Installationerna har sedan 1960-talet blivit en allt större del av husens innehåll och av byggkostnaderna. Syftet är naturligtvis att göra bostaden bekväm och boendet kostnadseffektivt. Men är det så vi upplever installationerna idag? Det finns de som är kritiska till den moderna ventilationstekniken.

Byggteknik blir installationsteknik

Den installation i våra bostäder som diskuterats flitigast (blivit mest ifrågasatt) de senaste 30 åren är sannolikt ventilationen.
Före 1960 var ventilationen en del av byggnaden. Den utformades av arkitekten, utfördes av byggmästaren och var av typen »självdrag«. År 1992 hade 75 procent (ca 1,5 miljoner) av småhusen sådan ventilation, och det finns många exempel på väl fungerande självdragssystem som fortfarande är i drift.

Under 1960-talet, i samband med miljonprogrammet, introducerades mekanisk ventilation, dvs. inneluften sögs ut med en mekanisk fläkt.
Tilluften vid självdrag och mekanisk ventilation kommer in via ventiler eller otätheter i klimatskalet.

Som en följd av energikrisen på 1970-talet infördes balanserad ventilation med olika former av energiåtervinning. Husen skulle byggas tätare och tilluften mekaniskt blåsas in i bostaden via ventiler. På detta vis kunde bostadens luftomsättning styras så att ofrivillig ventilation inte skulle resultera i för stor energiförbrukning.

Denna typ av ventilation utformas inte av arkitekten utan av en ventilationskonsult och arbetet utförs inte av en byggare utan av en ventilationsentreprenör.

Ventilationen, som ursprungligen var en del av byggtekniken, blev under 1970-talet en del av installationstekniken. Med hjälp av bland annat statliga bidrag och starka branschorganisationer har ventilationssektorn fått stort inflytande på dagens byggmarknad.

Jag påstår att det finns en konflikt mellan å ena sidan byggare, som vill skapa goda bostäder med hjälp av byggteknik, och å andra sidan ventilationsfirmor, som vill göra samma sak med hjälp av mekaniska komponenter samt styr- och reglerteknik.

Välj material med rätt egenskaper

Vilka möjligheter har då en byggare att idag bygga bostäder utan att stoppa in »tekniska julgranar« för att klara aktuella ventilationskrav.
Vi utgår ifrån att ventilationens uppgift är att förse de boende (inte bostaden) med frisk uteluft samt att evakuera luften när den blivit »nedsmutsad« av de boende. Detta innebär att emissioner från material och ytbehandlingar i bostaden inte får vara hälsofarliga eftersom det i så fall kräver ökad ventilation. Dessutom skall tillfälliga fuktöverskott vid duschning, bad och tvätt kunna absorberas i lämpliga material för att senare torka.

Genom att välja sunda naturmaterial, till exempel trä, tegel, kalk, lin, linolja, såpa och tapeter (vars emissioner vi människor uppenbarligen har kunnat leva med i århundraden) påverkas inte inneluften av byggmaterialen.

Tillfälliga fuktöverskott i våtrum kan absorberas i innertak av träullsplattor. Jag har flera års erfarenhet av 3 cm tjocka plattor skruvade mot gipsskivor. Dessa tar tillfälligt upp fukt i luften så att den relativa fuktigheten inte överstiger 80 procent i ett badrum. (I ett badrum med kakel, plastmattor och plastfärger på väggar och i tak blir den relativa luftfuktigheten mellan 90 och 100 procent vid duschning eftersom det inte finns några material som hjälper till att absorbera fukten.

Den fukt som lagras i träullsplattorna torkar ut under den tid som våtrummet inte används. Genomförda mätningar och egen erfarenhet bekräftar att det inte sker någon ansamling av fukt eller damm i takskivorna.

Förutom träullsplattor i tak, kan lut- och såpbehandlad träpanel användas på väggarna, utom i duschen och vid badkaret. Träpanelen medverkar också till att absorbera fuktöverskott. I vår egen bostad använder jag även papperstapet på vissa väggar i våtrummen. Detta gör rummet mer ombonat och ännu mer fuktabsorberande.

Badrum i hus byggda före 1950 hade ofta kalkputs på väggar och i tak samt en begränsad kakelbeklädnad vid badkaret. I dessa badrum kunde fukt absorberas.

När väggarna senare kläddes med mer kakel och målades med plastfärger försvann möjligheten till fuktabsorption, luftfuktigheten blev högre, vilket ibland medförde mögelpåväxt. För att komma tillrätta med fuktproblemen infördes ökad ventilation.

I stället för att låta byggaren ersätta de ångtäta materialen med fuktabsorberande, ordinerades alltså att »ta bort fukten med ökad ventilation«.

Detta är ett av flera exempel på hur ventilationsbranschen tar bort symtom istället för att låta byggaren åtgärda orsaken.

Tänk nygammalt

För att kunna förenkla ventilationen krävs alltså byggmaterial som inte avger hälsofarliga ämnen till inneluften. Det krävs också fuktabsorberande ytmaterial i våtrummen. Ventilationen kan då skötas genom självdrag, förstärkt med en vinddriven »snurra« på frånluftshuven. Önskas ytterligare kapacitet måste en mekanisk frånluftsfläkt monteras.

Min erfarenhet är att en genomsnittlig luftomsättning på 0,2-0,3 oms/timme är fullt tillräcklig för att erhålla ett gott inomhusklimat.
Fördelarna med en lägre luftomsättning är bland annat:

– lägre energiförbrukning,

– mindre risk för ljudstörningar,

– minskat kalldrag på grund av mindre tryckskillnad mellan inne/ute,

– enklare installation, som ofta medför billigare drift- och underhåll,

– längre livslängd på installationen.

Det är min förhoppning att fastighetsägare och byggherrar skall ställa krav på ventilation för människans behov och inte nöja sig med att uppfylla branschpraxis som etablerats av andra intressenter än de boende.
De ska då finna att även husen mår bra.

Bengt Adolfi

Byggnadsingenjör med eget kontor i Åkersberga och har väckt uppmärksamhet med rationella lösningar bland annat med sin minivilla.

3/2001