Detta är en avslutande replik på domprost Christofer Lundgrens replik på debattartikeln ”Att kontorisera en katedral”.
Det låter lovande att domkyrkoförsamlingen försöker krympa både projektet och påverkan.
Oavsett vilka parter man för dialog med är församlingen själv ansvarig för vad de gör med sina egna fastigheter och byggnader, i det här fallet Strängnäs domkyrka. Svenska kyrkan genom domkyrkoförsamlingen ansvarade också för tävlingsprogrammet även om man anlitade extern hjälp med tävlingsförfarandet. Tävlingen delades upp i två steg där man valde att gå vidare med just detta förslag. Det fanns alltså möjlighet att redan efter första steget begränsa ingreppen eller välja förslag som inte hade samma vittgående påverkan på den nära omgivningen och kyrkans interiör, när man väl såg konsekvenserna. Här tonar beställarens vilja att sätta märke vid och inuti kyrkan fram.
Det är illavarslande att domkyrkoförsamlingen initierar så genomgripande förändringsförslag.
Även utan kulvertar är grundläggningsarbeten för nya byggnader olämpliga i området innanför de ursprungliga murarna. De utgör alltid omfattande ingrepp. Det är en placering där nybyggnader också skymmer viktiga siktlinjer och förvandlar domkyrkoberget från en särskild historisk plats till något slags torg utan förankring i historia och topografi.
Mycket av vad som prövats och beslutats genom åren i såväl stadsbyggnad som i byggnadsarvet har absolut inte utmynnat i positiva förändringar av kulturmiljön. Det tror vi att alla är medvetna om efter de stora förändringar och rivningar som gjorts och tyvärr ännu fortgår i våra städer. I det här fallet är byggherren, domkyrkoförsamlingen, helt och hållet ansvarig för de förslag man tar fram och försöker driva igenom. Förslaget måste klara lagprövning, det säger sig själv, men ansvaret för förändringen har kyrkan.
Det är illavarslande att domkyrkoförsamlingen initierar så genomgripande förändringsförslag. Att sedan låta andra parter, myndigheter, tiden eller kanske tillslut den egna ekonomin sätta gränser för skadan ger tyvärr inte ett stabilt förtroende för den som har det yttersta ansvaret för en miljö med omätbara värden: Svenska kyrkan.
Nu ser vi förstås fram mot en fin utvecklingsplan över domkyrkoområdet där vi hoppas att katedralen får ligga kvar som en solitär på sin kulle, med kyrkans helt unika interiörer, valv, kor och vapenhus öppna och intakta och med omgivande grönområden oexploaterade. En plats för liv och rörelse, stillhet eller kontemplation. Och där församlingen är fortsatt aktiv i den omgivande staden.
Torun Hammar, Arkitekt SAR/MSA, f.d. gästprofessor Kungliga Konsthögskolan
Lotta Lehmann, Arkitekt SAR/MSA, stadsplanerare
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
