Vasstaken blev på 1800-talet i vissa regioner en ersättning för halmtaken, som genom nya tröskningsmetoder nästan försvann.
En sådan region är området vid Hornborgasjön i Västergötland. Men även vasstaken hotades så småningom av utrotning.
Genom ett byggnadsvårdsprojekt har man nu återupptagit vasstäkt och vasstaksläggning i hornborgabygden.

Jordbrukets förändringar under 1900-talet t.ex. nya tröskningsmetoder innebar bland annat att tillgången på halm för taktäckning minskade. Därtill kom att försäkringsbolag och andra förordade nya och brandsäkra takmaterial. Därmed förändrades också förutsättningarna för halm som takmaterial. I några regioner överlevde stråtaken, ibland tack vara att halmen ersattes med vass. Ett sådant område finns vid Hornborgasjön strax väster om Billingen i Skaraborgs län. Sjösänkningarna i slutet av 1800-talet bidrog till att tillgången på vass blev god. Vassen användes som djurfoder, taktäckningsmaterial och vid tillverkning av vassmattor. Vassen kom på så sätt att bidra till ekonomin för de småjordbruken och en del bönder slog sig också på att lägga vasstak.

I början av 1990-talet lades och underhölls de flesta stråtak i stort sett av en enda man« en hantverkare som närmade sig åttioårsåldern och inte längre åtog sig större arbeten. För att kunna bevara taken och hålla tekniken och traditionen levande krävdes därför att yngre hantverkare tog sig an uppgiften.

I området vid Hornborgasjön fanns ett större antal vasstak där många också hade renoveringsbehov, vilket i sin tur ledde till behov av taktäckare. Därför initierades 1993 ett ”Vasstaksprojekt”. Ett projekt i samarbete mellan länsstyrelsen, länsarbetsnämnden, länsmuseet och Hushållningssällskapet i Skaraborgs län för att utbilda taktäckare.

Projektet bestod av flera delar eller etapper varav den första var en inventering och den andra en kurs. Etapp ett, inventeringen, genomfördes från maj till september 1994 med syfte att samla in kunskap om den lokala taktäckningstekniken och vilka renoveringsbehov som fanns på de stråtäckta byggnaderna i området. Etapp två var en kurs i vasstakstäckning, som skulle ha en bred bas så att eleverna skulle få kompetens att göra såväl reparationer på byggnadernas träkonstruktioner som omläggning och reparation av stråtaken.

Inventeringen, innebar att dokumentera byggnader täckta med halm och vass i trakten öster och söder om Hornborgasjön. Området är av riksintresse för kulturmiljövården. Syftet var att få en ökad kunskap om husens ålder, konstruktion, takläggningsteknik och material, samt vilka skador och renoveringsbehov som fanns.

Genom tidigare kulturhistoriska inventeringar, framförallt av Falköpings kommun, kände vi till ett antal byggnader som var täckta med halm och vass. Dessa fick bilda utgångspunkten för undersökningen. Därefter kompletterades materialet till att omfatta alla byggnader i området som var täckta med synliga stråtak. Detta innebar att byggnader vars stråtak täckts över med tegel eller plåt, inte kom att inventeras.

Den vanligaste stråtäckta byggnaden i området vid Hornborgasjön är ladugårdslängan. Den är av traditionellt utförande med fyra sammanbyggda funktioner; sädeslada, loge, foderlada och fähus. Denna ordning återkommer oavsett det gäller en 50 meter lång byggnad dimensionerad för ett tjugotal djur eller en torparladugård av 10 meters längd med plats för en enda ko. Genom inventeringen har byggnadernas planlösning och funktion dokumenterats. Därutöver beskrivs och redovisas takens uppbyggnad och konstruktion. Genom intervjuer med äldre jordbrukare som själva lagt tak, har även den lokala täckningstekniken belagts.

