom i sina övriga samtida byggnadsprojekt, tillämpade Mathsson de idéer som han hämtat från i första hand USA. Vissa byggnadsdelar, t ex den prefabricerade trästommen och isolerrutorna, tillverkades vid Mathssons egen fabrik i Värnamo. I övrigt användes de mest moderna material och delar som fanns på marknaden.

Husen återinvigdes den 14 juni 2007. Här tänkte jag berätta om några av de frågeställningar vi kämpade med under upprustningsarbetet. Samtidigt avslöjas en del av de kompromisslösningar som tillfälliga besökare normalt inte lägger märke till. Projektet som helhet har presenterats i ett tidigare nummer av Byggnadskultur (nr 1/2007), i en artikel av byggnadsantikvarie Heidi Vassi.

Bevarade aluminiumlister eller återskapat ljus

I Mathssons konstruktion för glasväggar ingick en tvåglas isolerruta. När upprustningsarbetena inleddes 2006 var många fönster krossade och inga av de kvarvarande isolerrutorna var längre lufttäta, de hade alla fått en gråvit beläggning mellan glasen.

Vid jämförelse med övrig modern svensk arkitektur från 1950-talet skiljer Mathssons byggnader ut sig framför allt genom användningen av glas som fasadmaterial. Hans egen konstruktion för isolerrutor är kanske den mest intressanta enskilda tekniska detaljen. Till sist gjordes ändå bedömningen att det vid husens renovering var viktigare att försöka återskapa den ursprungliga upplevelsen av ljuset och den av Mathsson eftersträvade goda kontakten mellan ute och inne än att bevara de kvarvarande isolerrutorna i befintligt skick.

De gamla maskindragna glasen återanvändes vid tillverkning av nya isolerrutor. Den enda skillnad som syns idag är att den veckade aluminiumplåt som ingick i Mathssons konstruktion utelämnats. Aluminiumplåten tillverkades av kapsylplåt som Mathsson köpt från ett lokalt bryggeri och veckat i en liten handdriven maskin.

Som referens har två fönster bevarats helt orörda, i visningslägenhetens inre sovrum.

Arkitektur viktigare än gamla järnrör

Vid sidan om de för Mathssons arkitektur så karaktäristiska prefabricerade glasfasaderna var golvvärmesystemet tillsammans med den gjutna betongplattan de viktigaste byggnadselementen. Genom att gjuta in värmerör i golven behövdes inga radiatorer längs ytterväggarna och Mathsson kunde låta fönstren fortsätta ner till golvnivå.

När upprustningsarbetena planerades hade det då 50 år gamla golvvärmesystemet slutat fungera. Enligt ungefär samma princip som beskrivits för fönstren kom vi fram till att det var viktigare att ta hänsyn till Mathssons ursprungliga tanke och rummens arkitektur än att bevara de gamla rören. Istället för att förändra arkitekturen genom att komplettera rummen med nya synliga radiatorer har golvvärmesystemet förnyats. Möjligen hade man valt en annan väg om de glasmosaik-klädda golven funnits kvar i gott skick.

Ersättningsmosaik från Italien

Glasmosaiken tillverkades i Kosta och lanserades i handeln 1954. Nu var golven täckta med mattor som limmats med ett så starkt lim att de inte gick att få bort utan att förstöra mosaiken. Ersättningsmosaiken kommer från Italien, från tillverkarna Trend och Bisazza. Kulörerna stämmer väl överens med ursprunget. När det gäller golvmosaiken var det alltså inget stort problem att hitta ersättningsmaterial av tillräckligt hög kvalitet. Däremot skapade kostnaden diskussioner. Byggaren hade i sitt anbud räknat med en enklare typ av mosaik.

På fasaderna mot gatan finns fortfarande ursprunglig Kostamosaik bevarad.

Nytillverkade Perstorpsplattor

I diskussionen omkring underhåll av moderna material är Bruno Mathssons glashus i Kosta kanske inte ett helt rättvisande exempel, eftersom förfallet här hade gått så långt innan upprustningen kom igång. Å andra sidan fanns det många ingående installationer och material som inte hade gått att underhålla även om man velat. Punkterade isolerrutor kan inte underhållas, lika lite som läckande ingjutna rör.

