I det skogsfattiga Skåne har lera och tegel varit byggmaterialet framför andra. Detta har präglat skånsk byggtradition med rötter ned i medeltiden. Men teglet har också använts i en arkitektonisk nydaning, skriver här arkitekten Tomas Tägil från Lund som specialiserat sig i sin forskning på detta byggmaterial.

Fortfarande bygger man med trä och tegel, dessa urgamla byggnadsmaterial som satt sin prägel på bebyggelsen i vårt land. Medan trä dominerade i skogsrika trakter, var tegel vanligare i Färila slättbygder. I inget annat landskap i Sverige är tegelbyggnadstraditionen så djupt rotad som i Skåne. Tegelbyggnader i varierande stilar bildar ett förhärskande intryck av skånsk arkitektur, medan hus med träpanel tillhör undantagen, i varje fall i det skogsfattiga slättlandet.

Att sådana regionala skillnader i byggnadsskicket uppstod i forna dagar kan man lätt förstå, eftersom byggnadsmaterialen då hämtades från den närmaste omgivningen. Den skånska korsvirkeslängan var en lämpligt virkesbesparande skelettkonstruktion. Mellanrummen kunde fyllas ut med andra material som man hade gott om i närheten t. ex. flätade kvistar och lera. Tegel, som hade introducerats under medeltiden, användes mer sällan. Det var dyrt att tillverka, trots god tillgång på råvaran. Bränningen krävde yrkesskicklighet och mycket ved som bränsle, vilket ju var en bristvara. Teglet blev därmed förbehållet mer påkostade byggen som kyrkor, slott och förnämare hus i städerna.

Det var först med industrialismen som tegel började massproduceras och därmed blev ett billigt byggnadsmaterial. Uppbyggnaden av det täta järnvägsnätet gjorde samtidigt att teglet kunde transporteras i stor skala från tegelbruken. Skåne fick en blomstrande tegelindustri, där avstånden mellan bruken var små.

Industrialismens nya fenomen var de hastigt uppväxta järnvägssamhällena. Ofta fick det lokala tegelbruket leverera allt tegel till de nya husen. De skånska stationssamhällena kom därför att få ett enhetligt utseende med sin tegelarkitektur. Denna tegeltradition med sina medeltida rötter har bibehållits som ett regionalt särtecken in i våra dagar, något man kan tycka vara märkligt i dagens samhälle där byggnadsmaterial transporteras kors och tvärs genom landet. Skåningen identifierar sig tydligen med sin tegelbyggnadstradition. Å andra sidan har andra traditioner samtidigt försvunnit, till exempel den skånska längans långsmala proportioner

Till stor del kan man tacka domkyrkoarkitekten i Lund Carl Georg Brunius för tegelarkitekturens renässans. I början av 1800-talet experimenterade han med förbättrade bränningsmetoder för att fa fram ett tegel som klarade klimatet utan ett skyddande putslager. Hans medeltidsinfluerade stil med sin rika detaljering blev karaktäristisk. När man senare började uppföra stationshus vid de skånska järnvägarna, fick dessa hus i allmänhet tegelfasader. De blev även med sina symmetriskt komponerade fasader och rika ornamentik en förebild för stationssamhällenas lokala byggmästare, vilket bidrog till tegelarkitekturens stora spridning i landskapet.

Färgen

Före ringugnen var det svårt att få tillräckligt god kvalitet på teglet. Gulbrända leror blev populära eftersom de ansågs ge ett klimattåligt tegel. Med den industriella tegeltillverkningen kom åter det röda teglet på modet. Ibland blandade man in gula tegelskift för att få en mönsterverkan på enkelt sätt.

I slutet av 1800-talet föredrog man tegel som var så jämnt i färgen som möjligt. Med det maskintillverkade förbländerteglet, ett slags tunt fasadskikt, kunde man få en enhetlig färg och exakt utförande genom de distinkta fogarna. I sortimentet ingick sten i olika former och ibland med glaceringar. Arts-and-crafts idealen i början av detta sekel förändrade helt efterfrågan. Nu önskade man istället ett tegel som såg handtillverkat ut med grövre yta och ojämnheter i färgen, ungefär som på medeltiden. Materialkaraktären skulle framhävas. Den rika ornamentiken försvann och man tog istället upp äldre murförband och enkel mönstermurning. Arkitekterna böj ade intressera sig för skillnaderna mellan de olika tegelbrukens sortiment. Särskilt uppskattat blev det mörkt brunröda helsingborgsteglet som dessutom ansågs mycket hållbart.

Oöverträffad kvalitet

Nationalrealismens tegelbyggande nådde en hantverksmässig kvalitet som aldrig senare överträffats. Dessa ideal hade närmast kommit till Sverige via Danmark. Märkligt nog slog stilen igenom något senare i Skåne än i resten av landet, något som brukar skyllas på de skånska arkitekternas tyskinfluerade linje. Men när tjugotalsklassicismens ljusa pastellfärgade putsfasader blev populära, fortsatte man i Skåne sitt hantverksbetonade tegelspråk. Inte ens under funktionalismens trettiotal försvann bruket av fasadtegel och under följande decennium fick materialet en ny högperiod.

