Byggnadsvårdsföreningens Kristina Berglund belyser i sin artikel hur det kommer sig att så många byggnader fortfarande rivs. Detta trots att de är i gott eller renoverbart skick. Rivningar som dessutom sker i strid med miljömål och lagregler till stor skada för både kulturarv och klimat.
Det finns oräkneliga exempel som visar att kulturvärden inte ses som en tillgång. Expertutlåtanden får ofta inte genomslag i beslutsprocesserna. Lagreglerna i plan- och bygglagen när det gäller byggnader med kulturhistoriska, historiska, miljömässiga och konstnärliga värden åsidosätts – det vill säga förbud mot förvanskning, krav på varsamhet, krav på underhåll samt restriktivitet när det gäller tillstyrkan av rivningslov. Riksintressebegreppet behandlas okunnigt. Måttlig påverkan och till och med stor påverkan på riksintresset bedöms inte sällan som godtagbart. Detta trots att begreppet tolkas av Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet som att all påverkan som inte kan anses bagatellartad utgör risk för påtaglig skada. Ärendena behandlas ett och ett utan bedömning av den kumulativa negativa effekten för det byggda kulturarvet av rivning efter rivning.
I många kommuner råder tyvärr brist på kunskap och respekt för den tydliga lagstiftningen i miljöbalken, plan- och bygglagen och kulturmiljölagen för skydd av kulturvärden. Detta bekräftas av Riksantikvarieämbetets utredningar om hur kulturvärden beaktas i plan- och byggprocesser (2017, 2018 och 2019). En av slutsatserna i utredningarna är att två av tre kommuner saknar de förutsättningar som behövs för att ta hänsyn till kulturvärden.
Greenwashing i stället för klimathänsyn
Det är anmärkningssvärt att kommunerna, trots att de stoltserar med vackra miljömål, inte drar sig för rivningar som medför stora klimatpåfrestningar. Alltför ofta rivs tekniskt fullgoda byggnader, kanske inte mer än 40 till 50 år gamla, för att ge plats för större och mera vinstgivande projekt. Vid miljöbedömningar tillgrips ofta så kallad greenwashing för att få acceptans i beslutsprocesserna. Ett vanligt motiv som anges för rivning är dåligt skick, vilket i de flesta fall skulle kunna åtgärdas med vanligt underhåll.
Rivningar av byggnader går stick i stäv med EU:s avfallshierarki, som är införd i svensk lagstiftning. Bygg- och fastighetssektorn svarade 2021 för inhemska utsläpp av växthusgaser motsvarande cirka 22 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser (Boverket/SCB, 2024). Sverige har en omfattande läxa att göra eftersom fortfarande endast 3,4 procent av de resurser som används är cirkulära. Detta ska ses mot bakgrund av att EU-taxonomins regler från 2023 säger att 70 procent av allt icke miljöfarligt rivningsavfall ska förberedas för återanvändning eller återvinning. (Circularity Gap Report/Fastighetstidningen, 2024).
Miljökonsekvensbeskrivningarna är inte objektiva
En viktig anledning till att rivningar som strider mot mål och lagar medges är att miljökonsekvensbeskrivningarna för planer och program inte är objektiva eller ibland inte ens upprättas, trots lagkrav då det råder risk för betydande miljöpåverkan.
Miljökonsekvensbeskrivningarna innehåller som regel kunniga analyser av miljöpåverkan. Men en självklar slutsats av analysen om exempelvis påtaglig skada på riksintresse i strid med lagen, vänds dock ofta i sin motsats. Alternativ att inte genomföra projekten (nollalternativ) framställs som orealistiska. Slutsatserna går främst ut på att projekten inte ska stoppas. Analysen missbrukas således i stället för att användas som ett objektivt verktyg för prövningen. Tyvärr har också länsstyrelsernas tillsynsroll försvagats. Detta leder till allvarliga brister i underlagen för politiska beslut och för domstolarnas bedömningar i rättsprocesser.
