Hantverkaren finns i oss alla. Inreda en vind, bygga altan eller ordna nya förråd vid stugan – det är självbygge i den hanterliga skalan som miljoner svenskar ägnar sig åt. Rejäl skjuts fick det när bostadsminister Birgit Friggebo 1979 tillät bygglovsbefriade bodar på upp till 10 m2. Einar Hansson skriver här om självbyggeri i olika former. Från ett sätt att få råd med ett hem till det existentiella behovet av att skapa ett levnadsutrymme utifrån egna idéer och drömmar.

Självbyggeri har alltid förekommit på landsbygden. I städerna byggde industriarbetare sina bostäder i arbetslag, som vid Lindholmens varv på 1850-talet. Under 1930–50-talen byggde tusentals familjer själva i ett kommunalt stöttat självbygge med starkt bostadssocial prägel i Stockholm och Göteborg.

På senare tid har självbyggeri kommit till heders igen vid ombyggnad av bostäder och industribyggnader. Det alltmer omfattande kretsloppsanpassade byggandet ger också många möjligheter till egna arbetsinsatser.

Utvecklingen på bostadsmarknaden, bostadspolitiken och människors levnadssituation har försämrat villkoren för självbygge av traditionellt slag. Men dagens dyra byggande och brist på vissa bostadstyper öppnar för en kreativ syn på självbyggeriets olika möjligheter. Miljö- och klimattänkandet, jämställdhetssträvanden och IT-baserade kommunikations- och planeringsmetoder kan göra självbyggeri till ett intressant framtidsalternativ. Många har förhoppningar om att använda självbyggeri med hög kvalitet och sänkta kostnader för framtida viktiga uppgifter på 2000-talet – för trångbodda hushåll, ungdomsbostäder, nya boendeformer, gemenskapsboende och en mångsidig förnyelse av miljonprogrammet.

Att bygga folkhemmet med egna händer

I början av 1900-talet började man i Sverige ta den bostadssociala situationen på allvar – vad kunde stat och kommun göra för att förbättra den dåliga bostadssituationen? Ett steg togs 1904 med statliga lån till egnahemsbyggare och Stockholm och Göteborg avsatte billig mark. På 1920-talet startade Stockholm stad sin småstugeavdelning, SMÅA, med självbyggeri som metod.

Med en stark vision väl förankrad i stadens politiska ledning byggdes cirka 12 000 fristående hus och radhus från 1927 fram till 1980-talet. Element som förtillverkades på trähusfabriker kombinerades med personlig arbetsinsats av de boende och en väl fungerande kommunal stödorganisation. Staden organiserade självbyggarkön, tog fram detaljplaner för lämpliga områden och typritningar till husen. Man ordnade finansiering bestående av 90% statligt lån och 10% i form av eget arbete.

Under byggtiden följde man en utprovad tid- och processplan uppbackad av rådgivare på byggplatsen, arbetsritningar med mallar, ett upphandlat system för elementbygge i trä och gemensam upphandling av byggmaterial. Typiskt för Stockholms medvetet bostadspolitiska hållning var att man satte en övre inkomstgräns för dem som fick stå i den speciella självbyggarkön. Olle Volny har skildrat detta omfattande byggande i detalj i den medryckande skriften Arkitektur genom eget arbete.

Reformklimat

1935 kom den bostadssociala utredning som gav kommunerna möjligheter att starta allmännyttiga bostadsföretag. Bostadskooperationen HSB växte sig starkare. I detta reformklimat satsades också mer på självbyggeriet. I Göteborg genomförde man självbygge med inspiration från Stockholm. Genom Drätselkammarens småstugebyrå (från 1943 Göteborgs Stads Egnahemsbyrå) byggdes cirka 3 000 hus under perioden 1935–66. Ett av de största områdena i Göteborg är Utby, där man byggde själv från 1937 till 1960.

Ekwall och Kahn har i Utby – en modern boendehistoria studerat områdets tillkomst och sociala historia. Det stora inslaget av självbyggeri har skapat gemensam historia och sammanhållning. Författarna har också följt de tillbyggnader och ombyggnader som har gjorts i området senare. Här har den individuella variationen fått blomma ut.

Självbyggeriet dog ut

Självbyggeriet i Göteborg hävdade sig starkt fram till 1964 och i Stockholm ända fram till 1980. Under 1960-talet utvecklades statliga lån som gjorde det mer fördelaktigt att låna till egnahem. Egnahemsbyggandet rationaliserades och väl planerade typhus byggdes i stora serier som pressade ned kostnaderna. Men stora grupper av människor började arbeta mer och fick mer ont om tid än pengar. De speciella självbyggarköerna försvann. Under 1980-talet försämrades lånemöjligheterna och husen såldes allt mer på en öppen marknad. Allt detta ledde till att självbyggeriet mer eller mindre upphörde.

