Just nu finns det ett mycket stort intresse för att ta tillvara och restaurera det gemensamhetsutrymme som trapphusen är. I en ny bok skildrar bl. a. byggnadsantikvarie Margareta Cramér och fotografen Nino Monastra trapphus i Stockholm. Här får vi ett smakprov av dem båda.

I städernas stora bostadshus med många lägenheter är trapphus och förstugor de halvt offentliga rum där grannar och tillfälliga besökare möts. Trapphuset karaktäriserar hela huset. Hur upplevs trapphuset? Är det den gemensamma domän som ingen ansvarar för och bryr sig om eller den som alla känner för. Det skiftar mellan bostadsområden, mellan husen och mellan olika tider.

Just nu upplever vi att det finns ett enormt intresse för att försköna detta gemensamma utrymme, både från hyresgästers och fastighetsägares sida, inte minst från bostadsrättsinnehavares. Det är lätt att förstå att ingen gläds åt att dag ut och dag in se den flingmålning eller den enfärgat grå målning som kom för kanske 20 år sedan som ett enkelt underhåll, kanske som ett provisorium i väntan på rivning/nybyggnad. Nu rivs det nästan inget. Det finns en utbredd kärlek till de äldre husen och här kommer omsorgen om trapphusen in. Men hur skall man göra? Vad vill man uppnå? Skickliga yrkesmålare har fullt upp med att ådringsmåla och marmorera.

Trapphus har naturligtvis olikartad karaktär. Modestilar har satt sina spår både på formen i stort, på materialval och på dekorationer. Det gäller att känna in och förstå husets tidskaraktär innan man ger sig i kast med försköningsarbeten eller upprustning.

Bara i Stockholm finns det cirka 800 hus kvar från 1880-talet, stadens första riktigt stora utbyggnadsperiod. Nyrenässansen var rådande. Klassiska arkitekturelement som pilastrar och konsoler bär upp listverk med äggstav, bladstav m.m. Allt är strikt indelat. Materialet är sten, d.v.s. ser ut som sten men är vanligen en skicklig yrkesmålares verk. Väggar försågs då med marmorimitation i stucco lustro eller marmoreringsmålades förvillande likt beklädnad med äkta marmorskivor. Allt trä målades som trä, dvs som en trogen illusion av ek, valnöt, mahogny m.fl. träslag. Illusionen godtogs lika väl som det äkta materialet. Det är på hållbarheten det skiljer i längden och på respekten inför verket. Av praktiska skäl hade man sedan länge golv och trappsteg av sten som är slitstarkt och ger bra brandskydd. Kalksten var nästan allenarådande. Svartvit marmor har börjat komma. Granna och mönstrade som mattor var golv med stjärnmönster av engelska tiles, keramiska små plattor i olika färger.

På 1890-talet tillfördes ett brett register av historiska influenser t. ex. riddarromantiska som medförde gotiska spetsbågar i välvda passager och krenelerade panelkrön på våningsplanen. Dekorationsmåleri influerades av det medeltida kyrkomåleri som just vid samma tid så ivrigt restaurerades, för att inte säga rekonstruerades. Dörrar och paneler var fortfarande träimitationsmålade. Tidens vurm för äkta material tog sig tydligare uttryck i fasaderna. Äkta sten i golv hade hävd. På 90-talet lades rika mönster av flera stensorter. Trappsteg började beläggas med marmor. Också cementmosaik förekom på golv i trapphus liksom i industrier.

Vårt sekel

Jugendstilen som präglar 1900-talets första årtionde är ickeklassisk, den revolterade mot de historiska stilarna som hade tyngt senare hälften av 1800-talet. I stället gällde mjuka vegetativa former och stiliserade växter och djur som ornament, ljusa träslag och friska färger. Dessa influenser kom från Belgien bl. a. från arkitekten Victor Horta som just i höst ägnas en utställning i Bryssel. Andra influenser med geometriska former och dekor, t. ex. i smide, med grafisk effekt kom från Wien. Hos oss hölls denna wienerpåverkan livaktig också under 1910-talet.

Trapphusen från 10-talet är stämningsmättade som grottor, med alla ytor dekorerade med rörliga svårtolkade mönster i kalkmåleri. Filip Månsson är representanten för denna typ av dekoration i färger där blålila och blågrönt dominerar. Mörkbetsade snickerier, svart smide och golv och trappsteg av den inhemska stenen Kolmårdsmarmor är regel i dessa nationalromantikens trapphus.

På 1920-talet kom klassicismen tillbaka. Om man jämför med 1880-talet har skalan minskat, så även våningshöjden. Dekorationer som girlanger och medaljonger i relief är små och tunna. Målade pilastrar, takrosetter och väggfältmarkeringar är spensliga och distinkta. Väggar marmoreringsmålas åter men fritt utan ambition att efterlikna viss stensort. Fyllningsdörrar är betsade eller täckmålade. Golv och trappor i Kolmårdsmarmor.

Funktionalismen på 1930-talet ville göra rent hus med all gammal stilrekvisita. Inga former fick förekomma som inte var funktionellt motiverade. Rätvinkligheten och stramheten i ytterarkitekturen följdes upp i det inre. Färgerna grönt eller beige var vanliga som enda kulör på de kalkfärgade väggarna. Dörrar gjordes med slät träyta, ofta fanér Blankt rostfritt stål var materialet för trappräcken, Kolmårdsmarmor för golven.

Funkisens enkelhet har präglat också senare årtionden tom 70-talet. På 50-talet var mosaik en uppskattad dekoration och travertin-sten ett exklusivt väggmaterial. Under efterkrigsåren har allt mindre omsorg ägnats trapphusen. Hissen prioriterades. Den gjordes allt större. Trappan blev en rå betongkonstruktion att använda i nödfall. Vanligtvis är det trångt också i entrén men i vissa stora hus har entrén gjorts spatiös och väggar och golv klätts med marmor.

Skickliga hantverkare

Idag besitter allt fler målare konsten att trolla fram olika marmorsorter och träslag. Det är inga svårigheter att anskaffa kompletterande gipslister runt taken. Det finns tillgång till många stensorter för golven och stenläggare kan hantera dem. Snickerifabriker hyvlar upp virke med de profiler vi önskar och snickare salar i och justerar skadade dörrar. Färdigheten att hantera gamla fönster har övats mycket under senare år. Trapphus har oftast originalfönster i behåll, ibland med etsat eller färgat glas. Det är en extra tillgång då det gäller att hålla fast husets egenart.

Margareta Cramér

Byggnadsantikvarie och styrelsemedlem i Svenska föreningen för byggnadsvård.

4/1996