Den svenske militärarkitekten Carl Stål utarbetade 1834 ett Utkast till lärobok i byggnadskonsten. Hans uppdrag var att skriva en lärobok för undervisningen av kadetterna vid Karlberg. Grunderna hade han hämtat “utur Professor Durands föreläsningar öfwer byggnadskonsten wid Polytechniska skolan i Paris”. Dessa lektioner hade den franske arkitekten Jean Nicolas Louis Durand utvecklat i slutet av 1700-talet och samlat till en serie läroböcker. De gavs ut 1802-05 som pedagogiska planschverk med ett hundratal blad och kommenterande texter under titeln Precis de le Vons d’architecture données a L’ecole polylechnique. De har senare översatts till en mängd språk och har under hela 1800-talet varit mycket spridda och citerade.

 

Durands uppgift var att lära sina elever vid Ecole polytechnique, en ny skola i revolutionens Frankrike, viktiga elementa om arkitekturen. Hans elever skulle inte bli arkitekter men skulle ändå ansvara för visst kommunalt byggande. De blev ett slags kommuningenjörer som skulle kunna litet av varje. Arkitektur var därför bara en liten del av undervisningen på schemat, En timmes föreläsning och några timmars övningstid i veckan var den ram Durand hade att utgå från. Han var alltså tvungen att systematisera den akademiska arkitekturläran och koncentrera sig på det väsentligaste. Stål skriver i sin entusiasm att då “Durand icke allenast är Frankrikes utan måhända äfwen nutidens störste architekt, så torde hans åsigter förtjena efterföljd, i synnerhet som de hafwa utvecklat sig genom ett grundligt studium af de, för sin werkligt architektoniska skönhet, mest berömda forntida byggnader.”

Renässansens humanistiska synsätt

Kunskapen om den klassiska arkitekturen hade renässansen vaskat fram ur de bevarade antika resterna. Konstläran var i många stycken osammanhängande och fragmentarisk. Palladio, Vignola och andra traktatskrivare utgick ifrån Vitruvius skrifter men gjorde också personliga tillägg. De beskrev byggandets grundläggande teknik och såg skönhet och symbolik förkroppsligade i de fem kolonnordningarna, den toskanska, doriska, joniska, korintiska och den sammansatta. I någon mån försökte de systematisera kolonnordningarnas mått och inbördes relationer. Men egenkaraktären sågs som viktigare än samordningen. Arkitektursynen var humanistisk och hade tre viktiga mål: nytta, varaktighet och skönhet.

Detta klassiskt humanistiska synsätt hade sin givna plats i arkitektutbildningen vid konstakademierna, och Ecole des Beaux-Arts i Paris var mönsterbildande. Här fick J N L Durand, född 1760 i Paris och son till en skoflickare, död 1834, under 1770-talet hjälp av gynnare till framgångsrika studier vid Académie d’Architecture. År 1795 kallades Durand att förestå arkitekturundervisningen vid Ecole polytechnique, en lärargärning han fortsatte i närmare fyrtio år och där han utvecklade sina lektioner till en rationell arkitekturmodell.

Durand förenklade den akademiska arkitektursynen. Byggandets mening, säger han, är helt enkelt att tillfredsställa behov, att skapa något nyttigt. Han betonar då två huvudfrågor; för det första att det byggda är passande, är lämpligt för sin uppgift. Det passande kräver omtanke om den tänkta byggnadens varaktighet, sundhet och bekvämlighet. För det andra att det görs i god hushållning, med sparsamhet och ekonomi. Den goda ekonomin kräver att byggnaden formas med symmetri, ordning och enkelhet. Skönheten och de konstnärliga strävandena har ingen viktig plats i Durands system och han poängterar hela tiden ekonomin och nyttan.

Revolutionens nytänkande

Durands rationalistiska betraktelsesätt, en frukt av den omvälvande franska revolutionens nytänkande, gjorde g] det akademiska lärosystern lian fostrats i ofullkomligt. Han accepterade kolonnordningarna som utgångspunkt men inte deras symbolik. Det gamla system som vaskats fram ur antika fragment var orationellt och de olika kolonnordningarna saknade logiska samband.