De visionära självbyggaridéerna levde vidare i enstaka experiment, som däckshuset i Kallebäck ritat av Erik Friberger. På ett betongdäck i tre våningar ligger individuellt utformade trähus. Avsikten var att invånarna själva skulle kunna bygga till husen efterhand, men de byggdes ut fullt från början. Samma idé följdes upp i Berlin 1988. Där har 18 individuella byggare fyllt en betongkonstruktion med individuella byggen.

Bygga om och bo ihop

På det idérika 1980-talet kom självbyggeriet åter till heders. Gamla arbetarbostäder och industribyggnader byggdes om med stort inslag av egna insatser. Kollektivhus, ekobyar och andra bogemenskaper växte upp och gav utrymme för eget arbete av olika slag. Dessa initiativ var ofta helt självorganiserade, men hade ibland starkt kommunalt stöd.

Brukarplanering lanserades av arkitekter som ville visa på alternativ till massproducerade och liknormerade bostäder. I kvarteret Klostermuren På Hisingen i Göteborg ledde arkitekt Johannes Olivegren ett experiment där 12 familjer erbjöds att designa sina hus själv. De blev verkligen individuellt formade – inom stadsarkitektens takvinkelramar. I Malmö tog arkitekten Ivo Waldhör initiativ till en femårig skolnings- och projekteringsprocess. Varje framtida hyresgäst fick i samarbete med arkitektlaget utforma sin lägenhet. Resultatet blev Bo 100 – ett hyreshus med ovanligt individuella drag.

Stugor efter eget huvud

Dessa två experiment lät deltagarna själva utforma arkitekturen, men var inga självbyggeriprojekt. Detta var däremot den bärande och vinnande idén i skogskolonin Lövkojan. Den vann en idé-tävling om att förbättra Angered 1982. I Lövkojan kunde hyresgäster i Lövgärdet (hos allmännyttiga AB Göteborgshem) odla och bygga stugor efter eget huvud. Det som var bestämt var den maximala hushöjden och att byggmaterialet skulle vara trä. Koloniområdet visar en glädjefylld variation av byggen som utnyttjar den karga och kuperade terrängen.

I Danmark har självbyggandet utvecklats inom ramen för experimenterande bofælleskaper och ekobosättningar. Några av de mest spektakulära nybyggena finns i Christiania i Köpenhamn. Dessa individualistiska och ofta miljöanpassade trähus har passats in i den gamla fästningsmiljön och fått kulturskydd lika väl som själva fästningen.

I flera danska ekobyar bygger man själv. Hjortshöj nära Århus är ett vackert exempel på ler- och halmhus.

I Sverige har ekobyar samlat grupper av människor som vill kombinera en praktisk boendegemenskap med miljöanpassat boende. I flera av ekobyarna har man använt självbyggeri för att få kontroll över den kretsloppsanpassade byggprocessen och för att kunna använda lokala material som virke, lera och halm. I Steninge i Halland och i Bottnatrakten i Bohuslän finns en rad ler- och halmhusbyggen.

Egna insatser i bostadsrätt

Lindholmens gamla trähus var byggda av varvsarbetarna mellan 1840 och 1910 med inslag av självbyggeri. De lämnades att förfalla under varvskrisen men på de boendes egna initiativ började husen byggas om. Metoden fördes vidare i bostadsrättsföreningar som rustade upp de stora husen på Lindholmen. Bostadsrättshavarna gjorde självbyggarinsatser under ledning av arkitekter från Hisingens arkitektkontor och byggledare från Egnahemsbolaget.

När Nääs gamla textilfabriker i Lerum skulle förvandlas till företagscentrum ville kommunen att företagen skulle få ett stort inflytande över sina lokaler – och ha rimliga kostnader. I ombyggnadsprocessen valde företagen aktivt ut sina lokaler och byggde också ofta om själva. Det ledde till miljöer som var okonventionella, bättre anpassade till företagens behov och billigare än normalt.

Dyrtid och nytänk

Vårt 2000-tal präglas av stora utmaningar: bostadsbrist för stora grupper, ett ojämlikt boende som skapar segregation samt behovet av en omställning till bärkraftig utveckling. Det är stor brist på bostäder för unga, för stora kapitalsvaga familjer och för nya former av bogemenskap. En av utmaningarna är att förnya miljonprogrammets områden på ett varsamt och behovsanpassat sätt.

