Sedan rivningsvågorna slog in över de svenska städerna på 1960-talet har byggnadsvården ägnat stor möda åt att framställa ersättnings-bebyggelsen i dålig dager. Betongkolosser utan mänsklig skala, döda fasader och dålig kvalitet har varit slagord i debatten. Idag vet ”alla som är intresserade av hus” att det byggdes bättre hus förr, att allt vi byggt efter 1950 är fuskbyggen och att perioden kännetecknas av ständigt sjunkande kvalitet i material och utförande.

Nu är det moderna samhällsbygget i pensionsåldern och plötsligt intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Här inträder byggnadsvårdens dilemma. Hur ska man utföra denna kullerbytta, detta retoriska lappkast? Hur ska man plötsligt kunna beskriva kvaliteter och föreskriva varsamhet? Hur byter vi ut beskrivningar som ”monotont” och ”stereotypt ”mot ”rytmiskt” och ”variationsrikt” utan att tappa ansiktet? När forskningen visar att människor föredrar gammaldags charm före modern arkitektur börjar vi prata frilagd ballast och lackade plåtfasader. Vad ska folk tro? Var det