På samma sätt var det t ex omöjligt att underhålla de ytor på ytterdörrar och bänkskivor som var klädda med plastlaminat. Ytterdörrarnas laminat var enfärgad i en bruten vit kulör. Dörrbladen hade skador i form av klotter och skruvhål. Efter rengöring och lagningar, med Plastic Padding, var det lyckligtvis bara en dörr som fortfarande hade så iögonfallande skador att ytan inte kunde accepteras. Dörrbladet målades.

De ursprungliga bänkskivornas laminat hade ett mönster som påminde om grovt linnetyg. Bänkytorna från 1950-talet hade på 70-talet dolts under nya bänkskivor och var därför förstörda av lim. Möjligheten att låta tillverka nya kopior av det ursprungliga mönstret undersöktes. Kostnaden per kvadratmeter för specialtillverkade laminat skulle dock ha blivit mer än tio gånger högre än tillgängliga standardmönster. Vi valde därför det klassiska mönstret Virrvarr, som finns i produktion och som ger ett trovärdigt och tidsenligt intryck. Det är bara de största kännarna som vet att Virrvarr började tillverkas först 1958, två år efter det att Mathssons radhus i Kosta var klara.

Ny galon

Ett annat besvärligt ytskikt var innerdörrarnas klädsel. Innerdörrarna hade ursprungligen en beklädnad av grå plastväv. I två av de fem lägenheterna hade tidigare hyresgäster målat innerdörrarna röda respektive vita, och bland övriga dörrar fanns flera med skador i ytan. De bäst bevarade innerdörrarna som hade kvar sin grå väv flyttades till visningslägenheten. Övriga målades grå.

Köken delas av från vardagsrummen med en galonklädd vikvägg från Saxi. Bruno Mathsson använde sig av Saxi-väggar i många andra projekt. I Kosta hade vikväggarna klarat sig utan skador i alla lägenheter utom en, där det var revor i galonklädseln. Byggaren hade hoppats att det skulle gå att beställa en ny vikvägg från Saxi, eftersom firman fortfarande existerar. De nya vikväggarna hade dock inte gått att anpassa till de befintliga förutsättningarna. Istället lät byggaren en tapetserare klä om den gamla vikväggen med ny galon, en lösning som också förordades antikvariskt.

Svårt hitta stora kvantiteter

En fråga som aktualiseras i alla byggnadsvårdsprojekt som syftar till att lyfta fram en särskild tidsperiod, oftast den tid då byggnaden uppfördes, är vilka möjligheter det finns att få tag i ersättningsmaterial från den aktuella perioden. Det finns ganska många företag som säljer begagnade eller nytillverkade kopior av äldre byggnadsmaterial. Ibland finns även oanvänt “originalmaterial”, som till exempel tapeter.

Ett problem som vi stötte på i Kosta var att det var svårt att få tag i så stora kvantiteter som krävdes här, eftersom det var fem enhetligt utformade lägenheter som skulle renoveras. Det gällde bland annat tapeterna. Alla lägenheter hade ursprungligen haft samma tapetmönster i vardagsrummen, medan det förekom några olika varianter av sovrumstapeter. Samtliga tapeter kom från Kalmar nya
Tapetfabrik.

Nytryckta tapeter

Som antikvarie tyckte jag att det var viktigt att den ursprungliga principen med enhetliga vardagsrum bevarades, men då krävdes 65 rullar av samma sort. Vilken försäljare av tillvaratagna gamla tapeter kan erbjuda så stora kvantiteter, om man dessutom har kravet att de någorlunda skall likna de gamla? Ingen!

Projktledarna Benjamin Bankhead och Inger Åhlin hittade, genom bland annat Tapetorama tapetantikvariat, bevarade 1950-talstapeter som kunde användas till några av sovrummen. Men när det gällde vardagsrummen löstes frågan efter långa diskussioner genom tryckning av nya tapeter.

