Att se skiftningarna i ett munblåst fönsterglas är en skönhetsupplevelse som blir alltmer sällsynt i takt med att äldre fönster byts ut mot högisolerande planglas. Stephan Fickler har tagit en noggrannare titt på hur sådana tillverkas och berättar här om det munblåsta glaset.
Tillverkningen av munblåst fönsterglas har sina rötter långt bakåt i tiden. De äldsta glasföremålen vi känner till är 7 000 år gamla. För 2 000 år sedan började människan att blåsa glas och sedan 800 år behärskar vi konsten att blåsa fönsterglas. Under 1900-talet har industriella metoder trängt undan den hantverksmässiga glastillverkningen. Idag är Glashütte Lamberts i nordöstra Bayern en av få tillverkare av munblåst glas. När våra förfäder fortfarande levde i grottor famlade de bokstavligen i mörker. Efterhand spände man tunna hudar över ljusöppningar men det gav bara sparsamt med ljus. Först med det glasade fönstret fick man skydd mot regn och kalla vindar samtidigt som dagerljus kom in till bostads- och arbetsrum. Under hela medeltiden var fönster en stor lyx. Fönsterglas fanns nästan uteslutande i kyrkor, på kontinenten även i slott och i de rika köpmännens hus.
Det var romarna som införde glas i arkitekturen. Från Pompeji finns gjutna glasplattor bevarade, även om romarna redan då behärskade konsten att blåsa glas. Upptäckten att man kunde blåsa glasmassa med ett rör tillskrivs syriska hantverkare från regionen Sidon-Babylon vid tiden för Kristi födelse. Ur den tekniken utvecklades metoden för blåsning av fönsterglas, först kronglasmetoden där glasmassan roteras ut till en skiva, därefter cylindermetoden som beskrivs närmare här nedan. Under flera århundraden var blåsning den enda metoden för tillverkning av fönsterglas. Måtten blev småskaliga för att glasmästaren bara kunde hantera begränsade mängder massa. Fram till idag har denna tusenåriga teknik inte förändrats i grunden. Den hantverksmässiga höjdpunkten för munblåst fönsterglas uppnåddes runt sekelskiftet 1900 då man kunde tillverka stora glasrutor i s k slunggravar, breda gropar som glasblåsaren svingade och roterade glascylindern i, som då fick större dimensioner med hjälp av tyngdkraften. Därefter tog industrialiserade metoder vid och tillverkningen av munblåst fönsterglas i Sverige upphörde i slutet av 1930-talet.
botten. Foto: Glashütte Lambers 2010
På Glashütte Lamberts i norra Bayern utövas fortfarande detta nästan bortglömda hantverk. Sedan mer än 75 år har kunskapen att munblåsa fönsterglas överförts i fabriken, verktyg och metod är desamma sedan århundraden. Kvartssand, soda och kalk – dessa anspråkslösa råmaterial förvandlas vid höga temperaturer till glas. Det första arbetsmomentet är invägningen av råmaterialen. Ingredienserna blandas och placeras i lerfat i ugnarna där de smälts. Recepten skiljer sig och tillsammans med de olika varianterna av konstglas blir det ungefär 20 olika recept per dag. Vid sidan av fönsterglaset är hyttan känd för sitt färgade glas som tillverkas efter samma princip. Skillnaden är infärgningen som sker i det flytande glaset med tillsatser av järn, koppar, nickel och andra metallföreningar, även silver och guld. Över natten blir glaset renat och förberett för det viktigaste och samtidigt svåraste bearbetningssteget, själva blåsningen och skapandet av rutan. I det arbetar fyra personer i lag vid varje ugn.
Anfångaren börjar arbetsprocessen med att vrida glasblåsarpipan i smältan och i flera steg föra på en noggrant avvägd mängd. Genom att blåsa och samtidigt rotera glasmassan i en träform formar han den till en kula och lämnar vidare den 13 till 15 kilo tunga pipan till mästaren. Denne blåser ballongen till den slutliga storleken som varierar beroende på om glaset skall bli 2 eller 3 millimeter tjockt. Det krävs mycket armkraft, känsla och erfarenhet för att ge glaset rätt form och struktur. Efter blåsningen skärs den glödande glascylindern upp i änden och vidgas. En ny hållare fästs i den uppskurna änden och glasblåsarpipan knackas av. Cylindern värms upp igen och andra änden skärs av och jämnas till. Efter kontroll skär uppskäraren upp glascylindern i längdriktningen, den hettas återigen upp och viks ut i ugnen. Den något vågiga ytan glättas med en vattendränkt träbräda – nu är det i ordets rätta bemärkelse en glasruta. Dimensionerna är 85 x 100 cm för 2 millimeter tjockt glas och 60 x 90 cm för 3 millimeter tjockt glas. För att glasen inte ska få inre spänningar och bli lätta att skära är det viktigt att temperaturen sänks under kontrollerade former, vilket sker i en kylbana.
Arbetsmiljön är extrem, i ugnarna är det 1200 grader. Därför börjar arbetsdagen klockan 4 på morgonen för att, framför allt under sommaren,utnyttja den svalare tiden på dagen. Man arbetar fram till kl 10 på förmiddagen och två timmar senare läggs ingredienserna för nästa dags produktion i ugnen. Morgonen efter är den heta blandningen ungefär av samma konsistens som honung och arbetet kan börja igen.
Idag säljs begagnat glas till höga priser och tendensen finns att äldre välbevarade byggnader förstörs för att deras fönster har blivit kapitalvaror. Glashütte Lamberts har en agent i Sverige, Kristallspegel & Glas AB i Hägersten. Restaureringsglaset finns i två tjocklekar, 2 millimeter tjockt som främst passar till byggnader från 18- och 1900-talen och 3 millimeter med en något ojämnare yta som rekommenderas till byggnader från 16- och 1700-talen. Munblåsta fönsterglas visar utsikten genom glaset i en skir lek, med en levande karaktär utan att själv synas. Industriellt massproducerade fönsterglas kan aldrig ersätta dessa egenskaper och för kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan det vara en avgörande detalj för att skapa ett autentiskt helhetsintryck.
Stephan Fickler, byggnadsantikvarie och verksamhetsledare för Byggnadsvårdsföreningen.
4/2010
Stephan har det övergripande ansvaret för föreningens förvaltning och arbetar nära styrelsen, redaktionskommitté och externa samarbetspartners.
