Gripsholms slott har genom århundraden blivit tillbyggt, ombyggt och anpassat för olika behov. Då sprickorna i ett av taken nyligen undersöktes, fann man att den vitmålade putsen dolde ett medfaret trätak med målningar från barocken. Hur man beslöt att frilägga trätaken och hur man gick till väga för att restaurera bräder och målningar berättar här Lars Rosenberg (i samarbete med Eva Göransson, ark sar, arksam, samt Ingrid Hemgren, målerikonservator vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.

När rummen i det så kallade kronköket på Gripsholms slott gjordes i ordning som bostad under 1600-talet kompletterades fönsternischerna med grisaillemålade brädtak och de ursprungligen välvda öppningarna doldes. (Grisaille = grått i grått, olika grå valörer av samma färgton.) Utrymmet ovanför planktaket fylldes med löst staplat tegel.
Vid slutet av 1700-talet tillbringade Gustaf III:s hov med stort följe långa tider på Gripsholm. Kronköket och många andra delar av slottet byggdes om och moderniserades. I kronköket till exempel putsades alla omoderna barocktak. Det gick så till att man spikade upp vassmattor i taken och sedan slog man på putsbruket som fäste mot vassmattorna och så målades taken vita.
Originalmålningarna förstördes inte utan bevarades och snarare skyddades av putslagret.

Skador

Genom läckande tak har regnvatten då och då trängt ner till det staplade teglet och brädtaket. Det oventilerade utrymmet i kombination med olämplig temperatur har gett brunrötan möjlighet att underminera brädtaket. 1996 hade de sedan flera år uppmärksammade sprickorna i fönsternischens putstak blivit iögonenfallande. Efter en tid med mindre putsnedfall bestämdes att undersöka orsaken.

Slottshantverkare Bernt Franzén började försiktigt knacka ner putsen i samarbete med slottsarkitekt Jan Lisinski och arkitekt Eva Göransson.
Arbetet fick hastigt avbrytas då en stor del av taket plötsligt började ge med sig. Efter att ha säkrat taket med »stämp« kunde arbetet fortsätta och nu förstod man vilken stor fara man egentligen varit utsatt för. I det inre partiet, mot fönstret var det endast putsen och vassmattorna som höll taket uppe!

Efter att teglet avlägsnats togs först putsen och vassmattan bort och därefter kunde de dekormålade brädorna försiktigt plockas ner. Brädorna lades samman på golvet och redovisade ett troligen orört grisaillemåleri från 1600-talets första hälft. Takbrädorna var utefter ändar och partiet närmast fönsteröppningen svårt angripna av brunröta. Vissa partier bestod mest av mjöl medan andra var allt från maränglika till helt friska. Dekoren – målad med limfärg i olika grå och bruna kulörer – var mycket dåligt bunden och kunde i princip inte beröras.

Åtgärder

Frågan var nu hur man skulle gå vidare? Skulle taket magasineras på annat håll och därmed ge möjligheten att se ett förmodat orört valvtak från 1500-talet? Eller skulle taket återställas med vassmattor och puts? Eller skulle det återmonteras, måleriet konsolideras och saknat material kompletteras. Det skulle bli det sistnämnda eftersom det bästa är att, om möjligt, originalet bevaras i sin ursprungliga miljö.

Konservering

Målerikonservator Ingrid Hemgren uppdrogs att konservera måleriet. Det utfördes genom impregnering och fastläggning av lösa färgskikt med fisklim och japanpapper. Japanpapperet avlägsnades efter fastläggningen.
De av brunröta angripna partierna -duschades med 95-procentig alkohol. Inget stycke av de degenererade furuplankorna skulle avlägsnas eller stabiliseras. Att stabilisera degenererat material med exempelvis vax skulle öka vikten så att det riskerade att brytas sönder. Vidare är limfärgen känslig för vaxet, som kan ge färgförändringar.

Restaurering

Genom en konstruktion där de skadade plankorna pendlades upp och hängdes i lätta träbalkar vilande på murkrönet kunde de återfå sina ursprungliga lägen.
Träbalkarna konstruerades av 20 mm tjocka brädor med helt stående årsringar, två brädor skruvlimmades samman till en T-balk med »benet« vänt uppåt. Den horisontella brädan förseddes med hål genom vilka skruv med bricka pendlade originalplankan, vilken kom att hänga under T-balken. Infästningsklotsar av al limmadas fast med fisklim på baksidan av originalplankornas stabila partier. Varje skruv drogs så att vikten fördelades jämnt. T-balken och originalplankan hänger nu med avstånd mellan varandra och T-balken vilar på muren.

Där material saknades kompletterades med gammal furu som passades efter de skadade partierna på cirka två millimeters distans och monterades mot de nya bärande T-balkarna. Det nya materialet målades i en med det gamla taket harmonierande grundkulör för att inte störa helheten. Någon rekonstruktion av det målade mönstret gjordes inte.

Fortsättning

Något år senare, vid planering och projektering av lokaler för Nationalmuseums konservatorer, blev taket i kron-köket aktuellt igen. Lokalerna låg i Haupt-manflygeln och hade enligt gamla ritningar haft en dörrförbindelse med kronköket under 1600-talets senare del. Dörrnischen fanns för övrigt kvar i Hauptman-flygeln men var igenbyggd åt kronköket.

Lokalerna skulle förses med modern ventilationsutrustning för att arbetet med konservering och rengöring av porträttsamlingen på Gripsholms slott skulle vara möjlig med dagens krav på arbetsmiljön. Ovanför de tänkta lokalerna fanns den stora vinden med gott om utrymme för fläktaggregat och annan teknik. Till- och frånluftsdon skulle placeras i taken med all kanaldragning osynligt på vinden.

Det grisaillemålade taket i kronköket fanns i bakhuvudet och det beslöts att slottshantverkaren skulle göra ett provhål för att undersöka om takytor kanske kunde ha varit dekorerade på samma sätt som fönstersmygens tak i kronköket. Vi blev inte bara förvånade utan även mäkta stolta att vi än en gång var de första att beskåda 1600-talsdekorer som varit dolda och glömda under ca 300 år.

Än en gång ställdes vi inför svåra val. Skulle alla taken tas fram, i vilket skick var de, hur skulle helheten bli (i en byggnad från sekelskiftet 1500/1600, tak och vissa dörrar från 1600-talet, andra snickerier och kakelugnar från sent 1700-tal, elkablar och radiatorer från 1940-talet).

Kostnaden för att ta fram och konservera dessa stora ytor blev, med tanke på lokalernas använding, ej relevant. Lokalerna är på intet sätt publika och de relativt mörka kulörerna skulle försvåra arbetet för målerikonservatorerna som skulle arbeta där.
Fläktaggregat placerade vi istället i källaren. För att ändå minnas och bevara kunskapen om dessa rikedomar togs en provyta på cirka en kvadratmeter fram. Ingrid Hemgren restaurerade ytan och förhoppningsvis har vi genom dessa två insatser med slottshantverkare, slottsarkitekt, antikvarier och konservatorer i nära samarbete bevarat och fördjupat kunskaperna dels om Gripsholms slott och dels om byggteknik och måleri från det sena 1600-talet.

Lars Rosenberg

Möbelkonservator/snickarmästare med firma Rosenberg Wase AB i Helsingborg och har tidigare bland annat varit konservator/snickarmästare vid Kungliga Husgerådskammaren i Stockholm.

2/2002