Egentligen vet vi vilken typ av städer som människor trivs i. Trots det byggs det ofta på ett helt annat sätt. Lars Anders Johansson ser ett växande intresse för arkitektur bland medborgarna, en längtan efter lokal förankring och mänskligare skala. Det märktes inte minst i senaste valet, där stadsbyggnadsfrågorna fällde avgörandet i flera kommuner.
Våren 2020 ligger kullerstensgatorna i staden mellan broarna mer eller mindre öde. Vanligtvis så här års brukar de vara fyllda med turister. De infödda stockholmarna undviker av den anledningen i regel Västerlånggatan, det mesta turiststråket, för att slippa trängas med horderna som lapar i sig glass och storögt beundrar 1600-talsbebyggelsen och kanske tar en selfie i Mårten Trotzigs gränd, Gamla stans smalaste gata.
Att turisterna vanligtvis flockas i Gamla stan är ingen tillfällighet. Det historiska arvet lockar och den traditionella arkitekturens skönhet uppskattas fortfarande. Turisterna röstar med sina fötter, och med sina kameror. Bland de bilder under hashtaggen #stockholm på Instagram som visar stadsmiljöer, dominerar bilder på just Gamla stan.
Stockholms uråldriga hjärta är en av de populäraste stadsdelarna, inte bara bland turister. Det märks på bostadspriserna och på lokalhyrorna. Trots att de gamla husen knappast hade passerat nålsögat för dagens byggregler, med sina smala prång, vindlande trappor bristfälliga ljusinsläpp, är människor beredda att betala mycket för att få leva och verka i den historiska miljön.
Världens modernaste land
Så har det inte alltid varit. I slutet av 1800- talet fanns planer på en »totalsanering« av staden mellan broarna, som ansågs snuskig och förslummad. Sanering var tidens förskönande begrepp för rivning. På 1930-talet återuppväcktes idéerna på nytt av modernismens mest inflytelserike ideolog, den schweiziske arkitekten Le Corbusier, som ville riva inte bara Gamla stan utan även all bebyggelse på Norrmalm och på Södermalm och ersätta den med fem gigantiska lamellhus. Förslaget hyllades i Svenska Dagbladet.
Modernisterna, på svenska benämnda funktionalister, avskydde i princip allt det dagens turister och stadsbor uppskattar. De bärande idéerna kan man ta del av i stridsskriften acceptera! som gavs ut 1931, ett år efter den nya estetiska ideologins genombrott i samband med Stockholmsutställningen. Den korta boken bjuder på förfärande läsning. Skönhet och tradition, koppling till historien och det kulturella sammanhanget av
färdades som bakåtsträvande och sentimentalt.
stor betydelse för det svenska
stadsbyggandet under lång tid.
Funktionalismen skulle komma att få stort inflytande över det svenska stadsbyggandet fram till våra dagar, och blev det estetiska uttrycket för det politiska projektet att göra Sverige till världens modernaste land. Acceptera-författarna skulle ganska snart komma att ta avstånd från manifestets långtgående radikalism, men då var anden redan ute ur flaskan och idéerna hade börjat omsättas i praktiken.
1979 intervjuades Wolter Gahn, den siste överlevande accepteraförfattaren, i samband med en nyutgåva och han är mycket självkritisk. Bland annat konstaterar han att »säkert underskattade vi det psykologiska, trivseln och människornas behov av att själva bestämma«.
Implementerandet av modernismens idéer i stor skala under framförallt 60- och 70-talen skedde med stor okänslighet. Rivningen av Klarakvarteren i Stockholm har lämnat ett sår hos många boende i huvudstaden, och har kommit att stå som en symbol för efterkrigstidens misslyckade stadsbyggnadspolitik. Motsvarande rivningar utfördes i de flesta svenska stadskärnor, där halvsekelgamla palats fick ge rum åt Domuslådor av betong. Dessa symboler för det moderna Sverige dyker sällan upp i några Instagramflöden.
Det gamla störtades i gruset
Kullerstensgatorna och trappstegsfasaderna i Gamla stan i Warzsawa liknar i mångt och mycket de i Stockholm och också där brukar turisterna flockas. En avgörande skillnad är dock att så gott som allt är kopior, byggda efter kriget.
