Det finns idag en mängd olika isoleringsmaterial att välja mellan, alla med för- och nackdelar. Många äldre material möter idag en renässans. Här följer en översiktlig beskrivning av användningsområde, miljöpåverkan och isolerförmåga för några isoleringsmaterial.

När vi talar om isolering är det självfallet inte bara materialen som är av intresse utan även kraven på isolerstandard. Betydelsen av att isolera är bl.a. beroende av dels byggnadens funktion, dels om det gäller ett befintligt eller nytt hus.

Isoleringskravet är inte detsamma för ett bostadshus som för lokaler. När det gäller de befintliga husen skulle ett bostadshus med t. ex. 1-stens tegelväggar behöva tilläggsisoleras med ca 15-20 cm mineralull för att få isoleringsförmåga jämförbar med ytterväggar i ett nybyggt bostadshus. Detta är sällan rimligt att göra på ett äldre hus av kulturhistoriska skäl. För att vårda vårt kulturarv får vi alltså betala: med pengar, med ökad miljöbelastning eller med en något sänkt inomhustemperatur. Vid nybyggnad finns dock all anledning att alltid bygga ett väl isolerat hus.

Några olika isoleringsmaterial

Isoleringsmaterial kan indelas i tre olika huvudgrupper efter de råvaror de är tillverkade av: växtfiber, mineral och olja. De äldre material som idag prövas igen är t. ex. torv, linhalm och halmblandad lera. Både torv och linhalm har mycket god isolerförmåga med liten mil öpåverkan och kan vara ett bra alternativ till dagens konventionella material.

Nedan följer en beskrivning av olika isolermaterial och i figuren nedan har materialens isolerförmåga jämförts med vårt idag allra vanligaste isoleringsmaterial: mineralull.

Växtfiberbaserade material

I denna gruppen finns en mängd olika isoleringsmaterial och råmaterialen utgörs i allmänhet av restprodukter från tillverkning av andra produkter.

Alla isoleringsmaterial som är baserade på växtmaterial kan återvinnas genom förbränning med energiutvinning utom träullscementskivor.

Träfiber och cellulosafiber. Isoleringen kan göras antingen av ren träfiber eller av returpapper. Isoleringen används både som lösfyllnadsmaterial i bjälklag och väggar och i form av skivor i väggar. För att skydda mot brand och mögeltillväxt impregneras cellulosafibern. Vanligen används borsyra eller borax men aluminiumhydroxid och ammoniumpolysulfat kan även förekomma.

Materialen kräver relativt lite energi att framställas. Enligt fabrikanterna kan de återbrukas, dvs. användas igen som isolering, men erfarenhet av denna hantering saknas dock ännu.

Träfiberskivor. Porösa träfiberskivor består av våtpressad och värmebehandlad träfiber. Bindemedlet utgörs huvudsakligen av träets egna hartser och lignin. Skivorna har tillverkats i Sverige sedan 1930-talet och kom till stor del att ersätta den förr vanliga pappspänningen. Man fick därmed en viss värmeisolering samtidigt som man fick ett bra underlag för tapetsering.

Träullscementskivor. Skivorna görs av restprodukter, träull från trävaruindustrin, som blandas med cement. Cement utgör ca 70 viktsprocent. Därigenom blir träullen fuktbeständig och får även bättre brandskydd än många andra isoleringsmaterial. Skivorna är styva och fungerar utmärkt som underlag för puts.

Skivorna har tillverkats i alla fall sedan slutet av 30-talet. De användes då liksom idag främst som isolering av tegel- och lättbetongväggar. Försök har på senare tid med gott resultat gjorts där materialet formats till block som sedan hela huset har byggts upp med.

På grund av sitt höga cementinnehåll kan skivorna inte användas för energiutvinning. Någon väl utvecklad återvinningsform, finns inte idag. Det har dock förekommit att materialet malts ned och använts som underlag i t. ex. motionsspår och som ballast i ny betong. Nedmalt material kan däremot inte användas i nya träullscementskivor.

Halm används från våra fyra sädesslag eller från lin. Den förekommer som både lösfyllnad och skivor. Skivorna har genom tryck limmats ihop av halmens lignin. En gammal teknik som börjat prövas igen är att istället använda halmbalar. Dessa fungerar då inte bara som isolering utan även som bärande element. Dessa väggar putsas ofta både utvändigt och invändigt.

