Många av oss drömmer om det giftfria samhället. Ett steg på vägen är propositionen Kemikaliepolitik för giftfri miljö som överlämnades till riksdagen den första februari. Ett av de mål regeringen sätter upp är att nyproducerade varor skall vara fria från bly senast år 2010. Dessvärre har bly åtminstone ett par viktiga användningsområden inom byggnadsvården: som taktäckningsmaterial och som komponent i rostskyddsfärg.

Linoljeblymönja började användas som rostskyddsfärg i mitten av 1800-talet, ungefär samtidigt som man började tillverka förzinkad plåt. Bådadera innebar på sin tid ett stort steg framåt i sökandet efter fungerande rostskyddsmetoder. Trots det har rostskyddsgrundningen med blymönja minskat drastiskt under de senaste åren beroende på de risker som bly anses innebära för miljö och hälsa.

I dag tror många att det är förbjudet att använda blymönja. Det stämmer inte. Däremot är det inte tillåtet att sälja kemiska produkter som innehåller bly till allmänheten. För yrkesmåleriet gäller inga särskilda restriktioner. Det innebär att den som vill ha sitt tak rostskyddsmålat på traditionellt sätt inte kan köpa blymönja för att själv göra jobbet – åtminstone inte så länge återförsäljarna håller sig till lagen. Däremot kan han utan något som helst problem anlita en målerifirma som utför arbetet.

Lagen ger alltså utrymme för att använda blymönja. Trots det är det många byggnadsvårdare som avstår av hänsyn till miljön. I en av de utredningar som ligger till grund för den nya propositionen, Varor utan faror (sou 2000:53), finns ett och annat att fundera över; bland annat den uppskattning av blyanvändningen i Sverige som gjordes av kemikalieinspektionen 1997. Där kan man läsa att det i vårt land användes något över 40 000 ton bly vid tillverkning av varor 1996. Det kan vara värt att begrunda att nästan hela den mängden – 35 800 ton – gick åt för tillverkning av bilbatterier och andra ackumulatorer. Att jämföra med de ca 70 ton bly som samtidigt användes i färg och korrosionsskydd.

Blyanvändningen för rostskyddsändamål uppgår alltså till 1,5 promille (!) av vad som samtidigt används i bilindustrin. Den stannar vid blygsamma 7 procent av det bly (ca 1 000 ton) som används till ammunition. Det gäller dessutom att komma ihåg att siffrorna avser den totala tillverkningen av rostskyddsfärg. Det finns ingen statistik som talar om hur stor andel som används för vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, men erfarenheten säger att det rör sig om så små mängder att det inte är någon idé att räkna längre. Att avstå från att använda blymönja på kulturhistoriskt värdefulla hus för miljöns skull är alltså ädelmodigt, men knappast meningsfullt.

Byggnadsvården behöver blymönjan av flera skäl. Det moderna bevarandebegreppet handlar som bekant inte bara om att bibehålla byggnaders utseende och yttre form utan också om att bevara byggnadstekniker och material. Byggnader skall även i framtiden tillåtas berätta om de material och tekniker som var aktuella när de byggdes.

Ett annat skäl att stå upp för blymönjan är att den dessutom fungerar alldeles utmärkt från teknisk synpunkt. För inte så länge sedan offentliggjorde Riksantikvarieämbetet resultatet av fem års storskaliga försök med olika målningssystem för plåttak. En av slutsatserna är att linoljeblymönja är det material som fungerar bäst för rostskyddsgrundning av plåtytor som inte skyddas mot rost genom förzinkning. Det gäller inte bara de gamla svartplåtstaken, utan också förzinkade tak som redan har rostskador – i praktiken nästan alla litet äldre plåttak.

Regeringens nya proposition är inte den första som har haft som mål att avveckla blyanvändningen i samhället. Propositionen Svenska miljömål lades fram 1998. Den gången uttalade regeringen i propositionen att hänsyn borde tas till vissa krav på traditionella metoder och material inom kulturmiljövården. Självklart skall vi även den här gången arbeta för att byggnadsvårdens behov av blymönja tillgodoses. Låt oss inte offra en traditionell och tekniskt välfungerande rostskyddsmetod på den politiska korrekthetens altare!

Ingela Broström

1/2001

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.