Folkskolläraren Carl Edvard Goës skapade en unik skolträdgård i inre Lappland under 1940- och 50-talen. Skolan lades dock ner 1959 och ingen ville ta hand om hans livsverk. Men idag har kanske nya möjligheter öppnat sig. Malå kommun, byföreningen och landskapsarkitekten Anders Glassel sätter nu sitt hopp till bland annat EU för att kunna finansiera vårdplan och upprustning. Om den blev av skulle Malå kunna få ett nytt turistmål.

När vi tänker på Lappland associerar vi inte landskapet med trädgårdar. Vi tänker oftast på vild natur med skog och fjäll, bistra vintrar och midnattssol. I denna miljö skapade folkskolläraren Carl Edvard Goës en unik skolträdgård i byn Håptjärnliden under 1940- och 1950-talet.

Vår färd börjar i Skellefteå nära Bottenvikens kust i Västerbotten. Vi tar väg 95 västerut mot Boliden och efter Boliden väg 370 mot Malå. Efter några mil lämnar vi landskapet Västerbotten och kommer in i Lappland. Vi kör igenom ett ödsligt skogslandskap. Sedan 1920-talet har det brutits malm i området. Det tillhör Skelleftefältet, som är ett av världens mineralrikaste områden. Vi fortsätter igenom Malå för att efter en mil svänga av mot Adak. Adak är förutom gruvdriften känt för den kulturhistoriskt värdefulla Sagabiografen från 1940-talet.
En mil norr om Adak kommer vi slutligen fram till byn Håptjärnliden. Byn med sina tre hushåll ligger mitt ute i skogen. För sjuttio år sedan var det annorlunda när det fanns ett antal jordbruk i byn, och gruvnäringen gjorde att det flyttade in folk. Det var då, under slutet av 1930-talet, som Malå kommun bestämde sig för att bygga en skola i byn, vilken blev klar 1938.

Carl Edvard Goës

Den 1 september 1939, samma dag som andra världskriget bröt ut, började folkskolläraren Carl Edvard Goës sin tjänstgöring för årskurserna 4–6 i Håptjärnlidens skola. Han skulle under sin tid i Håptjärnliden 1939–1958 skapa en unik trädgårdsanläggning.
Carl Edvard Goës föddes 1902 i Askims socken i Göteborg. Han var äldst av fyra syskon, och hans far Axel Goës var konstnär. När det var tid för sonen att välja yrkesbana tyckte fadern att han skulle få ett “riktigt” yrke, så Carl Edvard utbildade sig till folkskollärare vid seminariet i Göteborg. Han blev klar med sin utbildning i början av 1920-talet. Vid den här tiden var det svårt att få en fast tjänst, så Goës fick vikariera i olika delar av landet innan han kom till Håptjärnliden.

Goës stora intressen var växter och konst. Under 1930-talet cyklade han runt i England på somrarna och besökte såväl offentliga som privata trädgårdar, som han tecknade av och fotograferade. Han gjorde även en resa till Italien.

Skolträdgårdens planering

Skolan hade byggts på en höjd 25 m öster om landsvägen mellan Adak och Slagnäs. Byggnaden var omgiven av gran- och björkskog, utom mot norr där tomten gränsade mot ängar. Marken bestod av morän med mycket sten. Goës ville från början experimentera med odling i en mindre skala. Men anläggningen blev till slut 2000 m2.

Han byggde den norra delen av skolträdgården i fem terrasser, som en italiensk renässansanläggning. Murarna byggdes av natursten, men även huggen sten användes. Den nedersta terrassen, närmast landsvägen var för köks- och nyttoväxter. Nästa var den botaniska avdelningen och därefter prydnadsträdgården som skulle visa vad som gick att odla i Lappland. Ovanför denna avdelning anlade han en gräsmatta med en gång av skiffer.

Högst upp låg skolhuset. Mittför huset byggde han en bred grusväg från landsvägen upp till skiffergången. Den södra delen av trädgården bestod av tre tydliga terrasser. Terrassen närmast landsvägen var försöksodling för liljor och förökningsland. Nästa kallade han för “Experimentalfältet” där allt möjligt prövades innan det förökades eller inköptes i större mängd för utplantering. Därefter en damm med fuktighetsälskande växter. Nordöst om dammen hade Carl Edvard Goës en avdelning med växter från västkustens lövskogsområde och en försöksodling med rhododendron. Mellan den norra och södra delen av trädgården byggdes en trappväg. Längst i söder avgränsades trädgården av granskog som han kallade “naturpark”, där det anlades gångar.

