På Öland har man byggt en kalkugn för att på gammalt vis bränna kalk. Projektet startades på initiativ av slottsarkitekten Erik Wikerstål för att få lämpligt kalkbruk för att reparera Borgholms slottsruin och Kalmar slott, som under många år felaktigt lagats med cement. På Öland har från medeltiden och ända till 1900-talets början bränts kalk med hydrauliska egenskaper. I det aktuella projektet har man provat att återuppta traditionell kalkframställning av ölandskalksten. Förhoppningsvis ska tillverkningen återupptas och bli ett komplement till den välkända gotlandskalken i underhållet av våra kulturbyggnader.

Att åter kunna tillverka traditionellt bränd ölandskalk för byggnadsvården är vad man syftar till i ett projekt, som Riksantikvarieämbetet satt igång.

Ölandskalk är hydraulisk, dvs. hårdnar även i fuktig miljö. Idag importeras stora mängder hydraulisk kalk från Jurabergen i södra Tyskland till de skandinaviska länderna. Denna kalk är inte bränd på ursprungligt vis. Den är höghydraulisk likt cement och förefaller olämplig i många restaureringssammanhang.

Ölandskalk har i århundraden använts till murning och putsning i vårt land innan cement och betong tog över. Att kunna köpa Ölandskalk för underhåll av våra kulturbyggnader skulle därför vara till stor nytta och ett behövligt komplement till den rena, icke hydrauliska restaureringskalk som sedan 1960-talet traditionellt framställs på Gotland.

Bakgrund

Kalksten och kalk för byggnadsändamål har sedan tidig medeltid producerats på Öland och bevarade byggnadslämningar visar att man var väl insatt i konsten att mura och putsa med kalksten och kalkbruk. Redan under 1200-talet exporterades den hårda, rödbruna kalkstenen, kallad ölandsmarmor, till östersjöstädernas kyrko- och klosterbyggen och under den svenska stormaktstiden nådde stenexporten sin höjdpunkt. Stora partier sten skeppades till fästningsbyggena i Karlskrona och till återuppbyggnaden av Stockholms slott efter branden 1697.

Efterhand som kalkugnar uppfördes i närheten av utskeppningshamnarna kom kalkstensexporten att kompletteras med försäljning av bränd kalksten för beredning av kalkbruk. Produktionen av bränd ölandskalk för byggnadsändamål har med traditionella metoder pågått fram till början av 1900-talet, då industriellt tillverkad kalk och cement helt tog över marknaden.

Omfattande restaureringsarbeten är under de närmaste åren aktuella för Borgholms slottsruin och Kalmar slott. Arbetena påbörjades vid Borgholms slottsruin 1996 och har därefter etappvis fortsatt. Båda byggnadsverken är ursprungligt uppförda med murverk och putsytor vars bruksbindemedel bränts av kalksten från Öland. Då Johan III lät förvandla Borgholms fästning till ett praktfullt renässansslott, brändes 3 500 läster kalk i ugnar på platsen. Lämningar från kalkugnarna finns att se i Borge Hage, strax söder om slottsruinen.

Det öländska kalkbruket, svagt gulfärgat på grund av sitt mineralinnehåll, var omtalat starkt och lämpligt till murning. Bindemedlet har tack vare sitt innehåll av sex till sju procent kalciumkiselföreningar (SiO2) goda hydrauliska egenskaper och slottsanläggningarnas ursprungliga fog och puts uppvisar fortfarande stor beständighet, även under svåra förhållanden där källarmurverk står under konstant fuktpåverkan.