När Sovjetiska röda armén närmade sig den polska huvudstaden hösten 1944 beordrade Stalin sina trupper att göra halt, för att låta tyskarna som ockuperade staden kunna slå ner det pågående upproret och jämna staden med marken. Stalin lät efter kriget återuppbygga den historiska stadskärnan, en kulturgärning han och Sovjetunionen hyllades för internationellt, trots att han varit bidragande orsak till den ursprungliga ödeläggelsen.
Alla städer som bombades till grus valde emellertid inte återuppbyggnadens väg. I Berlin och London reste man ny, modern bebyggelse på de bombade tomterna.
Sverige klarade sig från krigets bombningar, men lät skövla historisk bebyggelse i alla fall. En ofta återkommande anekdot gör gällande att amerikanska turister på besök i den svenska huvudstaden beklagat sig över det avtryck kriget gjort, eftersom de svårligen kunnat föreställa sig någon annan förklaring till den fördärvade stadsbilden än omfattande bombmattor. Att rivningarna av de historiska miljöerna skulle ha varit ideologiskt motiverad är för många utländska besökare svårt att ta in.
Paris versus London
Paris klarade sig från andra världskrigets bombningar, och dess stadskärna har klarat sig relativt väl undan även modernismens härjningar. Som ett av få avskräckande exempel kastar det svartbruna Tour Montparnasse sin dystra skugga över stadens södra delar, och som en fond bortom triumfbågen reser sig i fjärran de tetrisliknande klossarna i La Defense. På nära håll liknar La Defense snarast det så kallade Evenemangsstråket i Göteborg: en anhopning av blåsiga mellanrum.
Paris genomgick »sanering« under ledning av stadsplaneraren Georges-Eugène Haussmann som på Napoleon III:s initiativ kunde tvångsinlösa och låta riva nästan hälften av stadens byggnader och i deras ställe uppföra den vita stenstad med breda avenyer som vi känner och uppskattar än i dag. Många historiska miljöer offrades under Haussmanns framfart som också var föremål för skarp kritik. Men kanske var det att omdaningen ägde rum när den gjorde, som räddade Paris åt eftervärlden.
Globaliseringen har på stadsbyggnadsområdet medfört en likriktning, där den ena staden snart inte går att skilja från den andra.
London har till skillnad från Paris, vars stadskärna är underkastat stränga regleringar (bland annat får inga skyskrapor byggas i innerstaden efter Tour Montparnasse) tillåtit omfattande förändringar av stadsbilden. Förändringen sedan millennieskiftet är påtaglig. De historiska märkesbyggnaderna ter sig dag som dvärgar, hukande in vid den nya tidens jättar i glas och stål. Staden håller på att förlora sin karaktär.
Denna stil, som i denna artikel kallas högmodernism, kan iakttas i de flesta större städer, världen över som en symbol över globaliseringens epok. Globaliseringen har på stadsbyggnadsområdet medfört en likriktning, där den ena staden snart inte går att skilja från den andra. Högmodernisterna har dragit den historielösa, för att inte säga historiefientliga ideologi som präglade accepteramanifestet, till sin spets.
Vändpunkten i Helsingfors
Guggenheimmuseets filial i Bilbao slog upp dörrarna 1997 och hade ritats av Frank Gehry i dekonstruktivistisk, högmodernistisk stil, utan kopplingar till platsen och dess historia. På 2010-talet fanns planer på att öppna en motsvarande filial i Helsingfors. En arkiarkitekturtävling utlystes 2014 för en ny konsthallsbyggnad på Skeppsbrokajen.
Av över 1700 inkomna förslag valdes sex finalister ut. 2015 utsågs »Art in the City« från Moreau Kusunoki Architects till vinnare av en jury. Förslaget kom emellertid aldrig att förverkligas. 2016 röstade nämligen stadsfullmäktige i Helsingfors ned projektet, som av kritiker beskrivits som »ett McDonalds för konst«. Finland, självt berömt för sin arkitektur och design, borde kunna bättre än att viga landets förnämligaste tomt åt en amerikansk franchise.
