Är möjligen begreppet ”underhållsfritt” lika lockande och säljande i dag som på det framstegsoptimistiska 50-talet? En snabbkoll bland 92 000 träffar på Google tyder i alla fall på det. En stor del av träffarna handlar om byggnadsmaterial… Men drömmen om det underhållsfria är lika omöjlig som evighetsmaskinen, skriver Ulf Palmenfelt.

För ett tag sedan hörde jag talas om ett par i Skövde som firade sitt guldbröllop. När deras son fotograferade dem i soffan som de köpt som nygifta, kommenterade han också den gamla taklampan i vardagsrummet. Det gamla paret erinrade sig att de hade köpt taklampan som ny när de flyttade in i huset femtio år tidigare. Men samtidigt slogs de av insikten att de faktiskt aldrig hade bytt glödlampor i taklampan. Samma tre glödlampor hade troget gjort tjänst varenda kväll under femtio års tid!
De beslöt sig för att skriva till företaget som tillverkade lamporna och som nöjda kunder tacka för de utmärkta glödlamporna. Några veckor senare fick de ett brev från företaget (som inom parentes nu hade flyttat till Tyskland). I brevet stod att firman gärna ville köpa glödlamporna och placera dem i sitt företagsmuseum. De bjöd 500 euro styck för lamporna.

Det gamla paret blev misstänksamma. Hur kunde företaget vilja betala flera tusen kronor stycket för några gamla glödlampor? De rådfrågade sin son som hade läst en del affärsjuridik. Ganska snart lyckades han spåra att glödlampstillverkaren för drygt femtio år sedan hade registrerat en patentansökan som gällde en evighetsglödlampa. Naturligtvis hade saken tystats ned och produktionen hade aldrig satts igång. Det hade ju betytt att företaget hade gjort sig själv överflödigt. Av någon outgrundlig anledning hade guldbröllopsparet fått tre evighetsglödlampor i sin takkrona!

DET KANSKE INTE ÄR EN SLUMP att denna skröna placerar tillkomsten av evighetsglödlampan till 1950-talet. Det var ett årtionde som närde många drömmar om tekniska framsteg som skulle underlätta vardagslivet. I denna artikel ska jag uppehålla mig vid drömmen om underhållsfria bruksföremål och varför den var så påtaglig under 1950-talet.
Allt som brukas nöts, slits och åldras. Förr eller senare är alla bruksföremål förbrukade. De faller sönder och upphör att existera. Det vet alla. Vad var det med 1950-talet som fick oss att tro att dessa människosläktets samlade erfarenheter och kunskaper helt plötsligt hade upphört att gälla?

DET FÖRINDUSTRIELLA SAMHÄLLET kännetecknades i hög utsträckning av självhushållning. Människorna producerade sin egen mat genom jordbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske. Man tillverkade sina egna kläder av egenproducerade råvaror som lin, ull och läder. Man byggde sina egna hus och varje gård hade en smedja och en snickarbod, där man tillverkade möbler och redskap. Nästan alla bruksföremål tillverkades av dem som skulle bruka dem.
Det fanns en stor nedärvd materialkunskap. Man visste hur man fick breda kvistfria granplank till golvbräder. Man kunde se vilka tallar som hade rakvuxet, kärnigt virke till fönster- och dörrkarmar. Man böjde växande träd för att få krokvuxna ämnen till selbågar. Man visste att de drivande kuggarna i vattenkvarnen skulle vara av oxel och de drivna av ask. Tillverkaren kände den färdiga produktens starka och svaga sidor. Han visste vad spadskaftet tålde och hur skottkärran skulle lastas. Man eftersträvade hållbarhet, kvalitet och funktionsduglighet. Dessutom fick även nyttoföremål gärna vara estetiskt tilltalande.
Men ingen trodde att något var underhållsfritt. Allt trä utomhus måste strykas med linolja eller tjära mot röta. Plogen och harven måste tvättas, torkas och oljas in efter användandet för att inte rosta. Trasiga maskor i fisknäten måste ständigt lagas och då och då måste näten doppas i het lag av rönn- och björkbark, både som impregnering och för att göra lingarnet mörkare och svårare att upptäcka för fisken. Kläder och andra textilier måste lagas, tvättas och kanske färgas om.

