Rörformig funktionalism

Vi har alla förvånats över det förra sekelskiftets lamparmaturer, vars nakna glöd- lampor exponerades som om de vore något att stoltsera med. Men hur många har sett en lysrörskrona? Eller har en dekorativ lysrörsarmatur från Orrefors hängande i taket? Jonas Eriksson lär oss mer om det en gång hyllade lysrörets historia.

1945 försågs Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm äntligen med ny belysning. Beslutet föregicks av noggranna utredningar som alla visade på otillräcklig ljussättning. I riksdagens andra kammare hängde man nu en modernistisk ljuskrona med stomme av metall och vertikalt ställda råglasskivor längs sidorna. Ihop med läktar- och väggarmaturer kunde det ansvariga företaget, Lumalampan AB, minska energiförbrukningen med två tredjedelar samtidigt som ljusstyrkan fördubblades. Det hela möjliggjordes med hjälp av det som av några kommit att kallas »framtidens ljus«. Lysröret hade fått en plats hos statsmakten.

Lågtryckskvicksilverlampa, lysämnes- kvicksilverånglampa, fluorescens-, lysämnes- och lysrör. Kärt barn har många namn, heter det. Ljuskällan, som så småningom kom att bli vardaglig, har en historia som skiljer sig från den bild vi i dag har av lampan.

Lysrörets föregångare

Rationell belysning byggde på uppfyllandet av ljusets likformighet, bländfrihet, lämpliga skuggbildning samt ljusfärg och ljusekonomi. Dessa kriterier styrde det tidiga 1900-talets forskning åt två håll, dels åt att maximera det