Den italienska kolonisationen under tidigt 1900-tal resulterade i nya byggnader och ibland grundande av hela städer. Maria Mellgren beskriver en varierande syn på detta i vissa delar problematiska kulturarv.

Italiensk arkitektur återfinns inte bara inom Italiens gränser utan också utanför. Detta har sin historiska förklaring i den italienska kolonisationen, som från 1910-talet och några decennier framåt blev en del av nationsbyggandet i Italien.

Italiens erövrade områden bestod i Medelhavsområdet av Libyen (1911–43), grekiska Tolvöarna i Egeiska havet (1912–43) och Albanien (1939-43) samt det som efter 1936 kom att kallas italienska Östafrika som innefattade Eritrea, italienska Somaliland (delar av nuvarande Somalia) och Abessinien (Etiopien). I samtliga av dessa landområden som annekterats eller erövrats av Italien påbörjades stora stadsbyggnadsprojekt i form av nygrundningar av städer och byar samt omfattande infrastrukturprojekt.

Grundande av städer

På hemmaplan pågick samtidigt en rörelse att ta i anspråk och bebygga tidigare obebyggd mark. Det rörde sig dels om det malariadrabbade