På 1970-talet började man göra omfattande inventeringar för att samla in kunskap om det byggda kulturarvet. Foton från den tiden har blivit historiskt källmaterial som visar hur bebyggelsen förändrats de senaste decennierna. Carina Carlsson berättar om en västsvensk studie som väcker frågor för framtiden.
Intresset för äldre byggnadstraditioner har kanske aldrig varit så stort som i dag. Samtidigt förändras många byggnader i rask takt, till följd av en för många allt bättre privatekonomi, ett utbrett hobbyrenoverande och allt tuffare krav på energibesparingar.
Vad blir konsekvenserna för bebyggelsen? Och vad blev resultatet av de förändringar som gjordes under 1980- och 90-talen i syfte att mildra eller till och med radera modernismens formspråk? I dag saknas en samlad bild av vad som hänt med byggnader och miljöer, både med och utan kulturhistoriska värden, under de senaste decennierna. Genom metoden refotografering – visualisering av förändring med hjälp av fotografier av samma motiv, tagna vid olika tillfällen – ville vi bidra med ny kunskap.
I studien, som gjorts av Västarvet och Göteborgs universitet med stöd från Riksantikvarieämbetet, har bebyggelse i fyra områden i Västra Götaland dokumenterats på nytt. Nya fotografier har sedan jämförts med dem som togs för omkring 40 år sedan. Två av områdena har landsbygdskaraktär, de två
andra utgörs av Vänersborgs och Ulricehamns stadskärnor. Totalt granskades 1 342 byggnader. I denna siffra ingår även det som tillkommit och försvunnit sedan 1970-talet.
Var tredje byggnad borta
Inte sällan orsakas förändring av en kombination av olika faktorer. På landsbygden styrs processerna bland annat av jordbrukets rationalisering och övergången från jordbruk till hästgårdar eller fritidsfastigheter. I stadskärnorna syns resultatet av det gradvisa skiftet från industrisamhälle till kunskaps- och servicesamhälle genom att många byggnader omdanats för att passa för till exempel kontors- och bostadsändamål.
Hela 36 % av de byggnader som fanns på 1970-talet – oavsett kulturhistoriska värden – är borta idag. Merparten av dessa är ekonomibyggnader och enkla komplementbyggnader. Det som tillkommit sedan de första inventeringarna gjordes är framför allt olika komplementbyggnader och bostadshus, både renodlade sådana och kombinationer av lägenheter och annan verksamhet.
De byggnader som utvärderades som kulturhistoriskt värdefulla under 1970-talet
visade sig ha förändrats och rivits i lägre utsträckning än de som inte ansågs ha några särskilda kulturvärden. Men en hel del förändringar har trots allt skett, vilket indikerar att kunskaperna om bebyggelsens kulturhistoriska värden i bebyggelsen och hur de ska bibehållas inte spridits tillräckligt.
En slutsats i studien är att de kulturvårdande institutionernas budskap på det stora hela inte tagits på allvar i den omfattning som hade behövts. Behovet av förstärkta kunskapssatsningar, riktade till såväl allmänheten som hantverkare och kommunala handläggare, är stort. Det påpekas också att skyddet är närmast obefintligt för värdefull bebyggelse som ligger utanför område med detaljplan eller områdesbestämmelser, med gällande lagstiftning.
Studien väcker frågor om kulturmiljö-sektorns praktik och resurser. Hur ska framtida inventeringar och kulturmiljöprogram göras bäst för att budskapet ska nå ut och väga tungt? Hur kan olika institutioner och civilsamhället samarbeta än bättre för att f örebygga förändring som slutar i förvanskning?
Carina Carlsson
Carina Carlsson är antikvarie på Västarvet.
carina.m.carlsson@vgregion.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
