På vår väg genom staden passerar vi hus efter hus. Ofta tänker vi inte på byggnaderna, vi tittar inte. Ändå påverkar de oss hela tiden med sin uppsyn. Omedvetet väljer vi vår väg. Tänk efter nästa gång hur du rör dig och du kommer att upptäcka något om hur du ser på arkitektur.
Ett hus har många ansikten. Passera förbi och du får en serie bilder, ser husen på ett sätt i snäv vinkel, på ett annat sätt rakt framifrån. Denna glidning spelar stor roll för intrycket, särskilt i den klassicistiska arkitekturen.
En välartikulerad klassicistisk byggnad vid Södra Långgatan i Kalmar är här exempel. Huset inrymmer numera Sjöfartsmuseet. Arkitekten är okänd men huset är byggt 1889 och är byggnadsminne sedan 1979. Bildserien visar husets skiftningar då man svänger runt hörnet från Östra Vallgatan och sneddar över gatan.
Från trottoaren ses byggnaden i snäv vinkel. Väggen dominerar intrycket med markerade horisontella inslag i listverk och väggblock. Takfotens kornisch ger med sin kraftiga skuggning tyngd åt kraftspelet i fasaden. Kraften balanseras av sockeln i finhuggen granit och bröstningen i prismaformade kvaderstenar ovanför. Bottenvåningens övre del binds samman av block i markerad relief. I den flacka vinkeln märks knappast öppningarna. Våningen avslutas uppåt i ett listverk, mindre markerat än takfoten. I övervåningen anar man en mer sammansatt uppbyggnad med både horisontella och vertikala element. Karaktären är stabil och robust.
Några steg ut i gatan öppnar sig fasaden. Det som nyss var slutna väggytor får tydliga öppningar för fönstren och dörren. Bröstningens prismalinjer delar upp sig i mindre stenar lagda i förband. Blocken mellan bottenvåningens fönster framstår som murpelare. I övervåningen framträder mellan fönstren en serie pilastrar som bär upp den kraftiga takgesimsen. Fönstrens välvda avslutningar blir synliga och dekorativa detaljer börjar bli tydliga i listverken. Karaktären är lätt och öppen.
Rakt framifrån avbildar fasaden sin ritning. Här blir hela kompositionen synlig i proportionering och behandling av formdelarna. Bottenvåningens tunga rustik står i kontrast till den övre våningens arkadmässiga öppenhet. Ramverket runt porten riktar fokus mot entrén och skuggbildningen gör det lätt att uppfatta fasadens reliefer. Bottenvåningens fönster saknar ramar och kryper in i muren för att betona styrka. Listverkets fris har triglyfer och metoper ur den robusta doriska ordningen.
Den lättare övervåningen har kopplade korintiska pilastrar. Därför är också takbjälklaget korintiskt med akantusslingor och konsoler. Fönstren markeras genom kolonetter, arkivolter och en dominant slutsten. Bröstningens balusterdockor förstorar fönstret visuellt. Karaktären är balanserad och harmonisk. Skiftningarna i uttryck är ett viktigt inslag i den klassicistiska stadsarkitekturen.
Sture Balgård
Arkitekt och är verksam bl. a. som skribent och formgivare.
1/1999
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