Tidsandan hade skiftat sedan 1990-talet. I Stockholm drogs förra året förslaget om ett Nobelhus i form av en gigantisk kopparkub signerad David Chipperfield i den historiska miljön vid Nybrokajen tillbaka. Allt fler röster höjs mot den pågående rivningsvågen, i Stockholm och andra svenska städer.
Om eran efter Berlinmurens fall i stadsbyggnadshänseende kom att präglas av en strävan efter en internationell likriktning, ser vi i dag början till en motsatt trend. Att »sätta på kartan« har länge inneburit att uppföra en stor märkesbyggnad, helst ritad av en internationell storhet. I dag börjar vi istället se ett sökande efter det lokala och autentiska.
Politik och stadsbyggnadsfrågor
För svenskt vidkommande var detta skifte tydligt i samband med valet 2018. För första gången på länge fällde stadsbyggnadsfrågorna avgörandet i en lång rad kommuner. Den politiska kartan ritades om på många håll i landet, och det var de traditionella maktpartierna S och M som stod som förlorare. På många håll vann helt nybildade partier stora framgångar.
I skärgårdsidyllen Vaxholm blev Vaxholmspartiet största parti, eftersom de motsatte sig planerna att exploatera den lilla trästaden med storskalig bebyggelse i modernistisk stil. I moderatfästen som Nacka och Danderyd tappade det styrande partiet stort på grund av omfattande exploateringsplaner utan förankring hos väljarna. I Göteborg styr det nya partiet Demokraterna i en koalition som vann på grund av den infekterade frågan om Västlänken.
Stadsplanering och arkitektur engagerar fler och fler vanliga medborgare, som både ifrågasätter rivningarna av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, och den dominerande ideologin inom nyproduktionen. Facebookgruppen Arkitekturupproret samlar i dag 42 000 medlemmar vilket är mer än vad de flesta riksdagspartier har medlemmar.
Platsens betydelse
Vi vet tämligen väl vilken typ av städer som människor trivs i och efterfrågar. Resultaten är liktydiga, oavsett om vi studerar opinionsundersökningar, mäklarstatistik eller turisternas semesterbilder. Den traditionella, täta staden, med bevarade historiska byggnader, och den omgivande lummiga trädgårdsstaden, är de miljöer människor uppskattar mest. Allra mest uppskattas bebyggelse som tar vara på platsens unika kulturella och historiska särart.
Det handlar inte om att stanna tiden eller förvandla våra städer till museer. Det handlar om att ta vara på det som uppskattas och att utveckla det som fungerar.
Men trots att vi har inrättat två system för att tillse att människors önskningar får genomslag – demokratin och marknadsekonomin – har våra städer utvecklats i en annan riktning. Många grämer sig än i dag över den skövling av de svenska stadskärnorna som ägde rum under 60- och 70-talen. Det är inte osannolikt att dagens rivningsvåg, av såväl kulturhistoriskt känsliga byggnader i centrum, och förtätning av villaområden i utkanten, kommer att betraktas på samma sätt.
Ta vara på det som uppskattas
Tågresan mellan London och Paris tar två timmar och tjugo minuter, men mellan städerna öppnar sig en avgrund i synen på stadsbyggnadsfrågor. Medan Parisarna tagit fasta på de kvaliteter i staden som såväl de boende som besökarna uppskattar har London förvandlats till en allt mer ogästvänlig plats i glasjättarnas skugga. Tiden får utvisa vilken stad som valde rätt, men jag skulle inte satsa mina slantar på staden vid Themsen.
Det handlar inte om att stanna tiden eller förvandla våra städer till museer. Det handlar om att ta vara på det som uppskattas, av både turister och bofasta, och att utveckla det som fungerar. Det finns många goda argument för såväl politiker som byggherrar och fastighetsägare att ta detta på allvar. Städer som tar vara på sitt historiska arv och vidareutvecklar sin särart bidrar till en sann mångfald som skapar både mänskliga och ekonomiska värden.
När världen åter vaknar till liv efter nedstängningen under coronaepidemin kommer gatorna på nytt att fyllas av turister. Dessa turister kommer att vilja veta vilken stad det är de vaknar upp i, och vi som är bofasta kommer att fortsätta vilja ha ett arv och en miljö som vi kan vara stolta över.
Lars Anders Johansson, författare, journalist och samhällspolitisk expert på Villägarna,
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