Arbetet utfördes av Lim & Handtryck i Göteborg. Det blev inte nödvändigt att framställa en helt ny tryckvals. Lim & Handtryck kunde återanvända en gammal vals med ett mönster som var mycket likt det ursprungliga. Från början hade jag hoppats att någon av de stora tapettillverkarna i Sverige skulle ha användbara nytillverkade standardtapeter, men urvalet av “äkta” mönster från femtiotalet är fortfarande väldigt litet. För tiden fram till 1920-talet finns det ganska många kollektioner med kopierade gamla mönster att välja bland. Vid en snabb titt i de pärmar som ligger framme i färghandlarnas tapetavdelningar ser det först ut att finnas gott om femtiotalsinspirerade mönster, men jämfört med de tapeter som hade suttit på väggarna i Kosta har alla för kraftiga kulörer. De tapeter från Kalmar som användes i Mathssons glashus hade i många fall den typ av geometriska mönster som vi idag förknippar med femtiotalet, men färgskalan var mycket mildare.

Vita plasthandtag

Att hitta tapeter med 1950-talsmönster som stämde överens med de tapeter som ursprungligen suttit på väggarna var alltså svårt, men löste sig till slut. När det gällde vissa andra “reservdelar” tvingades vi ge upp. T ex visade det sig omöjligt att få tag på den typ av vita plasthandtag som använts till all skåpsinredning, trots kontakt med ett mycket stort antal byggnadsvårdsbutiker, återvinningscentraler och övriga återförsäljare av beslag.

Väldigt många av de ursprungliga handtagen hade spruckit sönder. Alla kvarvarande hela plastbeslag flyttades till visningslägenheten. Skåp och lådor i övriga lägenheter fick nya handtag av plåt, i den modell som var vanlig på 1940- och 50-talen. Handtagen passar in i miljön. Ändå kändes kompromissen som ett nederlag, eftersom Mathsson eller byggmästaren medvetet hade valt det nyaste och mest moderna handtaget i plast.

Runda strömställare

Ett liknande problem gällde lägenheternas el-installationer. I det förfrågningsunderlag som upp-rättats inför renoveringen föreskrevs att nya strömställare och vägguttag skulle vara av serien Renova. De är liksom de ursprungliga strömställarna och vägguttagen runda och av vit plast, men utförandet är i övrigt för ålderdomligt. Renovaserien passar bättre in i byggnader som är uppförda på 1920-talet eller tidigare. Efter nästan lika omfattande eftersökningar som för plasthandtagen tvingades jag konstatera att det idag inte finns några alternativ till Renova. Det finns inga andra nytillverkade strömställare i runt utförande. Det finns heller ingen byggnadsvårdsbutik som har tillräckligt många begagnade strömställare från 1950-talet.

Alla tillvaratagna strömställare flyttades till visningslägenheten. De gamla vägguttagen fick inte återanvändas av elsäkerhetsskäl.

Glada överraskningar

Nu framstår det kanske som om upprustningen av Bruno Mathssons glashus bara bestod av en lång rad problem. Naturligtvis fanns det en del glada överraskningar också. Bland annat var det inget problem att få tag på samma typ av grön takpapp som ursprungligen legat på yttertaken. Det röda och gula tegel från Danmark som projektledarna föreskrivit stämde väl överens med befintligt tegel. Teglet användes till att mura om skorstenarnas övre del. Det finns fortfarande perforerade masonitskivor av samma sort som på 1950-talet, vilket användes i vardagsrummens innertak. Målarna blev också lättade när det visade sig att väggarna i köken varit rollade redan på 1950-talet.

Det samlade intrycket från renoveringen är ändå att utbudet av ersättningsmaterial för byggnader uppförda på 1950-talet fortfarande är allt för begränsat, trots det stora intresse som finns för denna tids design och arkitektur. Kanske är marknaden för handtag och strömställare i vit plast för liten. Men för tapeterna verkar ljuset vara nära.

Jan Westergren

Byggnadsantikvarie vid Kalmar läns museum.

L Ä S T I P S
Jan Westergrens rapport från restaureringen, Bruno Mathssons glashus i Kosta, kan beställas från Kalmar läns museum e-post info@kalmarlansmuseum.se.

Artikeln finns i…{product_snapshot:id=34}

jan.westergren@kalmarlansmuseum.se

4/2007