Uppgivna l-värden (se förklaring s. 19) för halm varierar kraftigt mellan olika källor. Skillnader kan bero på halmtyp, grad av kompression och fiberriktning i materialet men det är även tänkbart att mätmetoderna varierat.

Kutterspån och sågspån är restprodukter från trävaruindustrin. De har använts sedan andra halvan av 1800-talet till fram på 1950-talet som lösfyllnad i bjälklag och i väggar. För att skydda mot brand och skadedjur tillsätts kalk eller silikat.

Kutterspån sjunker ihop med tiden och måste därför fyllas på för att inte oisolerade tomrum skall uppstå. Äldre väggkonstruktioner med kutterspån förbereddes ofta så att påfyllnad lätt kunde göras.

Kork. Korkisolering görs av barken från korkek. Korken expanderas genom upphettning (drygt 300°C) för att öka isolerförmågan. Isoleringen används både i form av lösfyllnad och som skivor. Skivorna är olimmade, korkens egna limmer håller ihop skivan. I Sverige har kork använts i alla fall sedan 1940-talet. Skivorna används idag främst i tak men även som mellanisolering i betongelement.

Kork kräver lite energi för framställning. Eftersom kork importeras från Sydeuropa krävs dock långa transporter. Korkskivor kan återbrukas, malas ner eller förbrännas med energiutvinning.

Torv har använts som isoleringsmaterial i flera hundra år. idag finns torv både som lösfyllnad och som plattor och block. Energianvändningen för framställning av färdig produkt är, som för de flesta växtbaserade isoleringsmaterial, liten.

Mineralbaserad material

Glasfiber och stenull. Mineralull finns som glasfiber och stenull. Glasfiber tillverkas av sand, kalk och soda samt av returglas, och stenull tillverkas av bergmineral. Stenullen är det äldsta av dessa isoleringsmaterial och kallades ursprungligen bergull. Båda materialen finns som lösull för vindsisolering och som skivor för bjälklag, väggar och grund.

Som bindemedel används oftast fenolformaldehyd och kabamidformaldehyd. På grund av bindemedlet kan nedfuktad isolering avge illaluktande ämnen och isoleringen bör därför skyddas mot fukt. Mineralull är mycket energikrävande att tillverka.

Materialen kan återvinnas genom att skivorna rivs till lösull eller genom nedsmältning och sedan produktion av ny produkt. Det behövs i princip lika mycket energi vid nedsmältning som vid produktion från jungfruliga råvaror eller returglas.

Perlit är ett rent naturmaterial, vulkaniskt glas, dvs. underkyld lava, som bryts i dagbrott. (Namnet kommer från franskans perle, pärla, på grund av att det har pärlemorskimrande utseende.) Perlit expanderas vid hög temepratur, 900-1200°C, och används sedan som lösfyllnad eller som gjutna block. Används främst för tak- och grund. Gjutna block kan krossas och användas som lösfyllnad.

Cellglas tillverkas till största delen av sand samt en mindre del glasmassa. Som byggmaterial har det använts sedan 40-talet och tillverkas i block eller skivor för isolering av tak och grund samt i väggar av sandwichelement. Materialet har god tryckhållfasthet och är diffusionstätt. Trägolv kan därför läggas direkt på cellglas. Materialet kan återvinnas genom att krossas och användas som utfylladsmaterial eller som jordförbättring.

Lera. Inom denna grupp finns ett flertal tekniker. Dels förekommer rent lerbygge, dels kan leran blandas med olika material för att öka isolerförmågan. Vanliga inblandningsmaterial är halm och leca. Leca är i sig ett lermaterial där leran expanderats genom upphettning och får på så vis avsevärt bättre isolerförmåga. Beroende på vad och hur mycket som blandas in i leran kan lera fungera antingen som bärande konstruktion i lerhusbygge eller som fyllnad i en bärande stomme.

Oljebaserade material

Oljebaserade isoleringsmaterial är t. ex. EPS, expanderad polystyren och XPS, extruderad polystyren. De används främst som skivor för isolering av väggar och grund.

Byggnadstekniskt fungerar dessa material bra. Produkterna har även utvecklats mot allt mer lågemitterande material. De vanligaste invändningarna rör istället arbetsmiljön vid framställning, använda flamskyddsmedel samt att de tillverkas av en icke förnybar resurs, olja. Energianvändning i tillverkning varierar mycket mellan olika plaster men är generellt hög.