30-tal bruk

Vid denna tid fungerade ännu ett trettiotal tegelbruk i Skåne med ett rikt urval, alltifrån de mörkare teglen från Börringe och Helsingborgs Ångtegelbruk över de ljusare, mer klarröda sorterna från Minnesberg och Weberöd till gul eller gulgrön sten från fabrikerna i Kanik och Tjustorp, för att nämna några exempel. Tegel av handslagen typ med sin `Ievande” yta höll länge sin favoritställning bland arkitekterna. Varje sten blev individuellt skapad, men det blev samtidigt allt mer dyrt och svårt att sälja. Tegelbruken försökte kompensera detta med att införa olika ytbehandlingar på det maskinslagna teglet, exempelvis kvastning eller reffning.

I takt med att nya skivmaterial introducerades i 1950-talets fasader, minskade efterfrågan på fasadtegel. Tegelindustrin svarade med att rationalisera och många bruk lades ner, särskilt under 1960 och 1970-talen. Urvalet begränsades samtidigt i takt med nedläggningarna.

Det var inte alla arkitekter som övergav teglet. Bland de mest kända tegelbyggarna i Skåne var Klas Anshelm. Han ritade bl a flertalet institutionsbyggnader för Lunds universitet från 1948 till sin död 1980. Längre än någon annan höll han fast vid tegel som bärande konstruktion,och inte bara som fasadmaterial. Det ansågs uppseendeväckande under 1960-talet när hela Tekniska högskolan i Lund byggdes på detta sätt. Bygget var också ett stort uppdrag för Slottsmöllans tegelbruk i Halmstad, som tillverkade Anshelms favorittegel när det `handslagna” inte längre fanns för handen. Anshelms arkitektur med sina ofta stora enkla husvolymer krävde en stor noggrannhet både vid murningsarbetet och urvalet av tegelsort eftersom han ansåg att materialkaraktären var viktig för uttrycket.

Varierande stenar

Arkitekterna ville ofta ha tegel med färgvariation. Berömd är historien om Sigurd Lewerentz som till Klippans kyrka gick och valde utskottstegel på Helsingborgs ångtegelbruk för att få så ojämna och varierade stenar som möjligt. Ett sådant intresse gick stick i stäv med tegelbrukens och rationellt sinnade byggledares, en konflikt som kan sägas bestå än idag. Det är svårt att numera finna tegel som ger en vackert levande muryta. För att komma från problemet experimenterar arkitekterna med olika knep. Säckskurade fasader, dvs där bruket i ett tunt lager dras ut över teglet, har blivit populära. Putsade fasader har också blivit vanligare, till och med i Skåne.

Mönstermurning

I nybyggda hus har mönstermurning åter kommit till användning. Detta kräver stor noggrannhet vid utförandet, något som ofta blivit problematiskt när bygget begränsats av alltför snäva ekonomiska ramar. Ett annat utbrett fenomen är att tegel blandas med träpanel i fasaden på märkliga sätt. Man ser exempel på hur tegelmuren slutar en bra bit under takfoten för att avlösas med målad träpanel. Förutom problem att fa övergången tilltalande utan klumpiga plåtavtäckningar, saknar detta en regional förankring. Skånska tegelhus har alltid utmärkts av en homogen materialkaraktär. Landskapets tegeltradition har därmed blivit tämligen urvattnad med tiden. Vi står långt från den nivå som utmärkte nationalrealismens gedigna tegelbyggande.

Denna artikel har hittills koncentrerat sig på Skåne som tegelregion. Men det finns andra. Mälardalen har gamla anor som ett tegellevererande område. Där finns idag det enda bruk i landet som tillverkar riktiga takpannor av tegel. Det gula teglet är ett särtecken för Göteborg, även om det här rört sig om import, bland annat från Skåne.

På samma sätt som man kan peka ut tegelområden i Sverige, kan vårt land ses som en del i en större tegelbyggnadsregion. En nordeuropeisk tegeltradition med någorlunda likartade uttryck finner man i ett bälte från England över Holland, Nordtyskland och Danmark till södra Sverige och vidare upp längs Östersjöns kusttrakter. Detta är mer eller mindre lika med den medeltida Hansans influensområde.

Att tyska köpmän under medeltiden betydde mycket för tegelbyggnadskonstens utveckling i vårt land är klart, men kan verkligen dessa hanseatiska traditioner ännu sägas fortleva i vår byggnadstradition? Det tycks vara så. För hur kan man annars förklara återkommande högperioder i tegelbyggnadskonstens historia inom området. Man kan som exempel nämna tegelexpressionismen i Amsterdam och Hamburg eller den danska tegeltradition som Kay Fisher kallade den funktionella traditionen och som där skapat en ännu levande stil tvärs över arkitekturhistoriens skiften. Frågan är hur väl vi har förvaltat arvet från duktiga tegelbyggare som Carl Westman och Ragnar Östberg.

Tomas Tägil

Arkitekt SAR och doktorand i Arkitekturhistoria vid LTH

1/1996