En färg för hand och sinne

Linoljefärg inte bara syns – den känns och den doftar också. Lika handfast som den skyddar och framhäver det underliggande materialet, lika undflyende leker den med våra sinnen. Gertrud Olsson skriver om en färg som tar oss tillbaka i historien, samtidigt som den bär på hoppet om en bättre och mer hållbar framtid.

Handen stryker över träpanelen, men redan ögat har läst av ytan – det är linoljefärg. Ljuset arbetar tillsammans med materialet; kulören lyser, sprider ljusfärg och lyfter fram färgmaterialets egenskaper. Även om färgen har mattats genom åren lyfter den i sin mättnad.

Linoljan känns även igen på doften. När doften avtar kan man fortfarande ana oljans sammansättning med pigmenten, den ger sig tillkänna. Det är som när Marcel Proust, den franske författaren, i sin roman På spaning efter den tid som flytt (1913) återger hur huvudpersonen i vuxen ålder tar en tugga av Madeleinekakan, och direkt rusar minnena tillbaka till barndomens smak och doft. I forskningstraditionen kallas en sådan händelse