Mot slutet av sin tid i Håptjärnliden gav Goës trädgården en österländsk prägel med noggrant utformade stenpartier samt sju portar av trä och stål. Portarna skulle bland annat markera entréerna till trädgården. Carl Edvard Goës yngsta bror, som var missionär i Japan och Kina, gav honom kanske inspiration till detta.

Han beskrev i en artikel från 1956 i tidskriften Skola och samhälle att arbetet med trädgården hade gått långsamt, “1) därför att jag först var ensam och därför att det varit svårt att få trädgårdskunniga arbetare, 2) därför att först många år gått åt till att bryta mark, schakta och bygga terrasser, 3) och sedan har en hel följd av år fordrats för att få jorden i hävd, 4) och slutligen har det tagit flera år att pröva sig till vilka växter som gått. 5) Ej mycket anslag. 6) Man har ej kunnat börja på allvar om vårarna, förrän skolan slutat.”
1957, efter 18 års arbete, ansåg Goës att trädgården var fullbordad. Men detta var också året som han senare skulle kalla året före “förstörelseåret”.

Skolan läggs ner

Med tiden minskade antal barn i Håptjärnliden, och 1958 bestämdes det att skolan skulle läggas ner. Carl Edvard Goës ville då skänka trädgården till Malå kommun, men gåvan avvisades. Han hade vid denna tid satsat minst 40 000 kr av eget kapital. Den totala anläggningskostnaden var beräknad till minst det dubbla.
Lördagen den 29 mars 1958 kunde man läsa på första sidan i Västerbottens Folkblad rubriken “Unik trädgård i FARA”. Goës intervjuades och han sa följande:
– Blir den dömd att dö skall den dö helt. Umeå folkskoleseminarium får vad jag äger, resten – ett månlandskap – blir kvar. Är mina strävanden inte värda att bevara så ska de inte tynga på någon. Bara minnet av 18 års möda kommer att, tillsammans med digra anteckningar, minna om de år jag tjänstgjort inom Malå skoldistrikt.
Goës var bitter. Han hade gjort detta livsverk gratis för bygden, men ingen ville ta emot det. År 1958 slutade han sin tjänstgöring i Håptjärnliden och flyttade till Umeå. De flesta växterna överlät han till folkskoleseminariet i Umeå.
Sommaren 1959 lades skolan ned. Skolhuset revs och skifferplattorna togs upp och lades framför det nybyggda kommunalhuset i Malå. Samma sommar flyttade Carl Edvard Goës till Bohuslän.

Syftet med trädgården

Han skrev i tidskriften Skola och samhälle att skolträdgården var en “outtömlig skattkammare för naturkunnighetsundervisningen. Det är mycket roligare och effektivare att kunna iakttaga och undersöka levande växter än att bara läsa om dem. Likaledes oskattbar för teckningsundervisningen. Ger en oändlig mängd idéer och förebilder till både form- och färgstudier, kompositions- och fantasiteckning.”
Han var missnöjd med att trädgårdsundervisningen inte hade blivit särskilt omfattande på grund av ont om tid i skolan, våren var kort och det hade tagit lång tid att skapa lämplig jord och plats för odling.

På våren sådde och planterade barnen köksväxter och ettåriga växter. På hösten fick de andra arbetsuppgifter. De gödslade, komposterade, tog in krukväxter, satte lök och skördade till exempel sallad, majrovor och morötter. Goës anordnade en frivillig odlingstävling, där barnen hemma odlade grönsaker och prydnadsväxter. Ibland bad barnens mammor om att få blomster från skolträdgården. Vid dessa tillfällen gick Goës själv ut i trädgården och komponerade ihop en bukett.

Växtanvändandet

Carl Edvard Goës skaffade sig under sin tid i Håptjärnliden stor kunskap om vilka växter som gick att odla i detta kärva klimat. Håptjärnliden tillhör odlingszon VII, vilket kan jämföras med Skåne zon I och de kärvaste delarna av landet (förutom fjällen) zon VIII. Han delade in växterna i fem grupper: “växter som omedelbart och hela tiden gått bra”, “växter som visserligen växa och trivas utmärkt men ej sällan hinna blomma”, “växter som krävt flera år för att anpassa sig men så småningom gått bra”, “växter som tydligt ej trivas men dock leva vidare” och “växter som efter en tynande tillvaro så småningom dött”.

