Kan landsbygden utvecklas genom återbruk? Javisst kan den det! Idag används odlingslandskapet för att marknadsföra både produkter och upplevelser. Sara Roland och Marie Odenbring Widmark berättar här om återbruk av såväl ekonomibyggnader, landskap som gamla maträtter.

 

Återbruk på landsbygden kan vara mycket. Här presenteras tre olika perspektiv på återbruk som gynnar landsbygdens utveckling. Det första handlar om återbruk av jordbrukets byggnader, det andra om landskapets omvandling. Sist berättar vi om hur traditionella maträtter och livsmedel möter efterfrågan på närproducerat, genuint och ekologiskt.

På landsbygden finns det gott om ekonomibyggnader som blivit över. Lantbruk kan ha lagts ner, köpts upp av en granne eller så har byggnaderna med tiden helt enkelt blivit för små eller svåranvända. Ofta används de gamla ekonomibyggnaderna i lantbrukets verksamhet, mer eller mindre ändamålsenligt. Smedjan blir uppställningsplats för redskap. I grållegaraget, som för länge sedan blivit för litet för modernare traktorer, står nu en fyrhjuling och gödselplattan har blivit virkesupplag. Ladorna hyser inte längre skörden utan jordbruksmaskiner och husvagnar, några ladugårdar har gjorts om till bilverkstäder. Torpen är fritidshus för stadsbor.

Kraken var en förrådsbyggnad som stod nere vid sjön för förvaring av fiskeredskap. Byggnaden består av ett vassklätt sadeltak stående direkt på marken. Kraken var en ekonomibyggnad för bonden som förr var både fiskare och jordbrukare. Nu är det en symbol för en svunnen tid – typisk för den södra Vänerkusten. Det sägs att krakar förr fanns utmed hela kusten från Vänersnäs vid Vänersborg ända till Torsö utanför Mariestad. Idag finns byggnaden endast kvar i ett fåtal socknar på Kålland i norra delen av Lidköpings kommun.

Konsten att bygga krake har bevarats tack vare två personer som förvaltat hantverkskunnandet. Under mitten av 1900-talet byggde Martin Sjöstrand flera krakar till sommarstugeägare och på så vis levde traditionen vidare. Sin sista krake byggde han åt Per Andersson på Kållandsö, som i sin tur fortsatte att bygga krakar, både traditionellt och med vissa förändringar. Ett av hans tillägg var att inreda och sätta in fönster.

Under 1960-talet förvandlades fiskeboden till en byggnad som den nostalgiska lokalbefolkningen hade på tomten. Nu är kraken på väg att återbrukas inom turistnäringen. »Utmed de vandringsleder som finns på mina marker vill jag uppföra krakar till övernattning« säger en fastighetsägare på Kålland.
Sven Sillén och outi niskala bor i södra Dalsland och driver Ekenäs Hantverk och Silléns fönsterhantverk. På deras gård står fönster och får i centrum av verksamheten. Ett stenkast från gården totalrenoverar Sven och Outi en parstuga dit de drömmer om att flytta så småningom. Paret har flyttat ut från gårdens boningshus och bor nu i en ekonomibyggnad som tidigare var spannmålsmagasin, garage, vedbod och brygghus. Övervåningens ca 80 kvadratmeter som tidigare var lager för spannmål är nu en bostad med öppen planlösning.
På Ekenäs används de flesta byggnaderna till annat än det de byggdes för. Grishuset har blivit fönsterrenoveringsverkstad, grindstugan är butik, magasinet är bostad och gödselstaden ett fårhus.
– Att återbruka byggnaderna handlar om att skapa det liv man vill leva. Man har lokalerna, man äger dem. Vi hade kunnat hyra lokaler inne i stan, men det hade inte blivit samma liv. Vi vet inte hur bra vi har det, säger Outi.