Projektet

Under 1900-talets olika reparationsarbeten har allvarliga misstag begåtts på båda slotten genom användning av betonginjiceringar i murverk, murcement och starkt cementhaltiga puts- och fogbruk. Projektets syfte är att befria murverket från all cementbruksfog samt därefter restaurera med ett kalkbruk tillrett av ölandskalk enligt ursprungligt utförande.
Projektet har förberetts genom provtagningar, analyser och provbränningar. En traditionell kalkugn har projekterats och byggts intill Borgholms slottsruin. Ugnen är uppmurad av kalkstensflis i kallmur samt ett inre, cylindriskt schakt av eldfasta tegel. Vid ugnspipans botten finns en eldningsöppning och en bit upp på baksidan en intagsöppning. Kalkugnen avslutas upptill med en svängbar rökhuv av plåt.

I kalkugnen bränns återigen den rödbruna, öländska kalkstenen med ved på ursprungligt sätt och kalkbränningen blir en del av restaureringsarbetet. God tillgång på kalkstensmaterial finns i närbelägna stenbrott.
Kalkugnen rymmer 7 m3 kalksten, omkring 0,3 m3 sorteras bort som dålig eller överbränd sten. Varje bränning ger efter släckning ca 12 m3 kalkbindemedel. Två bränningar räcker till ca 60 m3 kalkbruk av högsta kvalitet (Kh 1:1 till fogning och Kh 1:2 till murning), samma blandningsförhållande som då Borgholms slott uppfördes.

Insättning

Sättet att stapla kalkstenen i ugnspipan påverkar bränningsprocessen och temperaturfördelningen i ugnen under bränningen. I botten läggs kalkstenar på flatsidan så att en Y-formad kanal bildas. Däröver ställs kalkstensskivor på högkant, ungefär upp till den nivå där intagsöppningen börjar.
Mellan stenarna ställs dragstockar, det vill säga trästockar som brinner upp och bildar dragkanaler. Därefter staplas kalkstenar i hela ugnspipan så att de enskilda stenarna får hyggligt med luft omkring sig. Överst läggs ett täckande skikt av kalksten på flatan och hela insättningen täcks med två lager eldfast tegel. Slutligen muras intagsöppningen igen och isoleras utvändigt.

Bränning

Kalkbränningen är en enkel process varvid kalkstenen (CaCO3) upphettas till 900-1000 grader C, så att koldioxiden (C02) avlägsnas. Eldningen sker kontinuerligt och utan avbrott under de tre dygn som bränningen normalt varar. Vid varje bränning åtgår ca 22 m3 ved. Stenen börjar bli genombränd när röken avtagit och det bildas blå lågor uppe vid kalkugnens topp. Genom att slå isär en av de övre stenarna kan genombränningen kontrolleras. Efter avslutad kalkbränning måste den brända stenen svalna två till tre dygn innan den tas ut.

Släckning

Vid kalkens släckning tillförs den brända kalken vatten. Under värmeutveckling tar den åt sig vattnet och bildar släckt kalk, kaciumhydroxid (Ca(OH)2), vilket är den kalk som används för beredning av mur- och putsbruk. Vid släckningen ökar kalkens volym till det dubbla.

Vid restaureringen av Borgholms slott släcks den brända kalken i samband med användandet och blandningen med grus, eller torrsläcks till ett kalkpulver som förvaras i lufttäta plasttunnor så att dess hydrauliska egenskaper ej går förlorade.

Vad händer nu?

Mitt projekt har fått ett visst ekonomiskt bidrag från RAÄ och World Monument Fund, vilket har hjälpt mig att övertyga Statens Fastighetsverk i denna satsning. Ugnen detaljprojekterades och uppfördes som en del av första restaureringsetappen.

Fortsättningsvis bränner entreprenören den kalk som beräknas åtgå för ett år i taget tills murarna är befriade från all cementhaltig fog och puts.
Kunskaperna och erfarenheterna skall utnyttjas vid restaureringen av andra byggnader inom Statens Fastighetsverks byggnadsbestånd, vilket garanterar byggnaderna en god framtid.

Erik Wikerstål

Arkitekt, verksam i Helsingborg med eget företag. Han är slottsarkitekt för Borgholms slottsruin och Kalmar slott.

3/2002