Till den första gruppen av härdiga växter räknade han ek, lönn, lind, olika arter av spireor, ölandstok, rosentry, nyponros, mahonia, perenner och lökväxter. De växter som inte klarade av klimatet trots upprepade odlingsförsök var äppelträd, vanlig en, vissa arter av spireor, prakttry och vissa perenner.

Växtmaterialet köpte och samlade han in från olika håll. Goës var en av dessa trädgårdsentusiaster i länet som ville visa vilka möjligheter det fanns i de nordliga breddgraderna att odla nytto- och prydnadsväxter.

Skolträdgårdens roll i bygden

Skolan blev känd för sin vackra trädgårdsanläggning. Många trädgårdssällskap och andra intresserade besökte trädgården. Varje vår kom, som Goës uttryckte det, “växttiggare” som fick trädgårdens överskott. Under somrarna var det en invasion av människor som besökte trädgården.

De som var verkligt intresserade av växter och trädgård var välkomna. Men det fanns personer som trampade ner växtlighet och stal plantor. Han satte upp anslag för att be besökarna att följa gångarna och hägnade in vissa planteringsytor med rep. En reporter från Norra Västerbotten skrev 1949 “Att hans arbete uppskattats av folket omkring märker man kanske främst av att de följt magisterns goda exempel och det var många vackra planteringar kring gårdarna i Håptjärnliden.”

Skolträdgårdens törnrosasömn

Efter att skolverksamheten hade upphört såldes tomten med lärarbostad till en privatperson. Många av trädgårdsväxterna försvann i och med att Goës skänkte dessa till folkskoleseminariet i Umeå. Eftersom skötseln av trädgården upphörde trängde gräs, buskar, löv- och barrträd in i anläggningen.

I slutet av 1990-talet väcktes idén att återskapa skolträdgården av en före detta elev till Goës, Britt Tjärnlund i grannbyn Lönås. Hon kontaktade dottern Ingelöv Goës, som lånade ut fotografier som Goës tog av trädgården mellan åren 1940 och 1959. Tanken var att restaurera anläggningen och dess planteringsytor, men det visade sig att detta skulle bli alltför kostsamt.
Tack vare fotografierna har fler fått upp ögonen för denna unika anläggning. Bybor, Malå kommun, Skellefteå museum, Länsstyrelsen och undertecknad för idag ett resonemang om att försiktigt väcka trädgården ur sin törnrosasömn.

Vad finns kvar av skolträdgården idag

Jag besökte Håptjärnliden under somrarna 2004 och 2005. Jag kunde konstatera att murar, terrasser, damm och en mindre vattenanläggning var relativt intakta. Vegetationsinventering av såväl trädgårdsväxter som vilda utfördes. De enda vedartade trädgårdsväxter som fanns kvar var tibast, Daphne mezereum och kvastspirea, Spiraea chamaedryfolia. Drygt tio olika arter av perenner hade överlevt 45 år av vanvård. Två av dem, jättedaggkåpa, Alchemilla mollis och Russellupin, Lupinus polyphyllus hade spridit sig ordentligt.

Skolträdgårdens framtid
Det är nu viktigt att upprätta en vårdplan som noggrant beskriver anläggningens historik, kulturhistoriska värde samt mål- och vårdprinciper. Att återskapa trädgården som den såg ut 1957, då Carl Edvard Goës ansåg den fullbordad, skulle vara spännande. Tyvärr saknas detaljerade ritningar över trädgården och dess planteringar, vilket försvårar restaureringsarbetet. Jag bedömer att det viktigaste är att bevara trädgårdens struktur med murar, terrasser, grusgångar, damm och en mindre vattenanläggning. Skifferplattorna, som togs ifrån trädgården, borde återställas. Den restaurerade skolträdgården skulle kunna bli ett intressant turistmål, precis som Sagabiografen i Adak.

Malå kommuns politiker och ledning har informerats om trädgårdens kulturhistoriska värde och behovet av restaurering. Nu får vi hoppas att den en gång så vackra skolträdgården, som folkskolläraren Carl Edvard Goës skapade för barnen i Håptjärnliden, kan räddas åt eftervärlden.

Anders Glassel

Andskapsarkitekt vid WSP Samhällsbyggnad i Umeå. Han arbetar bland annat med vårdprogram, restaurering av parker och trädgårdar.

anders.glassel@wspgroup.se

3/2008