En anledning till bristen på objektivitet i miljökonsekvensbeskrivningarna är vanligen att de upprättas av konsultföretag på uppdrag av kommun eller byggherre, som är helt inställda på att genomföra projekten. Eftersom konsulten är angelägen att tillgodose uppdragsgivarens önskemål och vill få nya uppdrag råder ett beroendeförhållande. Det saknas en opartisk aktör som ser till att miljökonsekvensbeskrivningens slutsatser inte förvanskas utifrån projektägarens partiska
önskemål. Istället för en objektiv prövning, där analysen blir ett vasst verktyg, blir prövningen därför bara ett kvitto på att lagens formaliakrav följs. En viktig förutsättning för att vårt lands byggda kulturarv ska kunna värnas för framtiden i plan- och byggprocesser är att detta rådande systemfel rättas till.
Dags för en ny syn
Initiativet till många byggprojekt kommer ofta från byggsidan som erbjuder, för kommunen, lockande förslag. Men marknaden saknar den helhetssyn som krävs för att styra bebyggelseutvecklingen. Det är kommunen som måste ha initiativet för stadens/ortens utveckling på grundval av en genomtänkt och demokratiskt förankrad helhetssyn.
Det är nödvändigt att respekten ökar för nationella miljömål och lagkraven på miljöhänsyn och att de får genomslag i de politiska besluten. Det måste vara en självklar insikt hos alla aktörer om betydelsen av att värna vårt kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsearv. Likaså måste det vara en självklar insikt att så långt möjligt fortsätta att använda byggnader där miljöskulden sedan länge är betald för att minska klimatpåfrestningarna.
Kortsiktig lönsamhet får inte vara styrande för vår stadsbyggnad. Hårdhänta ingrepp i vårt kulturarv försvagar ortens historiska berättelse, karaktärsdrag och identitet. När byggnaden är riven och/eller miljön förvanskad har en oåterkallelig förändring skett. Det byggda kulturarvet är en omistlig del av våra livsmiljöer som vi måste värna idag och för kommande generationer. Ett varsamt förhållningssätt till den byggda miljön är också nödvändigt för att minska klimatpåfrestningarna. Det är hög tid att stoppa de onödiga rivningarna!
Några exempel
Petersvik, Sundsvall
Sundsvalls kommun lät sig inte påverkas av en stark folkopinion och bortsåg från de unika kulturmiljövärdena i sitt beslut att radera Petersvik för att ge plats för en containerhamn och en logistikpark. En idyll med sommarvillor från tiden kring sekelskiftet 1900 och utpekad av Sundsvalls museum som särskilt värdefull och välbevarad i sitt slag är borta för alltid.
Astoriahuset, Stockholm
Tidsenliga hållbarhetsvärden som ersättning för kulturhistoriska värden, ett hittepå-argument som saknar stöd i lagen, bidrog till rivning och nybyggnad av större delen av Astoriahuset i Stockholm. Ett av Östermalms få bevarade hus från 1870-talet förvanskades.
Kvarteret Hästen 21, Stockholm
För att möjliggöra en utveckling av fastigheten revs den endast 50-åriga byggnaden i Kv. Hästen 21 i Stockholms city för att ersättas av ett tre våningar högre hus. Byggnaden var skickligt anpassad till NK med flera byggnader av synnerligen högt kulturhistoriskt värde (blåklassade av Stadsmuseet), en helhet som nu
förvanskas. Riksantikvarieämbetet avstyrkte rivningen och projektets klimatpåverkan beräknas bli större än nollalternativet på så lång sikt som ett halvt sekel.
S:t Eriks sjukhus, Stockholm
För att främja en hållbar utveckling genom ett effektivt utnyttjade av redan ianspråktagen mark planeras rivning av det knappt femtioåriga S:t Eriks sjukhus på Kungsholmen i Stockholm, en byggnad med höga kulturoch lokalhistoriska värden. Motivet är att bygga högre och tätare jämfört med den varsamma fortsatta utveckling av det intilliggande S:t Eriksområdet som avses enligt gällande detaljplan. Kommunen bortser både från stadsmiljövärden och rivningens negativa klimatpåverkan.
Lindbergs prästgård, Halland
Hallands bäst bevarade prästgård från mitten av 1800-talet och bedömd motsvara kriterierna för byggnadsminne, revs av församlingen. Eftersom gården låg utanför detaljplan krävdes inte ens rivningslov. Avsikten var att sälja prästgårdstomten för bostadsexploatering. Som skäl för rivningen angavs fuktskador, mögel och hälsovådlig miljö, något som sakkunniga hävdar var felaktigt.
Kristina Berglund, Arkitekt SAR/MSA, Adj. styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
