En spik är värd att bocka sig för.

Spikarna i ett gammalt hus är hantverksprodukter: tappar man en tar man upp den, har en blivit böjd rätar man ut den. Spikar i en kasserad bräda drar man ut och tar vara på. På ett modernt bygge är det inte alls så. Där är en tappad spik förlorad. På den gamla tiden, då hantverket hade sina regler och traditioner, var en spik dyr i inköp och användes med sparsamhet. I timmerhusets stomme användes inga spikar alls.

Till brädpanelen nöjde man sig med en spik i brädans mitt. Fast det var inte bara av sparsamhet. Med spiken i brädans mitt kan träet röra sig utan problem åt båda hållen. Fäster man brädan med fler spikar uppstår spänningar och den kan spricka på mitten. (Det var också viktigt att vända brädan rätt. Kärnsidan skall vara utåt.) Läkten skall också fästas med bara en spik i mitten av samma orsak.

Handsmidd spik

Förr smiddes all spik för hand. Det fanns inte så många sorter. Storleken bestämdes av ändamålet. Grundregeln var att åtminstone 2/3 av spikens längd skulle fästa i det underliggande virket. Om spikhuvudet inte skulle synas användes dyckert, vars huvud inte var utsmitt. Utomhus används alltid skallspik,