Undersökningen omfattade totalt fyrtioåtta stråtäckta byggnader, de flesta ladugårdslängor och andra uthus. Beskrivningarna av de enskilda husen hölls på en tekniskt detaljerad nivå och en ambition var att hitta eventuella rester av äldre konstruktioner och läggningstekniker. Inventeringen skall sammanställas i en rapport som förutom historik och beskrivning av projektet innehåller detaljerade dokumentationer i form av uppmätningar, beskrivningar och fotografier på de undersökta objekten. Dokumentationen finns hos Länsmuseet och används som underlag vid handläggning av byggnadsvårdsärenden. Materialet är framförallt ett underlag vid utredningar i samband med byggnadsvårdsbidrag och används för att prioritera de kulturhistoriskt värdefullaste objekten, som är i akut behov av renovering och underhållsåtgärder.

Tio veckors kurs

Kursen i vasstakstäckning utgjorde etapp två i projektet. Kursens deltagare var dels arbetslösa byggnadsarbetare, dels lantbrukare inom Farmartjänst. Kursen omfattade tio veckor med början i april 1995. Kursplanen fördelades på en veckas teori och nio veckors praktik. Huvudsyftet var att ge eleverna en inblick i byggnadsvård och taktäckning. Som ett moment i kursen renoverades två ekonomibyggnader på en av de inventerade fastigheterna. Därutöver, inom ramen för projektets finansiering, lades ytterligare tre tak om.

Kursens teoridel omfattade föreläsningar om byggnadstradition och äldre byggnadsteknik, material och verktyg, samt något om den lokala stråtäckningstekniken i hornborgabygden. Dessutom ingick föreläsningar om försäkringsfrågor, ansvarsfrågor och kontraktskrivning.

Det praktiska arbetet förlades till gården Uddeberg, belägen någon kilometer öster om Broddetorp. Två ekonomibyggnader från början av 1800-talet, båda till synes kraftigt förfallna, reparerades och lagades med samma enkla teknik och metod som användes när de byggdes. För att få en helhetssyn ingick också moment som etablering av arbetsplatsen och införskaffande av verktyg. Eleverna skulle under sakkunnig ledning bedöma byggnadernas kondition och avgöra vilka renoveringsbehov som förelåg och vilka åtgärder som behövdes.

I kursen ingick även att studera byggnadernas konstruktion och genomföra varsamma och begränsade rivningsarbeten. Först därefter påbörjades lagning och komplettering av grund och stomme. Arbetet omfattade både sten- och timringsarbeten. I de senare ingick bearbetning av stockar med moment som skrädning, huggning av drag, spräckning m.m. Eleverna fick därigenom insikter i äldre byggnadstraditioner, både skiftesverk- och timringsteknik, stommens och takets konstruktion samt stråtakens uppbyggnad och funktion. Takläggningen utfördes med vass importerad från Polen och bands med 1 mm rostfri tråd. Restaureringsarbetet avslutades med att husen rödfärgades.

Vasstaksprojektet har ökat intresset för en äldre byggnadsteknik i ett område där kunskapen om halm- och vasstakstäckning var på väg att försvinna. Kursen har medfört att kunskapen har återuppväckts och på nytt praktiseras. Förhoppningen är att tekniken härigenom kommer att hållas vid liv. Nya kontakter har också knutits med takläggare och vassleverantörer. Därtill har ett par lokala byggnadsfirmor förutom kursdeltagarna, medverkat i projektet.

En mycket positiv effekt har varit att flera fastighetsägare i området har fått en ökad tilltro till det stråtäckta taket. Flera fastighetsägare har följt med i ”omläggningsvågen” och flera har sökt bidrag eller renoverat taken på egen bekostnad. Detta har i sin tur medfört att många stråtäckta byggnader kommer att bevaras och fortsätter att berika odlingslandskapet vid Hornborgasjön ännu några generationer. Därutöver har några helt nya stråtak tillkommit i anslutning till Naturvårdsverkets informationsanläggning vid Fågeludden. Där har man till och med valt att lägga vasstak på flera helt nyuppförda ekonomibyggnader.

Ann-Katrin Larsson och Mikael Hedin

Antikvarie och samordnare för Hornborgaprojektet. Denna artikel bygger på ett grundmaterial som sammanställts av arkitekt Mikael Hedin, Se även artikel om vasstakstäckning på sidan 26-27.

2/1997