I maj håller Svenska föreningen för byggnadsvård sitt årsmöte i Eksjö, en av Sveriges bäst bevarade trästäder. Vi bad kommunens byggnadsinspektör Lennart Grandelius dela med sig av sin entusiasm inför den småländska garnisonsstaden.

Flera städer använder sig av epitetet ”Sveriges bäst bevarade trästad”. Många känner sig kallade, men få äro utvalda. Eksjö gamla trästad får anses såsom utvald. Den är så unik att ett stort område med 38 fastigheter ska byggnadsminnesförklaras inom kort. Utöver dessa 38 finns det i centrum 30-40 fastigheter med ett högt kulturhistoriskt värde. 1973 erhöll Eksjö kommun Nordiska Museets utmärkelse för god förvaltning av kulturarvet.

När nu Svenska föreningen för byggnadsvård i år lagt sitt årsmöte till Eksjö, vill jag ge lite information om staden. Det är svårt att kortfattat berätta om en stad som är nästan 600 år gammal. Den har genomlevt en mängd farsoter såsom pest, hungersnöd, krig och eldsvådor, men den har också bidragit med underlagsmaterialet till historier såsom den om borgmästare Munthe, som red på sin Brunte.

Den medeltida staden Eksjö låg cirka 500 meter sydväst om den nuvarande gamla stadskärnan. Som stad betraktat var den förmodligen av oansenlig storlek, sannolikt en bondby av normalt götiskt utseende.

På den tiden fanns endast två städer i det nuvarande Jönköpings län, Jönköping och Eksjö. Eksjö fick sina stadsprivilegier av Erik av Pommern, troligen 1403 – 1404. Stadens sigill kan tidigast beläggas 1406.

Det så kallade nordiska sjuårskriget 1563 – 1570 var den första katastrofen för Eksjö. I samband med Daniel Rantzaus fälttåg brändes staden ner år 1568. Samma år skickade Erik XIV ett brev till sin slottsbyggmästare i Vadstena, flamländaren Arendt de Roy och befallde honom att skyndsamt bege sig till Eksjö för att besiktiga och låta staka ut den nya staden. 1569 flyttas staden på Johan III:s befallning till den ås, där stads- och sockenkyrkan var belägen sedan medeltiden.

Italienska förebilder

När det nya Eksjö byggdes upp enligt renässansbyggmästaren de Roys stadsplan, höll nya idéer, efter italienska förebilder, på att bana sig väg i svensk stadsplanering. Arendt de Roy räknas som förelöpare till den utvecklingen, men de nya idéerna lanserades först i början av 1600-talet. De Roys Eksjöplan fick därför en medeltida prägel med gatusträckningar anpassade till befintliga väg och terrängförhållanden.

Den del av staden som ligger norr om kyrkan vid Stora torget, har efter 1569 fram till idag, fått leva sitt liv utan svårare bränder eller andra katastrofer, men det har varit bra nära, vilket jag kommer till senare. Detta har bidragit till att vi i denna stadsdel kan visa exempel ur större delen av vår 400-åriga byggnadshistoria.

År 1856 inträffade ytterligare en katastrof. Stadsdelen söder om kyrkan brann ner i det närmaste fullständigt efter att en vårdslös gesäll torkat sina kläder framför öppen eld. Den norra stadsdelen räddades därför att befolkningen gjorde en brandgata genom att riva bort hälften av ett hus. Byggnaden kallades därefter för Halvan.

År 1857 upprättades en ny stadsplan för den brunna stadsdelen. Det blev en stadsplan som strikt anslöt sig till den tidens stadsplaneanda – av idealstadskaraktär med betoning på brandsäkerhet och hygien. Byggnaderna uppfördes som putsade tvåvånings trähus med frontespis i nyklassicistisk stil med symmetriska fasader målade i ljusa färger. Många av dessa hus och gårdar finns kvar idag.

Stora torget förenar idag således två tidsepoker, den senmedeltida mot norr och den nyklassicistiska mot söder. Detta torg är i sig själv en sevärdhet.

Handelsstaden

Staden har varit en utpräglad handels- och hantverksstad. Handelsmännen och hantverkarna har genom sitt antal satt sin prägel på stadens struktur. De spelade en dominerande roll, både ekonomiskt och politiskt. På 1600-talet fanns i stort sett alla yrken representerade. Hantverkarna var mycket duktiga och blev ryktbara över hela landet.

Under 1700-talet inföll en nedgångsperiod för staden. Tobaksspinneri och tobaksodlingar i stor skala blev kompletterande näringar. Under hela 1600-talet och fram till början av 1800-talet bedrevs en mycket stor oxhandel, med oxdrifter ända upp till Kopparberg. År 1725 drevs på två månader över 1000 oxar norrut mot Stockholm.

Militärstaden

Eksjö blev tidigt en militär- och ämbetsmannastad. Redan 1602 hade staden sin första skola och Eksjö gymnasiums äldsta dokument är från 1675.