Materialen kan återvinnas både i form av materialåtervinning och genom förbränning med energiutvinning. Energiinnehållet varierar kraftigt mellan olika plaster men hänger inte samman med energianvändningen i tillverkning.

Ångspärr eller inte?

Många vill inte ha ångspärr och hävdar att ”husen skall andas och eftersom plast inte användes förr behövs det inte idag heller”. Det är riktigt att äldre konstruktioner utan ångspärr klarat sig alldeles utmärkt. Det finns dock två viktiga förhållanden som gör att förutsättningen inte är densamma idag som förr.

I äldre hus fanns ett uppvärmningssystem som innebar att rökgaskanalen bidrog till luftväxlingen året om. Därmed minskade risken att fuktig luft kunde tryckas ut i konstruktionen. Därtill kommer att vi producerar betydligt mer fukt till inomhusluften idag än tidigare genom att duscha, koka spagetti etc.

I framför allt vindsbjälklag, men även i ytterväggar och grundkonstruktioner med betongplatta, tyder de flesta erfarenheter idag på att man skall ha en ångspärr i konstruktioner där mögel eller fuktskador kan uppstå.

Ångspärren måste däremot inte vara av plast, det viktiga är att materialet har tillräckligt stort ånggenomgångsmotstånd. Vad som är ”tillräckligt stort” beror på konstruktionen i övrigt. Plast, polyetenfolie, har kommit att användas i hög utsträckning eftersom den är ett enkelt och billigt sätt att uppnå tillräckligt ånggenomgångsmotstånd.

Valet är fritt men svårt

Att på ett mycket begränsat utrymme göra en rättvis beskrivning av olika material är sannolikt ogörligt. Dessutom varierar mängden uppgifter och erfarenheter kraftigt mellan olika material. Beskrivningen blir därför något haltande.

Alla material har, som framgått, sina för- och nackdelar. Vilket som är bäst beror till stor del på i vilket sammanhang det skall användas och på användarens prioriteringar.

Artikelförfattaren är doktorand vid lnstitutionen för byggnadskonstruktionslära, Lunds Tekniska Högskola och arbetar med ett forskningsprojekt om hur man i projekteringen kan underlätta för framtida återvinning av byggnadsmaterial. Projektet är finansierat av Mistra, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning.
_______________________________________________________________

ATT LÄSA ÄLDRE LITTERATUR

När vi idag börjar titta tillbaka på de äldre isoleringsmaterialen, är det naturligt att söka uppgifter i äldre litteratur. Detcfinns dock anledning att då vara uppmärksam på ett par saker.

Det vi idag kallar U-värde (värmetransmission), hette tidigare k-värde. Beräkningen av värmetransmissionen har förändrats och utvecklats successivt under åren, Detta innebär att de l-värden och k-värden som anges för en konstruktion i äldre litteratur inte utan vidare kan jämföras med dagens U-värden. Fram till omkring 1968 angavs värmekonduktiviteten, l, i enheten kcal/m,h°C. I dag används enheten W/m°C. 1 kcal/m,h°C = 1,163 W/m°C Men det är inte bara enheterna som ändrats utan även själva beräkningsgången för värmetransmissionen. Sammantaget innebär dessa skillnader att nominella värdet på gamla l-värden, och speciellt gamla k-värden, är för låga, dvs. de ser bättre ut än vad de egentligen är.

Det sägs idag ofta om flera äldre isoleringsmaterial och konstruktioner att de har mycket bra isoleringsförmåga. Om man dock jämför dem med en modern konstruktion har de i många fall tämligen dålig isoleringsförmåga. Min teori är att detta förhållande delvis beror på två saker. Det ena är att när dessa material/konstruktioner kom, var de bra för sin tid. Omdömet har sedan kommit att hänga kvar hos gemene man. Det andra är att man inte alltid är uppmärksam på förhållandet, att äldre k-värden inte kan jämföras med dagens U-värden.

Catarina Thormark

Artikelförfattaren är doktorand vid lnstitutionen för byggnadskonstruktionslära, Lunds Tekniska Högskola och arbetar med ett forskningsprojekt om hur man i projekteringen kan underlätta för framtida återvinning av byggnadsmaterial. Projektet är finansierat av Mistra, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning.

4/1998