Klarläggande men inte kristallklar var Leif Johannessons och Ingela Boströms debatt om »Varsamt bevarande« (Byggnadskultur 1/02 s. 43). Ändå berör texten och det som kan läsas mellan raderna en kärnfråga i byggnadsvården.

Varsamhet och förnyelse går ihop

Ett genombrott i mitten av 1970-talet var Blomberg & Eisenhauers Bfr-rapport Varsam ombyggnad. Äntligen en röst för att bevara husens kvaliteter, att förändra och förnya så att lägenheterna blev ändamålsenliga. Rapporten visade hur bättre kunskap om huset och kreativt arbete kunde bidra till att vidmakthålla planformer, bygga in nya badrum och kök utan att förstöra gamla skåp, lister och stuckaturer.

Mycket har hänt sedan dess. Byggnadsvårdens processer, kompetens och utbildning har utvecklats och förbättrats. På många sätt har vi blivit varsammare genom att vi faktiskt är noggrannare och vet mer om husets uppbyggnad. I detta mödosamma arbete har Svenska föreningen för byggnadsvård och Byggnadskultur tjänat både som drivrem och blåslampa.

Varsam ombyggnad

Varsam ombyggnad har allt sedan 1970-talet varit ett begrepp och dessutom temat för en snart tjugo år gammal tiopoängskurs på Arkitektskolan i Lund. Här söker vi reda ut restaureringens begrepp genom att definiera bevarandet som vidmakthållande och förändring som förnyelse. Vidmakthålla vill vi av alla möjliga skäl, estetiska, funktionella, historiska, ekonomiska, tekniska etc. Förnya vill vi framför allt av praktiska skäl för att kunna använda, förvalta och njuta av det vi tycker är vackert och som vi vill vidmakthålla som tidsdokument.

Även en aktuell, prisbelönt, kulturhistorisk restaurering som till exempel Bellmanshuset på Djurgården i Stockholm leder till en drastisk förändring av byggnadens utseende. Processen, med en rad pragmatiska val, har lockat av byggnaden en historisk, materiell, estetisk dimension som det gamla huset ruvade på men som inte kunde upplevas före restaureringen. Resultatet är vackert. Men den ganska sköra interiören begränsar det framtida nyttjandet, ett val man undantagsvis kan göra när byggnadens egna kvaliteter »uppgraderas« på detta sätt, blir ett minnesmärke av rang och »kanoniseras«. Vi uppskattar resultatet men är samtidigt medvetna om att Bellmanshuset aldrig tidigare vid en given tidpunkt sett ut på detta sätt, inte ens på Bellmans tid. (Se vidare hemsidan www.sfv.se)

I den praktiska byggnadsvården arbetar vi inom värdeskalan »bevara/vidmakthålla – förändra/förnya«. I kulturhistoriska byggnader är förhållningssättet givet: vi skall vara varsamma mot det värdefulla vi söker skydda. Varsamhet definieras därför individuellt vid varje objekt.

Där varsamhet kräver förnyelse

Min erfarenhet är att vi bättre måste bli varse den distinkta skillnad som finns mellan de gamla historiska byggnaderna och de sentida från det modernistiska beståndet. I dessa hus, med sina konceptuella kvaliteter parade med modernismens idé »modernitet«, kan senare tillägg och oreflekterade förändringar inte självklart tillmätas värden som tidslager. Om vi har en överdriven respekt för sådana tidslager riskerar resultatet av restaureringen bli en uppiffad rishög i stället för en skinande blank »Studebaker«.

Här finns en skillnad i attityd mellan den förestående restaureringen av Bromma flygterminal (av Paul Hedqvist 1934-36) och den nyrestaurerade och återuppbyggda terminalen på Köpenhamns flygplats i Kastrup (av Villiam Lauritsen 1936-38). Andra strukturalistiska byggnader är uppförda just för att utvecklas och förändras utifrån en given grundstruktur. Hur förhåller vi oss till bevarandet av dessa byggnader, till exempel Landvetter flygterminal av A4 arkitektkontor 1974-76? Kanske är bevarandet bundet till en fortsatt utbyggnad med den givna grundstrukturen förutsatt att den är ändamålsenlig.

Antikvarien är inte förvaltarens fiende

Med utgångspunkt i våra yrkesroller är det vår gemensamma uppgift (och skyldighet) att definiera den enskilda restaureringens avvägning mellan att vidmakthålla – sätta istånd och att förnya – ersätta och lägga till. Antikvarien skall bidra med sitt historiska perspektiv arkitekten med sin estetiskt-tekniskt-funktionella kunskap och förvaltaren med sin uppfattning om hur byggnadens skick bäst kan upprätthållas i vardagen. Byggnadens kulturhistoriska status, tekniska skick och nyttjandekrav, resurser etc. sätter gränser för vår avvägning och ofta får vi även ta hjälp av andra discipliner för vår värdering.

Erfarenheten säger mig dock att vi ofta förbiser faktorer som indirekt får betydelse för avvägningen: yrkesroller och förhållningssätt (kanske vad Ingela Boström menar med yrkesrevir?). Det kan i sämsta fall leda till att var och en slåss för sitt, till exempel att handikapphissen når till våningsplanet men att den bevarandevärda stentröskeln av sten hind-rar rullstolen att rulla vidare in i slottsgemaken (Vadstena slott). Sådana exempel visar betydelsen av att folk i yrkesrollerna samverkar genom hela processen. Ett arbetssätt som visat sig effektivt är Fastighetsverkets målprogram, ett metod för att presentera anläggningens värden och kvaliteter, brister och behov. Kan enighet skapas om sådana mål har man redan berett en gemensam stig som under den fortsatta processen kan breddas till en framkomlig väg.

Mats Edström

Professor, avdelningsföreståndare för Bebyggelsevård vid Lunds tekniska högskola.

2/2002