Sedan rivningsvågorna slog in över de svenska städerna på 1960-talet har byggnadsvården ägnat stor möda åt att framställa ersättnings-bebyggelsen i dålig dager. Betongkolosser utan mänsklig skala, döda fasader och dålig kvalitet har varit slagord i debatten. Idag vet ”alla som är intresserade av hus” att det byggdes bättre hus förr, att allt vi byggt efter 1950 är fuskbyggen och att perioden kännetecknas av ständigt sjunkande kvalitet i material och utförande.