Med ett utbrett potatisodlande i början av 1800-talet ökade behovet av bra förvaring. Sten fanns det gott om i åkrarna och med kunskap hämtad från såväl kyrkobyggen som medeltida källarvalv förseddes många svenska gårdar med jordkällare. Per Zackrisson tar oss med till ett skafferi som står sig än.
Jordkällarens fuktiga mörker erbjuder fantastisk förvaring.
Det är svårt att hitta äldre beskrivningar av jordkällare och några övergripande inventeringar har jag inte sett. Jag utger mig alltså inte för att ge någon heltäckande översikt över jordkällare i Sverige, utan snarare ett antal nedslag från den småländska landsbygd där jag bor och verkar. En tidig föregångare till jordkällaren är stukan – en grop i marken där man förvarade exempelvis rovor. Gropen täcktes av en isolerande lucka, förmodligen tillverkad av slanor, jord och torrt gräs. Det finns arkeologiska uppgifter om sådana här stensatta gropar från 1100-talet i Norden. De tidigaste matkällare vi känner till är de källarvalv som finns i medeltida stadsgårdar. De ska väl inte kallas jordkällare, eftersom de inte är täckta av jord, men konstruktionen är densamma. Vad gäller rena jordkällare så finns mycket lite dokumentation från äldre tider. De äldsta källare jag känner till är daterade till mitten av 1700-talet.
Potatis krävde jordkällare
På 1820-talet, när potatisodlingen på allvar etablerades i Sverige, tog byggandet av jordkällare ordentlig fart. I takt med att utvecklingen av stenverktyg framskred, bearbetades stenarna allt mer och källare från förra seklets början kan bestå av väl huggna stenblock. Från mitten av 1800-talet finns också valvkällare byggda i tegel eller en blandning av natursten och tegel, till exempel med gavlar av natursten och valv av tegel. Att bygga en källare i fältsten lät sig sannolikt göras med den kompetens som fanns i byn, medan källare med väl huggna stenblock byggdes av stenarbetare. I min grannförsamling i Småland ligger Lommaryds kyrka, en kvaderstenskyrka från 1890-talet, och i dess omgivningar finns ett antal mycket välbyggda källare som förmodligen byggts med hjälp i form av såväl material som hantverkskunnande från kyrkobygget.
Jordkällarens utformning
Den typiska jordkällaren ser ut som en jordhög med dörrförsedd stengavel. Ofta ligger den i en jordslänt. Den bärande konstruktionen består alltid av sten, oftast i form av ett tunnvalv. Den smalare ingångsdelen, svalen, har lodräta stenväggar och tak av ett flackt valv eller liggande platta stenar. En ordinär källare för ett hushåll har en golvyta på mellan fyra och sex kvadratmeter, i det närmaste kvadratisk i formen. En väl fungerande jordkällare ska klara av att hålla frosten borta på vintern och värmen ute på sommaren.
Jordkällare av ålderdomligt utförande. Stensatt källare helt under marknivå. Jordtäckt trätak på åsar. I princip en sentida stuka.
Dessutom ska den hålla en stabil relativ luftfuktighet på omkring 90%. Källarspindeln, med sina hängande vita kokonger, är ett tecken på bra källarklimat. Klimatet i jordkällaren bestäms dels av jordtäckningen, dels av ingången och ventilationen. Jordtäckningen bör vara omkring 60 centimeter tjock och ingången ska alltid bestå av dubbla dörrar placerade i vardera änden av svalen, d v s ingångsdelen i form av en ungefär en och en halv meter lång gång byggd i samma material som källaren. Jordkällarens ventilation består vanligen av en ventilationskanal som går snett upp genom bakre gaveln eller upp genom valvtaket. Luftväxlingen sker genom ventilationsöppningar i eller i anslutning till dörrarna. Ibland är ventilationskanalen i bakre gaveln förstorad, för att fungera som potatisinkast. Golvet är av jord, ibland belagt med kullersten eller tegel.
Problem och åtgärder
Valv av mycket väl huggna stenar. Sannolikt är det här bonus efter församlingens kyrkobygge på 1890-talet.
Jordkällaren är generellt en mycket stabil konstruktion som sällan behöver repareras. Den vanligaste åtgärden är att reparera dörrar och att röja bort buskar och träd på eller i direkt anslutning till källaren. Det händer att taket till svalen ger vika, antingen genom att hällen bryts av eller att det flacka valvets stöd ger vika så att valvet kollapsar. Också stödmurarna utanför källaren kan ge vika på grund av tjälskador eller att rötter trycker isär stenarna. Själva källaren är mycket stabil, men när valvet ger sig är reparationen omfattande och riskfylld.
byggnadsvårdare och teknikhistoriker i företaget Svensk Byggtradition. Länsombud i Jönköpings län.
perz@byggtradition.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
