Det är en lite lustig historia.
Sedan åtta år har jag ett nyhetsbrev. Det började när jag fortfarande höll på med politik och jag fortsatte det sedan från New York, där jag i drygt fem år var svensk generalkonsul. Det fortlever och handlar fortfarande en hel del om New York. Den som vill kan beställa det på www.wastberg.se.

I juni skrev jag en liten notis om de svenska stambytena. Den uppmanade nyhetsbrevets läsare – som finns i ett femtontal länder – att berätta om stambyten förekom där de bodde eller om det var en unik svensk företeelse. Notisen avslutades lite skämtsamt: ”Min känsla är att stambytena är svenskt på det sättet att det är planerat, organiserat, storskaligt och innebär lika lidande för alla.”

Två saker var intressanta. Avslutningsmeningen citerades på ett 20-tal ställen i svensk press. Och jag fick ett 30-tal svar från läsare i olika länder.
Slutsatsen av svaren var att totala stambyten fanns i Sverige, Norge och Finland – men inte på andra ställen i världen. På de flesta ställen byter man den sträcka av rör som behöver bytas. I en del länder gör klimatet att rör inte är inbyggda, men det gäller också där äldre hus. Min erfarenhet från New York var att man lappade och lagade. Aldrig hörde jag talas om hela hus där de boende fick leva inpyrda med damm och med baja-major på gården.
Det här kan ses som en anekdot, men är inte bara det. Stambytena ingår i ett system där järntriangeln statsmakt/byggare/byggfack driver på. Vi har sett det förr, främst med energibesparingskampanjen. Eller särskilt stöd för att bygga om vindar.
Nytt är det inte heller. Per Albin Hanssons bostadsförbättringsbidrag för ombyggnad av hus i landsorten var en sanitär välsignelse, men slog samtidigt sönder gammal bebyggelse. Visst, det har fördelar med stora projekt. Men nackdelarna är ofta stora för de boende – och för kulturmiljön. När de subventionerade energibesparingarna svepte över landet på 80-talet fylldes container med gamla fönster med träkarmar och glas som inte var planslipat. Stora byggföretag kunde erbjuda färdiga och standardiserade lösningar. Bostadsrättsföreningar och hyresvärdar hade svårt att stå emot, särskilt som det var ekonomiskt lönsamt. Det sägs nu att miljonprogrammets rör – inte ens 40 år gamla – är färdiga för byte. Det innebär en jättelik ombyggnadsvåg. Samtidigt börjar det dyka upp nya tekniker med blästring och plastning som kan genomföras utan att hål behöver borras genom hela fastigheterna. Det är en förbättring. Frågan är om de nya teknikerna – som skulle kunna bevara både boendekvalitet och fastigheternas struktur – har någon chans mot den svenska faiblessen för storskalighet?

Olle Wästberg

Generaldirektör
Svenska institutet
New York

4/2006

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.