Sommaren år 1900 blommade luktärt, löjtnantshjärta, prins Gustafs öga, praktmalva, poppelros, tulpanvallmo och ett imponerande stort antal andra blomster hemma på min släktgård i Jämtland. Det vet jag tack vare en handskriven »frönota« med tillhörande katalog från Svensons fröhandel som man beställde från.

Med denna blygsamma lilla papperslapp öppnar sig ett fönster till odlingskulturen vid denna tid. Plötsligt blir det inte alls svårt att föreställa sig hur livet tedde sig för mina släktingar. Jag tänker mig att det måste ha varit en väldigt trivsam trädgård som gav både mat på tallriken och fröjd för ögat. Förstås måste det även ha varit hårt slit, inte minst för dräng och piga. Men jag tror faktiskt att ena dottern i huset, fröken Elisabeth, skötte om en hel del. Det är nämligen hon som gjort beställningen och detta med att odla prydnadsblommor i stor skala var en nymodighet som passade hennes konstnärliga ådra.

Enligt samtida tidningsartiklar var jämtarna i allmänhet ganska skeptiska till trädgårdsodling. Men hemma hos oss skulle det vara ett överdåd av blommor. Gårdens trädgård var toppmodern och speglade det nya industriella samhället där man kunde handla på postorder och snabbt komma i kontakt med allt det nya.

När jag hittade frönotan blev jag överlycklig. Ändå förstod jag nog inte då hur viktig den faktiskt är för att förstå gårdens historia. Jag, och många med mig, har haft en tendens att rikta hela mitt byggnadsvårdsintresse mot just husen. Även ett hus i det mest eländiga skick är på något sätt en tydlig berättelse, det står ju där mitt framför oss. En trädgård, särskilt en som länge legat i träda, är för mig betydligt mer komplicerad att läsa av.

Trädgårdar är ju något levande som förändras från ­säsong till säsong, dag för dag nästan. Samtidigt är det just deras föränderlighet som ger så viktig kunskap om vår historia och våra byggnader. Det kan handla om ­lacering och utformning av bostadshus, uthus och ladugårdar; rörelsemönster i landskapet; anpassningar och synliga och osynliga praktiska lösningar i stort och smått. På landsbygden befann sig majoriteten av all bebyggelse i direkt eller indirekt relation till odling och lantbruk. Även städerna, ska man komma ihåg, hade ofta betydligt starkare närvaro av odlingar och trädgårdar än vad de har idag. Att leva på sån distans från produktionen av mat och växter som vi gör idag begränsar vår inlevelse­förmåga i människornas liv förr.

Intresserar man sig bara för husen så får man bara halva historien. Därför är det viktigt att uppmuntra det gröna kulturarvet inom byggnadsvården, och såvitt jag förstår är det också på frammarsch. Efterfrågan ökar på gamla kultursorter och kunskap om odlingsmetoder.
Själv har jag bara börjat. I skrivande stund står flera av frönotans sorter på förodling inomhus. Exakt hur jag kommer att bära mig åt för att rekonstruera eller inspireras av fröken Elisabeths trädgård vet jag inte, jag börjar i liten skala och sen får tiden utvisa hur det ska bli. Men jag inser redan nu att det här kommer att vara väldigt en stor del av arbete med att ta hand om gården i fram­tiden. Det är jag väldigt tacksam för.

Svante Helmbæk Tirén, Konsthistoriker och styrelsemedlem