Byggbranschen är illa rustad att möta dessa utmaningar. Under senare år har byggföretag och materialproducenter blivit färre och större. Kostnads- och tidspress har drivit fram likriktning och slarv med konstruktioner. I den s k Bygga-Bo-dialogen har man försökt komma tillrätta med byggproblemen genom nya former för samverkan mellan arkitekter och entreprenörer samt gemensam upphandling av byggmaterial. Behovet av nya idéer är stort.

Det finns experiment med modulsystem som lätt kan anpassas till olika bostadstyper. Ett förslag till utveckling av miljonprogrammet innebär att de boende kan göra mycket av program- och projekteringsarbetet själva. Tillbyggnadsmodulerna kan tillverkas i lokala fabriker i området där arbetslösa kan få arbete.

Unga bygger och förvaltar

Flera projekt låter unga bygga och förvalta. Två rivningshotade hus i Årsta i Stockholm har bevarats och byggts om av 57 arbets- och bostadslösa ungdomar. De har sedan flyttat in och bildat ett kooperativ som ska sköta alltihopa. Maxhyran för ettor på 24 kvm är 2 000 kr/mån, med sovalkov 2 125 kr, för tvårummare på 48 kvm 3 500 kr/mån. Projektet kallas Framtidsloftet. Gebers konvalescenthem i Stockholm har byggts om och kretsloppsanpassats i föreningsform. Här har också funnits utrymme för självbygge av kök m m.

I dag erbjuder pionjärerna Göteborgs Egnahem AB och Stockholms SMåA självbygge som inredning av vindar m m.

I sydtyska Tübingen arbetar man konsekvent med småskaliga beställare och byggherrar. Man anser att dessa har bättre förutsättningar än de stora byggfirmorna att skapa de robusta och blandade miljöer som behövs idag. Staden tillhandahåller mark för en billig kostnad till “rättsföreningar” bildade av grupper som vill bygga bostäder, arbetsplatser och affärer. Grupperna får stöd av stadsplanerare. Inom sådana småskaliga byggprocesser hoppas man också kunna återupprätta självbyggeri på olika nivåer.

Hinder och öppningar

Varför är då inte självbyggeriet en möjlig bygg- och bostadsform idag, åtminstone som ett alternativ till de gängse totalentreprenaderna? Hindren är många. Stödet till bostadsbyggandet har minskat. Det bostadspolitiska målet om bostäder till rimliga kostnader upprätthålls inte. Samtidigt har markpriserna tillåtits stiga, liksom byggkostnaderna. Byggentreprenadmarknaden domineras allt mer av en handfull stora företag, vilket varken har gynnat kostnadsutvecklingen eller utvecklingsarbetet.

Byggfelsförsäkring har blivit obligatoriskt, men Boverket påpekar att denna är oanvändbar för självbyggare då de klassas som “högriskprojekt”. Mot detta kan ställas den höga kvalitet som 1930-talets självbyggeri allmänt ansågs ha bland såväl experter som husköpare.

Kooperativ hyresrätt, ett mellanting mellan hyres- och bostadsrätt, har testats i olika projekt som ett sätt att med rimlig insats få kontroll över sitt boende. Men denna upplåtelsefrom låter sig inte kombineras med de värderingar av det egna arbetet som krävs när ett självbygge skall överlåtas.

Fördelarna med självbyggeriet

Självbyggeriet har ändå många fördelar i vår tid. När hushållen blir byggherrar och formar ett personligt boende och byggande utvecklas engagemang och skaparglädje. Att hålla i väggelementen och se sitt eget livsutrymme växa fram under verktygen ger skapande kopplingar mellan hjärna och hand. Genom självbyggeriet kan man i individuella val tillföra personliga lösningar av annat slag och med annan kvalitet än de som finns i småhuskatalogernas sortiment. Självbyggeriets upplägg skapar inflytande och deltagande i alla delar av processen – från idé- och planeringsstadiet till projekteringen, på byggarbetsplatsen och i förvaltningen – det ger ett livslångt lärande. Praktiskt utomhusarbete i ett område ger många möjligheter till möten, lärande och glädje i det gemensamma arbetet. Man ser och lär känna varandra vilket bidrar till att man känner sig trygg i sitt område. Ungdomar kan komma med i arbetet och lära sig samverkan och praktiskt arbete.