I sin egen lärobok Justerar därför Durand kolonnsystemet och lian ställer upp fem nya ordningar. Han numrerar dem torrt, från I till 5. Fem äldre förlagor passade hans W: en dorisk grekisk, en toskansk, en dorisk romersk, en Jonisk och en korintisk ordning. Det gav en serie med en logisk följd. Kolonnmåtten fic

Durand utvecklade så regler för de olika ordningarnas kolonnavstånd, för arkadlösningar med olika rytmer, för hur tvåvåniga kolonnbyggnader skulle utformas osv. Våningshöjder och bjälklagslägen är ytterligare faktorer i denna matematik med klara formler och tydliga svar.

Enkelt är ekonomiskt

I ett antal planscher visar Durand de ekonomiska vinsterna av sitt tänkande. Det bygger på enkelheten, att inte göra mer än vad som är nödvändigt. Han går successivt igenom byggnadens olika delar: portiker, vestibuler, trappor, salar, gallerier, gårdar, trädgårdsbyggnader osv. Han visar hur byggnadskroppar principiellt kan läggas samman och ger en rad exempel. Ska man täcka över stora rum är inställda kolonner bra då de minskar behovet av valvslagning, de ger kortare bjälkar. Han jämför hushållningseffekterna för ett rum med olika antal kolonner, uppställda på olika vis. Med sitt ointresse för det estetiska visar han att byggnadsmaterialen i Paris` Panthéon skulle ha räckt till en mycket större volym om de nyttjats för en kupol över ett cirkulärt rum.

Skönheten låg för Durand i det ekonomiska och nyttiga. Dekor kunde ha sin plats bara om den hade ett nyttigt motiv. Fasaddetaljerna kunde t ex motiveras av att väggens styrka är kritisk på utsatta ställen. Det gäller alla ställen där hål tas i väggen eller där den byter riktning. Muren behöver där förstärkas för att bibehålla sin funktion. Lösningen för Durand blir att förtjocka muren eller bygga den i ett starkare material. Denna tekniskt motiverade argumentation leder till visuella effekter, till hörnkedjor och pilastrar. Den ger naturliga lägen för de horisontella listverken, för socklar och sammanbindande bröstningslister under fönsteröppningarna, också den kraftigare sockeln och den krönande taklisten. Den motiverar behovet av ramverk runt öppningar osv.

Detta synsätt ger en förklaring till bruket ax, listverk och pilastrar utifrån en annan utgångspunkt än det estetiskt bildmässiga. De nödvändiga förstärkningarna kan naturligtvis utformas på olika sätt, men Durand ger sig inte in på att diskutera skönhetsvärden utan tillhandahåller olika förenklingar ax, de klassiska modellerna som naturliga och odiskutabla förebilder. Men Durand anmärker också “att om man använder det illa, betjänar sig af dess former och förhållanden för att därmed utsmycka onyttiga föremål, så skall man icke allenast frambringa en dålig architektur, utan äfwen en dålig prydnad; hwaremot en byggnad, utan dessa prydnader ändamålsenligt anordnad, alltid kommer att tillfredsställa ögat och förståndet.” (Ståls övers.).

Durands ekonomiska resonemang blir tydligt i planlösningsexemplen. För honom är det viktigt att väggarna är genomgående i huset, utifrån ska alla vägglägen vara synliga. De yttre kolonnerna ska stå på ställen där de kan motsvara inre väggar. Symmetri är en ekonomisk och viktig kompositionsprincip. Rörelser inom byggnaden ska ske i bestämda lägen.

Durands lärosystem

Det lärosystern som Durand presenterade var mycket förenklat och det kritiserades också i samtiden för sin bristande konstnärlighet. Men samtidigt hade det ett stort värde i att göra begripligt vad den komplexa klassiska konstläran innehåller. Durand försöker förklara det mystiska med arkitekturen för elever som inte tänkte sig att bli geniala arkitekter och konstnärer utan bara ville bygga nyttiga byggnader för det allmännas bruk. Genom denna förutsättning gav han sig uppgiften att förklara också det allra enklaste, det som i akademiska sammanhang ansågs självklart och onödigt att fästa på papper.

Durands stora insats ligger i systematiseringen och avmystifieringen, och hans lärarinsats var avgjort större än hans arkitektgärning. Det växande vetenskapliga intresset under 1800-talet gav honom en stor publik och många av hans huvudtankar kan sägas ha uppgått i modernismens arkitektursyn. Carl Stål säger redan 1834 att “hans system är enkelt och naturligt; lika lätt att förstå som att bibehålla i minnet.”

Sture Balgård

forskare i formlära, lärare vid Konsthögskolans Arkitekturskola, avdelningen för byggnadskonst.

1/1991