Hur restaureras de känsliga antika mosaikerna, som finns så många av i Italien? För att få svar på den frågan for bebyggelseantikvarie Anna Birath till den gamla romerska hamnstaden Ostia. Där deltog hon i ett projekt för att återställa mosaiker i det så kallade Körkarlarnas bad. Här var det tandläkarbestick och skalpeller som gällde som verktyg.

Efter att ha suttit länge nog inne på kontoret på Kungsholmen åkte jag i vintras till Italien för att arbeta med händerna. jag ville arbeta med en italiensk stenkonservator som behärskade en rik flora av medel för att konservera sten och lära mig hur man impregnerar sten, hur man gör den smutsavstötande och andra drastiska metoder som vi inte brukar använda i Sverige, men som vi säger är mindre bra. Det lyckades inte.

Kalkprodukter

Jag kom istället i kontakt med Centro di Conservazione Archeologica (CCA) med Roberto och Andreina Nardi i spetsen, som faktiskt arbetar med mer naturliga och traditionella material än vad vi gör. CCA undviker syntetmaterial och arbetar uteslutande med produkter baserade på kalk. Materialen hämtas i möjligaste mån från platsen eller regionen. CCA höll för tillfället på med två projekt för ICCROM, antika badanläggningar i Israel och i Ostia Antica, Roms gamla hamnstad.

Det föll sig naturligt att låta mig arbeta med Ostia Antica-projektet.

Ostia Antica ligger några kilometer från kusten och den moderna badorten med samma namn. Ostia Antica grundades på 300-talet f.Kr. och blev enligt traditionen Roms första koloni. Det var en blomstrande hamnstad vid Tiberns mynning, men förlorade i betydelse när Tibern ändrade flöde och romarrikets huvudstad flyttades till Konstantinopel. Ostia övergick till att bli rekreationsort för välbesuttna romare, men övergavs snart efter flera plundringar av barbarerna. Staden skalades av på all värdefull utsmyckning och lämnades att förfalla och att långsamt täckas över av jord. Tack vare att man aldrig behövt marken för att bygga ett nytt samhälle står de flesta stadskvarter kvar i ett grönt hav av gräs och m)urgröna. Vissa hus har bara halvmeterhöga väggar, medan andra är upp till tre våningar höga. De svartvita mosaikgolven återfinns överallt. De förnämsta flerfärgade golven har flyttats till Vatikanmuseerna.

Körkarlarnas bad

Terme dei Cisiarii – Körkarlarnas bad, ligger vid stadens östport. Det var en privat badanläggning som byggdes in i en existerande magasinsbyggnad på 200-talet e.Kr. Därför är den inte lika pampig och välplanerad som de badhus som byggdes för allmänheten av en härskare. Men den har de viktigaste funktionerna; apodyterium där man bytte om, frigidarium där man badade kallt, tepidarium med ljummet vatten i bassängerna och en behaglig ljum temperatur i luften, på väggarna och på golven, caldarium där allt var hett och där man måste ha skor på sig för att inte bränna sig om fötterna. I de varma rummen vilar golven på suspensorn, halvmeterhöga små tegelpelare, och i väggarna finns inbyggda rör, tubi, av ihåligt tegel. Från en stor eldstad leddes värmen in i hålrummet under golven och vidare upp i väggarna. Värmesystemet kallas hypocaust och uppfanns runt år 100 f.Kr. I alla rum finns svartvita mosaiker. De är uppbyggda av kvadratcentimeterstora stenar som kallas tesserae. De vita är av marmor och de svarta av en vulkanisk bergart.

I det stora frigidariet föreställer mosaiken en borg som är uppburen av telemoner (människopelare). Den omgärdas av körkarlar som sitter på sina kärror och driver åsnor framför sig. Längre ut i kanterna syns en mängd havsväsen och allt kantas av en stadsmur.

Rummen har täckts av välvda tak, vilka liksom väggarna har varit dekorerade med stuck.

Vittrande ruiner

Ruinerna i Ostia är givetvis utsatta för vittring. Den beror till största delen på sol, vind, regn, is och turister. Museet försöker begränsa skadorna. Genom att mura kuddar ovanpå murkrönen försöker man hindra vatteninträngning uppifrån. Genom att spärra ingångarna till hus med bevarade väggmålningar hindrar man turister från att bryta loss souvenirer. Cisiarii-termerna har, sedan de grävdes fram, varit tillgängliga för allmänheten, vilket orsakat stora skador.

