fbpx

Husens korta livslinje – 50 år ett hån mot hållbarheten

När den finske studenten Lars-Erik Mattila skulle skriva sin magisteruppsats valde han att titta närmare på en typ av byggnad som inte alls liknar det vi bygger idag. Om något liknar det snarare det som byggdes för hundra år sedan. Anledningen var att han kunde se det ingen verkade ha uppmärksammat tidigare: om man slutar förutsätta att hus har en livslängd på bara 50 år, är de äldre byggnaderna till och med mer energihushållande än passivhus.

Det är svårt att överskatta effekterna av det industriella byggande som verkligen tog fart i Finland på 1960- talet. Jämför du byggnader från 1900-talets första hälft med de som byggdes under den senare hälften, upptäcker du att det är väldigt stor skillnad. Solid konstruktion, som ­massiva tegelväggar, byttes ut till flerskiktskonstruktion, som sandwichelement av ­betong. Varsamt bearbetade naturmaterial, som timmer och bränd lera, byttes till kraftigt bearbetade syntetiska material, som plast. Naturlig ventilation byttes mot mekanisk v­entilation. Men det värsta av allt: idén om att en byggnad skulle hålla i generationer förkastades helt.

Löjligt kort livslängd

Med andra ord, från slutet av 1960-talet och framåt har de allra flesta byggnader designats och byggts med skadliga material och i så komplexa sammansättningar att de inte kan underhållas eller repareras. Den här typen av byggnader har löjligt kort livslängd, där ägaren i slutändan förlorar sin investering, ­invånarna förlorar sin hälsa och de skadliga materialen som byggnaden är gjord av ­ackumuleras i miljön. Det är ett hån mot hållbarheten.

Testade att göra tvärtom

Som jag såg det var lösningen helt enkelt att göra tvärtom: att göra byggnader av enbart ofarliga material, och i så enkla sammansättningar att de enkelt kan underhållas i all oändlighet. I min magisteruppsats tittade jag därför på ett naturligt ventilerat flervåningshus av tjocka, limfria massiva träelement, med lera för brandskydd och ljudisolering. Till skillnad från det nuvarande sättet att bygga utnämnde jag det till framtidens flervåningshus. Att göra det var både intressant och roligt.

Hur blev det så här?

Men hur kommer det sig att byggnader inte byggs på det här sättet? Och hur kunde det komma sig att det istället var möjligt att fortsätta bygga den typen av byggnader som har en så destruktiv påverkan på miljön och samhället? Jag fann ett antal sammanhängande faktorer:

1. Fokus på teoretisk energi­förbrukning 

Helen, det allmännyttiga företaget som tillhandahåller fjärrvärme till nästan alla flerbostadshus i Helsingfors producerar intressanta användningsdata. Till ingens för­våning visade uppgifterna att byggnader som byggdes på 1960- och 1970-talen idag förbrukar mest uppvärmningsenergi per kubikmeter. 

Men det som var fascinerande att se var att de byggnader som idag förbrukar minst energi per uppvärmd kubikmeter byggdes på 1920-talet eller tidigare. Men eftersom deras teoretiska U-värden är så dåliga verkar de på pappret slösa så mycket energi att man idag inte ens får bygglov för ett sådant hus.

Naturlig ventilation (ventiler för luftintag ser man ovanför fönstren) gör utrymmena lätta att anpassa utan gigantiska VVS-installationer. Radiatorer och elektriska armaturer är ytinstallerade, för att skilja den permanenta strukturen från den tillfälliga. Rendering: Lars-Erik Mattila

2. För kort perspektiv

En scenarioanalys publicerad av en forskargrupp vid Aalto-universitetet visade att även om passivhus verkar skapa väldigt små utsläpp av växthusgaser under sin användningstid, så genererar de faktiskt så mycket utsläpp att det tar decennier för dem att nå det stadie där de sparar energi jämfört med befintligt byggnadsbestånd. Hur värdefull forskningen än var såg jag den valda tidsramen på 50 år som missvisande, eftersom det också råkar vara den accepterade livslängden för byggnader över hela ­Europa tack vare Eurocode (de europeiska konstruktionsstandarderna). Så för att sätta saker i perspektiv förlängde jag tids­ramen till 200 år, vilket är helt rimligt för en anständig byggnad. 

