Vem vill inte bo vackert? Men för att det ska bli verklighet måste vi veta vad som är vackert, eller i alla fall hur vi upplever vår miljö. Lena Steffner har utarbetat en metod för att mäta vår upplevelse av byggd miljö. Hon förespråkaren planering som grundar sig på användarperspektivet.
Attraktiva livsmiljöer i såväl tillväxtområden som glesbygder är avgörande förutsättningar för ett hållbart samhälle. En miljös attraktivitet är en helhetsupplevelse och byggs upp av en mängd olika positiva och negativa faktorer. Faktorerna består både av miljöns fysiska utformning och hur den används. För att vår livsmiljö ska bli långsiktigt hållbar krävs att vi kan formulera gemensamma mål för hur de bakomliggande faktorerna till vad vi upplever som positivt och negativt ska hanteras. Vårdandet av vår livsmiljö handlar både om att bevara faktorer som ger kvaliteter och att åtgärda faktorer som innebär brister i miljön. I denna artikel beskriver jag en metod att mäta människors upplevelser i miljön. Metoden visar vilka positiva och negativa faktorer som påverkar upplevelsen av en viss plats.
I min doktorsavhandling från 2009, »Värdering av stadsmiljöer – en metod att mäta upplevelser «, utreds hur upplevelsen av byggd miljö kan mätas och därmed sättas i fokus för formandet av livsmiljön. Mätningen bygger på tidigare miljöpsykologisk forskning och i arbetet med avhandlingen har en rad empiriska undersökningar genomförts. Dessa har lagt grunden för ett antagande om att metoden att mäta upplevelse enligt modellen ger ett resultat som visar hur en plats upplevs av dem som använder den. De mänskliga sinnena styr upplevelsen och kunskaperna om vad som sammantaget blir en skön och fungerande stadsmiljö finns därför hos dem som använder den, det vill säga hos oss alla. Mätningar visar om en plats upplevs som trygg, trivsam och spännande eller otrygg, otrivsam och tråkig, samt vilka faktorer som orsakar upplevelsen.
En förståelse för hur olika faktorer påverkar upplevelsen av olika platser kan underlätta beslut om bevarande och utveckling i den byggda miljön, både i staden och på landsbygden. Faktorerna kan till exempel vara natur och grönska, äldre byggnader, övergripande ordning av gator och kvarter (vägar och tomter), skötsel, variation, utblickar, rumslighet, vatten, service, aktiviteter, verksamheter, trafik med mera.
Något rådande skönhetsideal som formar stadsbyggandet finns knappast i idag. Ansvaret för städernas framväxt är istället splittrat med starka motsättningar mellan olika särintressen. Stadsplanering handlar till stor del om konflikthantering där resultatet blir kompromisser med många förlorare. Marknaden är oftast starkare än den arkitektoniska ambitionen och stadsbyggnadskonsten från expertmyndigheternas och politikernas sida. Allmänhetens intressen kommer ofta i skymundan och saknar många gånger företrädare när besluten ska fattas. Bristen på helhetssyn och långsiktighet samt bristen på grundläggande gestaltningsprinciper ur ett användarperspektiv leder till miljöer med låga skönhetsvärden.
Stadsbebyggelse som tillkommit före 1930-talet får i mina undersökningar genomgående bättre upplevelsevärden än senare tiders bebyggelse i förorter eller ombyggda stadskärnor. Medeltida trästäder, stenstadens olika uttryck, staden med storgårdskvarter och trädgårdsstaden får bättre upplevelsevärden än den funktionsuppdelade staden och den postmodernistiska staden. Det sämre upplevelsevärdet sammanfaller med funktionsuppdelningen och specialistansvaret för stadens olika funktioner som trafik, park, bostäder, arbetsplatser etcetera. Det sämre resultatet sammanfaller också med utvecklingen av det industriella byggandet där kvaliteten på material och metoder många gånger försämrades och det personliga uttrycket för enskilda byggnader marginaliserades.
I mitt arbete förefaller gemensamt framtagna målsättningar och övergripande regler för bebyggelsen, liksom riktlinjer för utformning och användning av stadens offentliga rum som byggnadsordningar och stadsmiljöprogram, kunna vara ett recept för ett lyckat stadsbyggnadsresultat. En förutsättning är då att dessa utgår från användarperspektivet och att de utformas för varje unikt karaktärsområde. Estetiken och läran om det sköna i staden är ett hantverkskunnande inom stadsbyggnadskonsten som satts på undantag i utbildningarna. I många sammanhang där det verkligen behövs saknas ofta kunskaper om stadsbyggnadskonst, dvs ett konkret gestaltningsarbete avseende terränganpassning, placering av byggnader, lämpliga markanvändningar, kvartersorganisation, hustyper, mått, skala, material, byggnadsteknik med mera. Varje historisk årsring eller stadsbyggnadskaraktär har sin egen verktygslåda som bygger identiteten för gestaltningen. Dessutom skapar varje plats genom sitt läge med en viss terräng, vegetation eller vid vatten sitt unika uttryck för stadskaraktären. Tack vare den moderna genomgripande specialiseringen faller ansvaret för en samordnad stadsbyggnadskonst mellan stolarna såväl i den akademiska världen som i planeringsbyråkratin. Ämnet stadsbyggnadskonst togs bort från högskoleschemat i och med funktionalismens genombrott på 1930-talet. Därefter följde en ny rationell syn på stadsbyggandet där skönhet handlat mer om en i efterhand påklistrad konstnärlig utsmyckning på vissa platser än om stadsbyggnadskonst. Ett samtida exempel är trafiklandskapet där rondellerna är överlastade av konstnärlig utsmyckning medan helheten i landskapet runtomkring, där människorna rör sig, lämnas i ovårdat skick.