1543 förlades Smålands Cavalleri utanför staden. Detta blev sedan Kungliga Smålands Husarregemente. Flera regementen har därefter förlagts till och försvunnit från Eksjö. Förmodligen görs den sista förflyttningen 1994. Då slås Ing 2 ihop med I 12.

Det var först vid förläggningen av regementena hit i början av 1900-talet som staden började växa utöver den väl tilltagna stadsplanen från 1568. Bebyggelsen i den norra delen av staden var vid denna tid mycket tätbefolkad och närmast att betrakta som förslummad. Tillkomsten av vatten och avlopp samt belysning ihop med ekonomiskt uppsving till följd av militäriseringen hejdade den förslummande utvecklingen.

”Huskramare” på 40-talet

Hur har nu staden lyckats med konststycket att slingra sig undan hela 1900-talets och i synnerhet 50, 60- och 70-talens hejdlösa rivningar och centrumomvandlingar, som gjort att många av våra städer förlorat sin identitet och särart?

Eksjös invånare har länge varit medvetna om stadens kulturhistoriska värde. Att pietetsfullt renovera kulturhistoriskt värdefulla byggnader var ett begrepp redan i början av 1900-talet, då flera byggnader räddades från förfall – de är i dag byggnadsminnesförklarade.

En 1600-tals gård skulle rivas 1945 och på platsen skulle byggas en trevånings betongbyggnad. Genom ”huskramning”, insamlingar, opinionsmöten och Riksantikvarieämbetets fulla stöd räddades gården. En eldsjäl gick i konkurs, men kommunen trädde in och räddade situationen.

Exploateringsområdena runt gamla stan har medfört I I husflyttningar de sista 35 åren. Endast fyra bostadshus har rivits och det berodde delvis på att de ej gick att flytta. Några av de flyttade husen har blivit värdefulla kompletteringar i gamla stan.

Aktiva stadsarkitekter

Ytterligare en starkt bidragande orsak till att så mycket har fått stå kvar har varit att det expansiva trycket på staden varit lågt i centrala Eksjö under den sista delen av 1900-talet.

Våra stadsarkitekter har sedan 60-talet varit synnerligen aktiva med att förvalta det kulturhistoriska arvet.

I mitten av 60-talet försökte stadens fullmäktige driva genom ett beslut om rivning av ett stort område på norr som skulle lämna plats åt ett Tempovaruhus. Dåvarande stadsarkitekten Börje Stigwall vägrade gå med på detta. Han uppmanades att lämna sin tjänst, vilket han också vägrade. Tempo placerades sedan i kanten av gamla stan, i andra änden söderut förlades sedermera Domus.

Efter Stigwall kom Ulf Boardy. Han skrev, samma år han tillträdde, till fastighetsägarna på norr och uppmanade dem att måla och snygga upp sina fastigheter. Området var förslummat. Han uppmanades av drätselkammarens ordförande att ”veta hut!”

Den nuvarande stadsarkitekten Jörgen Bergvall är också han mycket aktiv i bevarandefrågorna och har bl a givit ut skriften ”Bevare mig väl”, riktlinjer för gamla stan.

Stadens invånare har under många år oupphörligt matats med historiska artiklar i dagspressen, ett flertal TV-program har sänts om just Eksjö och filmregissörer har använt Eksjö som kuliss.

Tryck på fastighetsägarna

Byggnadsnämnden och museet har gett ut flera skrifter om hur vi anser att bebyggelsen bör behandlas och bevaras. Fastighetsägarna har alltså fått många olika påtryckningar för att ta väl hand om sina rariteter.

På plan- och byggkontoret ställer vi upp med råd och anvisningar till allmänheten, även i åtgärder som inte är bygglovspliktiga, såsom enkla reparationer. Vid all kulturhistorisk ombyggnad är vi med. Engagemanget står givetvis i proportion till byggnadens kulturhistoriska värde. I samband med bygglovsansökan informerar vi alltid fastighetsägaren och dennes konsulter om vad som gäller. Är byggnaden dessutom byggnadsminnesförklarad eller näst intill deltar jag alltid i byggmöten.

Vårt visade intresse ger projektet ökad betydelse och ökar förståelsen för bevarandefrågorna. Dessutom kan vi påverka innan det är för sent. Att ändra ett utförande så att det blir mer kulturhistoriskt riktigt behöver inte alltid bli dyrare, snarare tvärtom, bara hantverkarna vet om det i god tid.

Jag vill även framhålla att vi har ett mycket gott samarbete med länsantikvarien, länsmuseet och stadens museum och att alla drar i samma riktning – invånare, fastighetsägare, byggfirmor och politiker.

För nog är det väl så i alla fall, att vi får den stad vi förtjänar.

Välkomna till Eksjö!

Lennart Grandelius

Byggnadsinspektör på Eksjö kommunplan- och byggkontor. Källor: Eksjö 1700 och 1800-tal, Lars Hagberg. Bevare mig väl, Jörgen Bergvall. Kulturhistorisk utredning och handlingsprogram. Jönköpings läns museum.

1/1993