Kvarter där man har arbetat praktiskt tillsammans utstrålar ofta trivsel och en ovanlig omsorg om detaljer. Många har framhållit hur viktigt det är att män kan göra något praktiskt. Det kan ge ett harmoniskt och meningsfullt utlopp för energi som annars kan leda till frustration och vandalisering (jämför t ex Niemis bok “Populärmusik från Vittula)”. I självbyggeriet ingår lättare hantverk, nygamla tekniker och material som t ex ler- och halmteknik, där kan alla vara med, liksom i planering och organisering.

I det klassiska självbyggeriet kunde vanliga familjer få ett eget hem med minimal kontantinsats genom att i stället satsa arbete, kostnadssänkningar på 20% är möjliga. Genom gynnsamma lån, markkostnader och flexibla byggprocesser kan självbygge också idag ge utrymme för dem som hamnar i kläm på den marknadsmässigt pressade byggmarknaden. I ekologiskt, resursanpassat och energisnålt byggande finns viktiga inslag av att använda lokala material, själv ta ansvar för energihushållning och andra kretslopp. I dessa sammanhang kan självbyggeri leda till hög kunskap och hög kvalitet i resurssnåla boenden. Internet gynnar kunskapsutbyte och kontaktförmedling. Det används för byggtips, produkt- och material- förmedling. Tack vare internet kan självbyggaren, med rätt stöd, vara i en ganska stark position på byggmarknaden.

Självbyggeri som vision

Det finns låsningar i dagens svenska samhälle som vi bör ta i tu med. Meningsfull sysselsättning är mycket viktig för att invandrare och asylsökande behöver kontakter, nätverk och språklig träning. Många praktiskt sinnade människor utan högre utbildning saknar också arbete. Ett annat problem är den utbredda boendesegregationen. Storskaliga områden i storstäderna har en stor andel av arbetslösa och ekonomiskt svaga grupper. Samtidigt bor där ett stort antal invandrargrupper utan någon sammanbindande kultur. I dessa områden bor många stora familjer trångt i 1970-talets normallägenheter.

Boendesituationen i Sverige, särskilt i storstäderna, är svår för stora grupper. På 1970-talet gynnade generösa statliga lån ett omfattande bostadsbyggande. Det ledde till storskaliga bostadsområden, men om man betraktar t ex dagens Västra Frölunda är det ändå påtagligt vilken variation, god service och genomarbetad stadsplan som utmärker området. Idag har unga människor svårt att finna lägenheter till rimliga kostnader. Det är också brist på bostäder för nya konstellationer, “nätverksfamiljer”, extended families, gemenskapsboende med flera.

Här finns en uppgift för ett förnyat självbyggeri. Det skulle på flera sätt kunna komplettera de storskaliga bostadsområdena och gynna de som bor där genom att:

• skapa nya väl behövda bostads- och livsformer i allmänhet – särskilt för dem i utsatta områden
• ge sysselsättning med byggande åt dem som bor i områdena
• göra områdena mer intressanta, varierade, robusta och väl fungerande.

Mer att läsa

• Den mest omfattande rapporten om självbyggeri i Sverige är skriven av Olle Volny 1977 och heter Arkitektur genom eget arbete. Organiserat självbyggeri i Stockholm 1927–76. Byggforskningsrådet, skrift T20:1977.
• Egen härd är guld värd: egnahemsbyggandet i Göteborg under ett halvt sekel, Göteborgs egnahems AB, Göteborg, 1993
• Jarlöv, Lena, Boende och skaparglädje: människors behov av skapande verksamhet – en försummad dimension i samhällsplaneringen. Göteborg 1982
• Berglund, Helge & Birgersson, Lisbeth (red.), Historien om Nääs företagscenter: en nedlagd fabrik återanvänd, Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm, 1988
• SMåA 60 år, Fastighetskontoret, Stockholm, 1987 Ekvall, Gittan & Kahn, Anna, En modern boendehistoria: byggande och vardagsliv i Utby egnahem 1937–94, Etnologiska föreningen i Västsverige, Göteborg, 1996
• Lundgren, Maria, Organiserat självbyggeri i Göteborg, Examensarbete, Göteborg, 1981
• Bergqvist, Ola & Törsäter, Torgny, Självbyggeri: för folk i flerbostadshus, CTH, Examensarbete, Göteborg, 1981
• Holmdahl, Birgitta, Att förnya på Lindholmens villkor: ett experiment med självbyggeri vid ombyggnad, Chalmers tekniska högskola, Göteborg, 1988

Einar Hansson, arbetar som arkitekt, författare och stadsvandringsledare vid Melica i Göteborg

3/2009