Det vackra och sköna skulle enligt funktionalismen inte ägnas särskild uppmärksamhet utan ansågs kunna uppkomma av sig självt vid formandet av stad och byggnader för deras funktion. Kunskaper om orsakerna bakom människors upplevelser i staden visar dock tydligt att det är en blandning av rent känslomässiga reaktioner tillsammans med hur saker och ting fungerar som påverkar vad som skulle kunna betecknas som en skönhetsupplevelse. Det går inte att separera känsla och funktion. I byggnadslagstiftningen gjordes år 1999 ett viktigt tillägg på detta område. Tjänstemän och politiker fick ansvar för att planer och byggnader skulle vara estetiskt tilltalande. Flera studier har visat att detta är problematiskt därför att experter och allmänhet ofta har olika åsikter om vad som anses vara estetiskt tilltalande. Många experter verkar ha förträngt att det finns kunskaper om vad som bygger den vackra och goda staden. Med metoden att mäta upplevelser går det att ta reda på hur användarna/allmänheten uppskattar sin stad. Här skulle experter och allmänhet kunna mötas.
Ute i landet växer alternativa lösningar fram för att organisera ett gemensamt ansvar för i första hand den offentliga miljön. Gestaltningsfrågorna väcks till liv parallellt med nya modeller för kostnadsfördelning mellan det offentliga och privata, t ex BID – Business Improvement Districts. När man på så sätt strävar efter att fastighetsägare och verksamhetsutövare tillsammans med stadens förvaltningar ska ta ett gemensamt ansvar för den offentliga miljön är gemensamma målsättningar ett måste, för här finns ofta starka särintressen. Målsättningarna bör grundas på kunskaper om vad användarna uppskattar i stadsmiljön. Med metoden att mäta upplevelser får man fram ett sådant underlag på ett tids- och kostnadseffektivt sätt och dessutom vetenskapligt validerat. Värdet av till exempel natur- och kulturhistoriska inslag visas på ett tydligt sätt. Resultatet av en arbetsprocess som mäter upplevelse som underlag kan vara en byggnadsordning eller ett stadsmiljöprogram som ger tydlig vägledning för både myndigheter och övriga aktörer i hur viktiga trivselskapande faktorer i miljön kan vidmakthållas och utvecklas.
Varje kommun i Sverige skulle kunna forma sin egen byggnadsordning utifrån sin lokala unika identitet med utgångspunkt från mätningar av hur medborgarna upplever sin omgivande miljö.
Ett stadsbyggnadskonstens återtåg skulle kunna växa fram i vår tid där skönhetsidealet utgår från människors helhetsupplevelse av stadsmiljön. En helhetsupplevelse som grundar sig både på känslorna för en plats och hur den fungerar rent praktiskt. Gemensamma framtidsvisioner för hållbara livsmiljöer är ett realistiskt alternativ till den splittrade och konfliktfyllda stadsbyggnadsprocess vi har idag, där vinnarna är få och förlorarna många. Sverige är tyvärr ett av de sista länderna i Europa att ratificera den europeiska landskapskonventionen som innebär krav på bättre ansvar för vår historiska natur- och kulturmiljö. Men när det sker är det bara att sätta igång. Inom svensk lagstiftning finns ingen anledning att ge aktörer med kortsiktiga vinstintressen alltför fritt aktionsutrymme i ett dåligt fungerande samrådssystem för stadens utbyggnad. I Sverige är vi, till skillnad från de flesta länder, lyckligt lottade med ett regelverk för byggnadsväsendet och markanvändningen där det skulle vara möjligt att bevara och utveckla enligt gemensamma målsättningar för livsmiljön. Användarperspektivet bör då utgöra grunden. Varje kommun i Sverige skulle kunna forma sin egen byggnadsordning utifrån sin lokala unika identitet med utgångspunkt från mätningar av hur medborgarna upplever sin omgivande miljö. Då kan varje kommun tala om en egen arkitekturpolicy värd namnet och landets olika regioner får därmed möjlighet att utvecklas utifrån sina lokala förutsättningar och byggnadstraditioner.
Lena Steffner, arkitekt SAR/MSA (KTH) och Tekn Dr (LTH)
4/2010
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