En mindre, men betydligt vanligare byggnad, som de senaste åren upplevt en renässans, är jordkällaren. Den lilla praktiska byggnaden passar in i den moderna människans syn på resurshushållning och klimatsmarta lösningar. I Västra Götaland har länsstyrelsen gjort en mycket uppskattad storsatsning på jordkällare, med kurser i både restaurering och förvaring.
Omvandlingen av gamla banvallar till cykelbanor är ett intressant återbruk som hänger ihop med landsbygdens förändring under 1900-talet. Funktionen är fortfarande kommunikationsled, men landskapet tas i anspråk på ett helt annat sätt. Så länge järnvägen är i bruk underlättar den för långväga transport och kommunikation men samtidigt skär den genom landskapet och bildar barriärer. När rälsen försvinner och ersätts av en cykelbana förändras rörelsemönster och platser som förr skildes åt på grund av järnvägen blir istället lätta att ta sig till.
I Månstad, Tranemo kommun, i Sjuhärad har man gått ett steg längre. Hela det gamla stationsområdet är iordninggjort. Utmed banvallen har man uppfört en grillstuga och en lekplats, intill finns en parkeringsplats med informationsskylt om bygden. Hit kommer motionärer för att gå, springa, cykla, åka rullskidor eller inlines. Intill banvallen har man byggt omklädningsrum med toalett och dusch.

Delar av cykelbanan i Månstad kallas för Oxabanan. Den anlades ursprungligen som smalspårig järnväg men bärigheten var för svag. Det nyinköpta lokomotivet var för tungt och kunde inte användas, vagnarna fick istället dras av oxar. Delar av banan är idag vandringsled och andra delar cykelbana.
– Oxabanan är för mig ett begrepp, den finns redan som ett etablerat namn för oss som bor här. Det är lättare att spinna vidare på något som har en historisk bakgrund. Ska man göra en ny led tar den tid att etablera och så ska den döpas till något. Här finns den redan, säger Janne Pettersson i Månstads byalag.
I marknadsföringen av närproducerade livsmedel används kulturarvet ofta som ett försäljningsargument. »Nu kan du köpa dig ett öppet landskap« visar tydligt att det inte bara är en produkt man köper, det är också en tjänst – du bidrar till ett öppet landskap. Producenterna bakom varumärket Kaprifolkött ser ett mervärde i att marknadsföra historien bakom produkten. Det kan handla om öppna landskap, gårdens rika historia eller produktens ursprung. Detta är ett nytt sätt att använda landskapet, man marknadsför produkten genom att exploatera upplevelsen av landskapet. Det är inte längre ett produktionslandskap, det har också blivit ett rekreations- och upplevelselandskap.

Även livsmedel kan återbrukas, t ex genom att en gammal spannmålssort återupptäcks och används på nytt. En »primitiv« spannmålssort kan säljas som exklusivt mjöl för medvetna och moderna människor.
I bohuslän och dalsland pågår sedan några år tillbaka ett projekt kring äldre spannmålssorter. Syftet är att öka intresset och produktionen av dessa. Genom fältförsök har olika sorter studerats och flera lantbrukare har börjat odla speltvete, emmer och enkornsvete. I projektet har man också arrangerat bakdagar och tagit fram en folder om spannmålsodlingens historia tillsammans med en receptsamling.
Bohusläns museum och Hushållningssällskapet har arrangerat en liten utställning och en informationskväll på samma tema. Insatserna har gjorts för att öka intresset för en närproducerad produkt med ett lokalt ursprung.

Ett annat exempel på återbruk av livsmedel är när en klassisk bondmaträtt lanseras för att passa in i finare salonger. Under 2006 och 2007 pågick projektet Kullings Kalvdans i Västergötland. Syftet var förstås att skapa en marknad för kalvdans. För den som är uppvuxen på landsbygden, framförallt på en gård med mjölkkor, var råmjölken en biprodukt som när kalven fått sin del var utmärkt till efterrätt eller kvällsmat. Kalvdansen var på sina ställen speciell, men för många var det en vardagsrätt – särskilt om man hade många kor. Idag saluförs rätten under varumärket »Kullings Kalvdans« och gör anspråk på att vara Västergötlands landskapsdessert.

Sara Roland, Marie Odenbring Widmark

Sara Roland är antikvarie och arbetar på Hushållnings-sällskapet Väst med landsbygdens kulturarv.
sara.roland@hush.se

Marie Odenbring Widmark är antikvarie och enhetschef vid Regionmuseum Västra Götaland/Västarvet. Västarvet är Västra Götalands förvaltning för natur och kulturarv.
marie.odenbring@vgregion.se

3/2010