Sedan rivningsvågorna slog in över de svenska städerna på 1960-talet har byggnadsvården ägnat stor möda åt att framställa ersättnings-bebyggelsen i dålig dager. Betongkolosser utan mänsklig skala, döda fasader och dålig kvalitet har varit slagord i debatten. Idag vet ”alla som är intresserade av hus” att det byggdes bättre hus förr, att allt vi byggt efter 1950 är fuskbyggen och att perioden kännetecknas av ständigt sjunkande kvalitet i material och utförande.

Nu är det moderna samhällsbygget i pensionsåldern och plötsligt intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Här inträder byggnadsvårdens dilemma. Hur ska man utföra denna kullerbytta, detta retoriska lappkast? Hur ska man plötsligt kunna beskriva kvaliteter och föreskriva varsamhet? Hur byter vi ut beskrivningar som ”monotont” och ”stereotypt ”mot ”rytmiskt” och ”variationsrikt” utan att tappa ansiktet? När forskningen visar att människor föredrar gammaldags charm före modern arkitektur börjar vi prata frilagd ballast och lackade plåtfasader. Vad ska folk tro? Var det bättre förr eller inte?

Kanske är det är dags att vi själva lär oss av vår egen korta historia och försöker undvika de misstag vi tidigare begått. Nog borde vi kunna lyfta fram kvaliteter i bebyggelsehistorien utan att framställa samtidens byggande som sämre?

Flera av de material vi förknippar med modernismen har en lång förhistoria. Betongen är närmast uråldrig, den armerade betongen bara drygt 100 år. Eterniten är en uppfinning från 1890-talet och den nu så populära glasbetongen fyller 100 år i år. Dessutom kan kanske merparten av de byggmaterial vi använt under efterkrigstiden inte ens betraktas som moderna. Tegel, trä, sten, stål är i sig inga nya material. Det som skiljer är ofta hur de används – som ytskikt istället för i form av homogena material. Bearbetningen bär spår av maskiner istället för händer. Vi förleds lätt att tro att det moderna är så mycket mera komplicerat än det äldre materialet, bara för att tiden suddat ut nyanserna. Men variationerna i kalkbrukets sammansättning och användning under några tusen år kan vara väl så stor som skillnaderna på olika fasadskivor under efterkrigstiden.

Under efterkrigstiden har dock mängden produkter på byggmarknaden exploderat. Om det var möjligt för en lokal byggmästare i början av 1900-talet att ha övergripande kunskap om alla de material han använde i sitt husbygge är det närmast omöjligt idag. Fackexperter och konsulter arbetar sida vid sida, men hur allt samverkar – vem tar ansvar för det?

En intressant skiljelinje mellan förr och sen är skalan och volymen under rekordåren. Visst är det fascinerande med höghusområden och prefabricerade betongelement, men ibland kan man tro att hela diskussionen kring vården av modernismen handlar om det. Skalan och mängden byggnader är förvisso ett problem, men tänk om vi hade haft alla handhyvlade fasadpaneler från 1700- och 1800-talet bevarade. Det hade inte varit ett mindre restaureringsproblem. Ändå väcker flera av artiklarna i detta nummer av Byggnadskultur frågan om byggnadsvårdens grundpelare håller när vi ska vårda modernismen.

Hur argumenterar vi för minsta möjliga ingrepp när rostande armering i betongen spränger sönder hyreshusens balkonger? Kan man kalla en helt ny konstruktion för restaurerad?

Hur förhåller vi oss till ersättning med samma material som ursprunget när vi ska renovera eternitfasader? Är fibercementskivor utan asbest ett sätt att bibehålla byggnadens kulturhistoriska värde, eller är syftet bara att det ska se likadant ut? Än mer komplicerat blir det om vi ska hantera material som faktiskt inte visat sig hålla tekniskt. Hur ser ett antikvariskt riktigt val av fönstervirke ut när vi ska vårda en svensk högstadieskola från 1972? Laserade, limskarvade stavar av frodvuxet virke eller kärnfura mättad med linolja?

En djup etisk fråga är hur vi ska värdera den patina modernisterna själva föraktade. Får de byggnader som manifesterar Sveriges kliv ur fattigdom och armod vara åldrade och slitna eller sitter det kulturhistoriska värdet i material fria från patina?

Man glömmer i höghusdiskussionen bort småhusbyggandet och den enskilde husägarens perspektiv. Vad är utmaningen och svårigheterna för en byggnadsvårdare som ska försöka ta tillvara kvaliteter i sitt hus – ett av många likadana i ett villaområde från 1971? (En av de första är kanske att svälja skammen över att äga ett hus som byggnadsvården klankat ner på under så lång tid). Förhållandet liknar det som entusiasten stod inför innan byggnadsvårdsbutikerna började växa som svampar ur marken – materialen finns inte att uppbringa. Ingen förstår varför man vill bevara och få vet hur.

Det är inte givet att det denna gång går att lösa problemet på samma sätt. Vem kommer att specialisera sig på att knacka ut deformationer i korrugerade plåtfasader eller gjuta mindre serier fasadelement i betong? Finns det någon som återupptar tillverkning av dörrtrycken i grå plast? Hur stora investeringar krävs för att köpa in maskinutrustningen?

Det positiva i dagens situation är att kunskapsunderlaget är så mycket bättre. Till skillnad från tidigare skeden i historien har vi nu ofta tillgång till ett omfattande arkivmaterial. Vi kan läsa svart på vitt vilka material och produkter man tänkt sig vid projekteringen och hitta dessa i materialkataloger från tiden med måttangivelser och färgprover. En fantastisk möjlighet som vi inte haft tidigare.

Här har byggnadsvården en stor och spännande uppgift som kommer att kräva mer än antikvarisk kompetens. Förhoppningsvis kan ämnet väcka intresse bland dem som hittills är få inom byggnadsvården – till exempel färgkemister, betongarbetare, formsnickare och elektriker. Vilken blir antikvariens roll om byggtekniken är för komplex och förhållningssätten måste omvärderas?

Björn Ohlén

Bebyggelseantikvarie vid Byggnadsvård Nääs och ordförande i Svenska byggnadsvårdsföreningen.

bjorn.ohlen@vgregion.se

4/2007