Hur går det till att flytta ett hus? Vilka kontakter behöver tas, vilka tillstånd sökas och vilka praktiska frågor måste lösas? Paulina de Vries och Erik Blomqvist har flyttat en gammal mangårdsbyggnad i en av skånegårdarna i Ravlunda by. I en artikelserie berättar de för Byggnadskulturs läsare om hela vägen från beslut till färdig flytt.

Huset i fråga har utgjort mangårdsbyggnad i den kringbyggda gården nr 20. Gården har långa historiska anor och omnämns redan år 1684. Före det att Ravlunda skiftades i början av 1800- talet, låg byggnaden tätt tillsammans med de andra gårdarna i bykärnan, men i samband med enskiftet kom gården att flyttas ett stenkast därifrån.

I boken Svenska gods och Gårdar från 1944 går det att läsa att ett nytt bostadshus uppfördes vid gården 1930. Den gamla mangårdsbyggnaden slutade alltså att fungera som bostad då detta nya hus uppfördes, enligt tidens ideal och friliggande från ekonomibyggnaderna. Efterhand kom den gamla mangårdsbyggnaden att istället användas som drängstuga och därefter som magasin.

T.v. Per olsson och Emil Persson framför mangårdsbyggnaden i början av 1900-talet. T.h. Här syns den tidigare kringbyggda gården med mangårdsbyggnaden i förgrunden. Den låga, fyrlängade, kringbyggda gården i korsvirke är typisk för Skåne. Mangårdsbyggnaden har tidigare sträckt sig längre åt höger.

Tillbyggnader och rivningar

Byggnaden är uppförd med korsvirke och både dess storlek och längd har varierat under historien. I början av 1800-talet bestod den av 17 binningar, det vill säga 17 stolp-par med tillhörande takstol. Efter skiftet förlängdes byggnaden, men på 1970 talet revs en del, varför den blev kortare på nytt igen. Materialen i facken mellan korsvirke har varierat och har varit både lerklining och murad lersten eller tegel. Då byggnaden undgått senare moderniseringar finns många spännande detaljer bevarade både interiört och exteriört.

T.v. Takmaterial har varierat under husets historia. Bilden av oss är tagen 2014 när vi står och håller i en bit av spåntaket som låg under de sentida eternitplattorna. T.h. Korsvirket har ursprungligen varit kalkat, men har sannolikt under senare delen av 1800-talet målats med falu rödfärg. Facken mellan korsvirket är fyllda med murad lersten som putsats med kalkbruk.

Fler artiklar kommer!

Hur kommer det sig då att huset nu flyttar igen? Under en längre tid hade det saknat funktion för gårdsbruket, varför det riskerades att rivas.

Som nyblivna bebyggelseantikvarier var det svårt för oss att låta bli att göra ett försök att rädda huset. Plötsligt hade vi kommit överens med ägaren om att vi skulle få huset mot att vi plockade ner det själva. Sagt och gjort, vi plockade ner och dokumenterade del för del och lade det i en tolv meter lång container. Där fick det ligga i fem år och vänta på både att vi skulle få tid till ett sådant projekt, och på att den perfekta tomten i Ravlunda by skulle dyka upp.

I kommande artiklar kommer vi att berätta om hur vi tänkt kring val av tomt, hur vi har gått tillväga i våra kontakter med såväl bank och kommun, liksom vilka antikvariska ställningstaganden vi har behövt göra. Därefter kommer vi närmare att beskriva vårt praktiska förarbete, när vi reste stommen och när vi tillverkade egna lerstenar.

 

Paulina de Vries och Erik Blomqvist, bebyggelseantikvarier

 

Huset i Ravlunda

Ravlunda by ligger på Österlen, nära Kivik och Brösarps backar. I samband med enskiftet flyttades flera av husen ut från byn. Idag, 190 år senare, ska en av byggnaderna återfå sin plats i byn. Under några nummer av Byggnadskultur framöver, får vi följa Paulinas och Eriks arbete med flytten. Fler bilder finns på Instagramkontot @ettflyttathus