SJÄLVHUSHÅLLNINGEN började redan under 1800-talet att ersättas av en penningekonomi, där man producerar för avsalu eller säljer sin egen arbetskraft och köper det man konsumerar. Vi producerar det andra ska konsumera och konsumerar det andra producerat.
Krigs- och krisåren under 1900-talets första halva bromsade utvecklingen och vid slutet av 1940-talet fanns ännu en hel del familjejordbruk kvar. När Europa skulle återuppbyggas efter freden blev det högkonjunktur och svensk industri behövde arbetskraft. Då fick vi ny jordbrukspolitik och ny familjepolitik så att både bönder och hemmafruar kunde bli industriarbetare.
Nu var det inte längre självklart att man hela livet bodde kvar där man föddes. Snarare kunde det förväntas att man flyttade på sig, kanske flera gånger under sitt yrkesliv. Därmed var det inte heller självklart att det kommer att finnas barn som ska ta över hus, möbler och redskap efter föräldrarna. Bruksföremål som bara ska överleva en människa behöver inte underhållas lika noga som om de skall hålla hela sin egen möjliga livslängd.

DRÖMMEN OM DE underhållsfria materialen tar fart. På 1950-talet klär man husen med eternit, som fått sitt namn efter det latinska ordet för evig. Nu slänger man ut de gamla trasmattorna och köper nya färggranna trasmattor av plast. Möblerna är av stålrör och galon. Bruksföremål av bakelit, celluloid och vinyl gör sitt intåg i hemmen.
Men underhållsfri behöver inte enbart syfta på att något är tillverkat av långlivat material. Också det som är avsett att vara kortlivat är förstås underhållsfritt. År 1960 lanserade inredningsarkitekten och journalisten Lena Larsson slagordet ”Köp, slit och släng!” i en artikel i tidskriften Form. Den bakomliggande tanken var att vi som konsumenter skulle unna oss att köpa föremål som vi visste var av lägre kvalitet. Vi skulle bejaka glädjen i att konsumera och göra oss fria från – som det ansågs – förlegade ideal om kvalitet.

SEDAN DESS HAR utvecklingen gått i två riktningar. Å ena sidan kan man idag köpa kläder som är trasiga redan när man köper dem. Antagligen ska vi glädjas åt att ha råd att betala för motsatsen till god kvalitet. Å andra sidan har vissa symboler för det gamla bondesamhället laddats positivt. Slitna redskap, fallfärdiga gärdsgårdar och grånade ladväggar, som förr var pinsamma signaler om fattigdom omgärdas idag av ett romantiskt skimmer. Åtminstone ibland har vi blivit medvetna om att inte heller samhällen och naturtillgångar är underhållsfria, utan att vi måste planera för en hållbar utveckling.

Men vad var det med 1950-talet som födde och gödde drömmen om det underhållsfria? Jag har redan nämnt den industriella högkonjunkturen som utplånade de sista resterna av det självhushållningens samhälle, där sorgfälligt underhåll av tingen var en nödvändighet. Jag har också nämnt hur de förkortade perspektiv som följde med den nya livsstilen medförde att man kände sig fri från att underhålla sina ägodelar. De skulle ju i alla fall inte överleva ägaren.
Jag tror också att de smärtsamma minnena av kriget gjorde att man undvek att tänka på det förflutna. Därmed lösgjordes den egna samtiden ur det historiska sammanhanget. Man tyckte sig leva i ett ständigt nu, en icke-tid utan historia och utan framtid. När gårdagen inte längre är nuets moder blir det svårt att föreställa sig att nuet skulle ge upphov till en morgondag.
Det som vi brukar kalla 1950-talets framtidsoptimism var kanske i själva verket en aningslös och korttänkt kapitulation för kommersialismens glättade och neonlysande löften.

UNDER DET HALVSEKEL som förflutit sedan 1950-talet har vi blivit hårdhänt påminda om det omöjliga i drömmen om det underhållsfria. Asbesten i eterniten hade visserligen utmärkta isolerande och stabiliserande egenskaper – men den förstör människors lungor. Tillverkning av plaster bidrar till att tömma jordklotets förråd av fossila energikällor, de är giftiga när de brinner, de kväver levande material, gör att hus inte kan andas och de har framställts i sådana kvantiteter att oförstörbar-heten har blivit ett problem.
Alla långlivade mänskliga kulturer har varit återhållsamma med sitt bruk av naturens resurser. De har haft sagor och sägner som har varnat människorna för att överexploatera sin närmiljö. Om man gjorde det hämnades skogsrået genom att skämma jägarnas bössor, havsfrun flyttade och tog sillstimmen med sig, vättarna fick korna att gå i sin, tomten bar bort hö och säd ur ladorna och bergsfrun fick gruvgångarna att rasa in.
Den moderna västerländska formen av penningekonomi har existerat i knappt tvåhundra år. Om den ska kunna överleva tvåhundra år till måste den snart och för alltid släppa alla drömmar om det underhållsfria. De är lika omöjliga som evighetsmaskinen.

Ulf Palmenfelt

Professor i etnologi vid Högskolan på Gotland

ulf.palmenfelt@hgo.se

3/2006

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.