Värst drabbade är rummen med uppvärmningssystem. Där har suspensorae ofta gett vika och golven sjunkit ihop. Mosaikerna har bompartier, där stenarna inte längre sitter fast i bruk, utan ligger lösa i jord och kalkgrus. I termernas utkanter ligger drivor av stenar som lossnat och sopats åt sidan. Dessa används vid mosaikkonserveringen.

Hur gör man?

Den första åtgärden består i att rengöra och säkra mosaikstenarna. Mosaikens kanter säkras genom att man bygger upp små stöd av murbruk som hindrar mosaikstenarna från att trilla bort. Varje liten fog mellan stenarna rengörs sedan från jord och lav med tandläkarbestick och skalpeller. Det är ett tidsödande jobb som utförs med krum rygg. Den lösa jorden sugs upp med dammsugare.

Sedan skrubbas golven med skurborstar och rinnande vatten. Det smutsiga vattnet sugs genast upp så att inte partiklarna sätter sig fast mellan stenarna igen. Under vintern finns det dessutom risk för frostsprängning. Därefter gör man en ytlig konsolidering av alla fogar med ett mycket tunt hydrauliskt bruk. Bruket består av lika delar hydraulisk kalk och ballast. Ballasten består av siktad flodsand uppblandad med vit marmorsand.

Grovleken på ballasten är avhängig mellanrummen mellan stenarna; ju större mellanrum, desto grövre ballast. Det tunna bruket masseras in i alla hålrum och lämnas att ligga kvar på mosaiken i ungefär en timme. I stark sol måste man vattna bruket så att det inte torkar för fort. När kalken hydrauliserat avlägsnar man det överflödiga bruket sugs upp med mjuka svampar.

Bompartierna rengörs genom att man lossar en mosaiksten och sprutar in en blandning av alkohol och vatten. Därefter injiceras starkt hydraulisk kalkmjölk tills bompartiet är fyllt. Små hål som saknar stenar huggs rena och fylls med nya stenar. Bakgrundspartier med vita stenar fylls i med vita stenar som inte skiljer sig från originalet. Endast ur dokumentationen kan man utläsa var lagningar gjorts. Mycket regelbundna mönster där mönstret är förutsägbart fylls i med svarta stenar.

När det saknas svarta stenar i komplicerade mönster ersätts de inte, utan hålet fylls i med bruk. Stora hål lagas med hydrauliskt bruk. Anledningen till att man inte gör lagningarna avvikande från originalet är att man inte vill slå sönder mosaikens helhetsverkan. Mosaikerna har redan lagats tillräckligt många gånger med avvikelser i form, material och färg. De färdigkonsoliderade mosaikerna, som håller på att rasa ned mellan suspensorae, limmas fast på fiberduk för att kunna lyftas åt sidan medan man reparerar golvunderbyggnaden. För detta ändamål används nytillverkat romerskt tegel med moderna tegelstämplar.

Autentcitet och underhåll

Mosaikkonservering betydde, ända tills för några år sedan, att man forslade mosaiken i delar till en konserveringsateljé. Där rengjorde man den bit för bit och gjöt in den i betong. I modern konservering visar man mer respekt för objektet och försöker behandla mosaikerna på plats. Det är krångligare, men orsakar mycket färre skador och bevarar autenticiteten hos objektet. Genom att använda kalkbaserade metoder knyter CCA an till det antika sättet att tillverka och laga mosaiker. Det betyder också att konserveringen inte håller för evigt, utan att den kan och måste underhållas med vissa intervall. I och med att man dokumenterar allt man gör på ritningar, kan man följa upp kvaliteten på åtgärderna. För närvarande planerar man en underhållscykel med ordentlig genomgång av mosaikernas tillstånd vart femte år. Däremellan skall göras smärre underhåll varje vår, då alla mosaiker i Ostia tvättas rena efter vintern och man lägger på biocider för att hindra lav från att växa på stenarna. CCA har även argumenterat för en begränsad tillgänglighet till mosaikerna på vintern, eftersom det är då de flesta skadorna uppstår. Därför kommer man bara att visa en mosaik per vintersäsong i Cisiariitermerna. Resten skall täckas över med fiberduk och lecakulor.

Anna Birath

Bebyggelseantikvarie och arbetar på Restaurator Conservation AB i Stockholm.

3/1996