Plötsligt blev det enkelt att se att det inte bara är utsläppen som skjuter iväg. Att räkna med att en byggnads livslängd endast är 50 år har en katastrofal inverkan på ägare, invånarna och miljö. För att inte tala om hur fullkomligt dränerande det är för en arkitekt att designa byggnader som har så kort livslängd. Alla dessa ansträngningar för något som kommer att rivas och bli till fyllnads­massor under arkitektens egen livstid!

3. Litet koldioxidavtryck betyder inte ekologiskt

Koldioxidavtrycket för något är lite som en prislapp: den säger absolut ingenting om de fysiska egenskaperna hos ett givet ­material eller produkt. Ett material kan vara helt värdelöst, kortlivat och giftigt, men ändå ha ett litet koldioxidavtryck.

Att fokusera på utsläpp av växthusgaser är lukrativt, eftersom systemet innebär att du kan förvandla vad som helst till en siffra, ­betala för det och på det viset helt och hållet kompensera för användandet. Och det finns verkligen ingen brist på saker som kompen­serats hela vägen till koldioxidneutralitet. Allt från hamburgare och datacenter till ­Formel 1-tävlingar, samtidigt som de förstås fortfarande är fysiskt desamma som de var före kompensationen.

Rendering: Lars-Erik Mattila

4. Materiell agnosticism

Materiell agnosticism, ibland kallad materiell neutralitet, är en lobbyistisk term som faktiskt inte har något med neutralitet att göra alls. Syftet är för det första att få oss att endast fokusera på några utvalda materialegenskaper (U-värde, koldioxidavtryck och pris till exempel) så att saker och ting verkar jämförbara och utbytbara. 

För det andra handlar det om att sälja skadliga material. Plast är ett exempel på detta. Under större delarna av våra liv uppmuntras vi att minska eller undvika användningen av plast. Men från en agnostisk synvinkel ses det som en ojämlik behandling av plast på marknaden och som ett snedvridande av konkurrensen. 

Allt detta tenderar att få personer i branschen att helt tappa sammanhanget och glömma bort att material har många fler egenskaper än bara de vi ger dem. Material kommer från helt skilda källor, går igenom olika processer, presterar olika över tid och har vitt skild påverkan på miljön som de så småningom hamnar i. Oavsett våra försök att återvinna dem. 

Många material som man idag kan köpa och tillverka hus av borde inte tillverkas alls. Så om en designer finner sig själv jämförandes en bit trä och en bit plast, som exempel på ­material som kan prestera på liknande sätt, har många viktiga frågor glömts bort på vägen.

5. Ignorerad kunskap

1960- och -70-talens generationer arkitekter, ingenjörer, politiker etcetera, var de första att ge oss alla dessa problem. Deras huvudbry rörde främst hur de skulle klara av att bygga en aldrig tidigare mängd skådad mängd byggnader. (Det lyckades de väldigt bra med.) De kan vila i frid, eftersom det på deras tid inte fanns empirisk kunskap om vad som med tiden skulle hända med ­deras skapelser. Numera finns massor av empirisk kunskap. Då var hållbarhet inte heller på agendan. Nu är det på agendan hela tiden. 

Att främja en hållbar utveckling har varit det allmänna målet för den finska mark­användnings- och bygglagen i mer än 20 år. Men när denna viktiga del av lagstiftningen ändrades hängde inte byggnadssätten med. Jämför vi hur de dåliga byggnaderna på 1960- och 1970-talen tillverkades, med hur byggnader tillverkas idag, ser vi faktiskt ingen verklig skillnad. 

Att veta att det man gör har skadlig inverkan på framtida generationer, men ändå göra det, borgar inte för att man kommer bli väl ansedd av eftervärlden precis. Så agera nu, istället för att behöva förklara för dina barnbarn på dödsbädden varför du valde att vara passiv.

De dagar då en radikal omvandling av byggsektorn verkar vara en oöverstiglig uppgift, är det bra att komma ihåg att vi har ­bevis från 1960-talet att det kan göras på en enda generation. Dessutom kan det vara både intressant och roligt.

Lars-Erik Mattila, snickare och arkitekt. Arbetar i Helsingfors men föreläser internationellt om hållbarhet och greenwashing.

keyboard_arrow_up