Det är en lite lustig historia.
Sedan åtta år har jag ett nyhetsbrev. Det började när jag fortfarande höll på med politik och jag fortsatte det sedan från New York, där jag i drygt fem år var svensk generalkonsul. Det fortlever och handlar fortfarande en hel del om New York. Den som vill kan beställa det på www.wastberg.se.

I juni skrev jag en liten notis om de svenska stambytena. Den uppmanade nyhetsbrevets läsare – som finns i ett femtontal länder – att berätta om stambyten förekom där de bodde eller om det var en unik svensk företeelse. Notisen avslutades lite skämtsamt: ”Min känsla är att stambytena är svenskt på det sättet att det är planerat, organiserat, storskaligt och innebär lika lidande för alla.”

Två saker var intressanta. Avslutningsmeningen citerades på ett 20-tal ställen i svensk press. Och jag fick ett 30-tal svar från läsare i olika länder.
Slutsatsen av svaren var att totala stambyten fanns i Sverige, Norge och Finland – men inte på andra ställen i världen. På de flesta ställen byter man den sträcka av rör som behöver bytas. I en del länder gör klimatet att rör inte är inbyggda, men det gäller också där äldre hus. Min erfarenhet från