Under de stora skogsbränderna 2018 ringde museichef Gunilla Stenberg upp Po Tidholm och Peter Hoelstad för att fråga om de ville göra en utställning om bränderna till Hälsinglands museum. Det ville de. När Gävle tre år senare drabbades av enorma skyfall fortsätta de att undersöka klimatförändringarna för en ny utställning »Efter skyfallet«. Po Tidholm berättar mer.

Hur tog ni fram materialet till ­utställningen? 

– Några dagar efter skyfallet besökte vi Gävlebor som drabbats på olika sätt. En bilverkstad, bönder, kolonilotter, jägare och villor bland annat. Det var sorgligt att se, även om jag samtidigt kunde tänka att det bara var grejer som blev förstörda. Hus. 

Det var en ganska absurd syn när man kom in på villagatorna. Många ungdomsrum blev förstörda, eftersom de ofta placeras i källare. På garageuppfarterna stod dränkta spelkonsoler, leksaker och en massa hemelektronik, hemmabiosystem och plattv-apparater. Det var förstås jättehemskt och jobbigt för de som drabbas, men utifrån kunde man inte låta bli att tänka att detta var en katastrof i ett välfärdsland. 

På vilket sätt påverkades husen i Gävle av skyfallen?

– I vissa av husen som var placerade lågt hade det vällt in meterhögt vatten i källaren. I andra hus hade det istället tryckts upp ­vatten via golvbrunnar, från avloppssystemet. De var nog värst drabbade, med en ­illaluktande äcklig sörja som rann i huset. Det krävdes väldigt mycket sanering, det var massor av firmor som jobbade i alla de här husen och överallt stod fläktar och surrade. 

Finns det sätt att undvika det här i framtiden tror du?

– När det gäller Gävle så får jag dra slutsatsen att en modern stad inte kan gardera sig mot den där typen av katastrof. Det går inte att skapa ett vatten- och avloppssystem som kan hantera den här typen av vatten­massor. Man får acceptera att det här kan hända och försöka skydda sig så gott det går. Det bästa sättet är att inte bygga i områden som ligger lågt.  

Verkar det som att man arbetar på det viset idag?

– Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har ett väldigt bra kartmaterial där man kan mata in olika typer av regnmängd på en plats, över tid. Femhundraårsregn, eller tusenårsregn till exempel. Om man väljer det värsta scenariot för Gävle så dyker det upp en massa röda områden, som inte alls är lämpade för byggnation. 

Ironiskt nog sammanfaller de röda områdena med de platser som Gävle kommun vill ­bebygga i framtiden. Det är havsnära lägen, överbliven industrimark som blivit ledig efter den industriella omställningen. Där vill man bygga attraktiva boenden, vilket ju inte alls är någon bra idé. Och det finns många liknande exempel från andra kommuner. 

Utvecklingsavdelningen vill skapa läckra, postindustriella och havsnära attraktiva stadsdelar. Där finns pengarna. Men de här plats­erna är inte bra att bygga på, så det blir en väldigt kortsiktig syn på stadsutvecklingen.

Det låter inte som någon positiv utveckling?

– Det jag tycker är intressant med de här projekten är dels klimatförändringarnas konsekvenser. Det är relativt odiskutabelt att skyfallen och bränderna är, om inte orsakade av klimatförändringarna, så förvärrade av dem. 

Men allra mest intressant tycker jag att det mänskliga beteendet är. Hur man sticker huvudet i sanden och fortsätter som man ­alltid har gjort, eller gör saker ännu värre. 

Kunde ni se något mönster i vilken typ av hus som drabbades värst?

– Främst hus med källare. Många av de gamla husen som drabbades hade väl inte byggts med källare från början, det var något man grävt ut senare, vilket ju straffade sig. 

Jag bor själv på en hälsingegård, och kan konstatera att här kommer vi aldrig drabbas av någon översvämning. 

Varför det?

– Man visste saker förr, man byggde på ett annat sätt och på andra platser. Man byggde där det var högt, eller stenigt. Man levde ­närmare naturen, även i städerna. Man var medveten om risken för översvämningar och bränder och så tänkte man på det när man byggde. Och därför är det sällan de där ­riktigt gamla husen som drabbas värst. 

Äldre bebyggelse är dessutom lättare att ­sanera när sådana här katastrofer inträffar. Idag bygger man med material som ­möglar lätt och måste kastas, de kan inte ens torkas.

Den första utställningen innefattade även de stora bränderna i Grekland och norra Kalifornien. Hur var det i jämförelse med Sverige?

– I Grekland dog många hundra människor i bränderna. I Kalifornien brann i princip hela staden Paradise upp. Det fanns en tydlig parallell till hur vi bygger i Sverige idag. Vi vill helst bo tjusigt, vid lägen som egentligen inte passar så att bra bygga på. 

Paradise var en välmående stad, invånarna levde gott. Många hade gått i pension, eller jobbade på distans och bodde i jättestora hus i bergen, omgivna av gigantiska barrträd. Det var ju väldigt brandfarligt att bo på det viset, bara det att ingen tänkte på det, då. 

När man svängde in på en villagata där 30 hus brunnit ned blev det så uppenbart vilka hus som hade klarat sig. Plötsligt stod ett hus där, helt ensamt och intakt, och man förstod att det var för att det inte fanns träd precis ­intill huset. När jag kom hem från Kalifornien sågade jag faktiskt ner en stor gran som stod nära vårt hus. 

Hur hanterade landsbygden skyfallen?

– Vi träffade bland annat en bonde som drabbats hårt. En å svämmade över och det kom massor av vatten rinnande från skogen. Kalhyggena klarade inte av att suga upp ­vattnet, så allt forsade istället nedåt byn. 

Det finns en populistisk syn på landsbygdsbor som klimatförnekare som inte bryr sig om miljön, men de flesta jag möter, bönder, jägare och fiskare som alla lever nära naturen, ser egna tecken på att något håller på att hända. Arter som har förvunnit, etablerat sig där de inte varit förut eller förändringar i djurens beteende till exempel. Det är vanliga människor som lever med tidiga konsekvenser av klimatförändringarna. 

Verkade de du träffade ha lärt sig något av skyfallen?

– Jag tror att de flesta såg dem som en udda företeelse som inte kommer hända igen. Jag fick uppfattningen att många tänkte att samhället kommer att uppgradera systemen så att det löser sig. 

Men kommer det varningar om skyfall igen kommer nog många flytta sina bilar till en ­högre punkt. Enormt många bilar förstördes och massor av försäkringspengar betalades ut, eftersom en modern bil inte klarar av väta överhuvudtaget. De får elfel och möglar och får skrotas om vattnet kommit strax över ­tröskeln. Kanske tänker man efter innan man fullmöblerar och lägger heltäckningsmatta i sin källare? De flesta tänker nog att »nu har det här hänt, så nu är vi klara med det«. 

Och vad tänker du själv om det?

– Ja, det var ju ett femhundraårsregn. Men det kan hända igen om fem år, vi har inga ­garantier.

»Efter skyfallet«

Utställningen är skapad av fotografen Peter Hoelstad och journalisten Po Tid­holm och finns att se på Hälsinglands museum under hösten. Det är också troligt att ­utställningen kommer att sättas ihop med nytt material nästa år.

Josefina Fogelin, redaktör för Byggnadskultur.