fbpx

Städernas gröna rum – kulturlandskapet som park och trädgard

Enskedefältet i södra Stockholm. En bebyggd åkermark där en igenfylld damm blivit lekyta. Fotograf/Illustratör: Sture Koinberg

Städernas utbredning har slukat åkrar, ängar, skogsdungar och trädgårdar. Men fortfarande kan man se det ursprungliga landskapets spår i stadsstrukturen. Detta är ett arv att vårda och sköta och vi måste prioritera vilka kulturhistoriskt intressanta landskap, parker och trädgårdar vi ska bibehålla, skriver här landskapsarkitekt Sture Koinberg.

Flertalet svenska städer har utvecklats till centra i rika kulturlandskap. Genom en rik landsbygd har stadsbefolkningen klarat sin försörjning och kunnat idka handel med omgivande landsbygd. I denna symbiotiska relation har städerna vuxit och värdefulla landskapspartier gått förlorade. Städernas utbredning har slukat åkrar, ängar, skogsdungar och trädgårdar.

De olika landskapsförutsättningarna i form av vattendrag, sjöar, berg och kulturlandskap har samtidigt präglat städernas struktur och uppbyggnad i grunden. Rester av dessa ursprungliga landskapselement kan vi spåra i stadsstrukturen i alla svenska städer.

I många fall har vackra partier av dessa kulturlandskap bibehållits som parker eller rekreationsområden. Medvetenheten om stadens och landskapets symbiotiska förhållanden har allt mera uppmärksammats, inte minst genom det Agenda-21 arbete som startats i flera städer.

De sköraste delarna av vårt kulturarv utgörs av de levande kulturlandskapen och parkerna. Anledningen till att dessa landskap och parker snabbt förändras vid bristande landskapsvård är naturligtvis de olika växtsamhällenas dynamiska förmåga att söka nya växtplatser. Detta kan endast hållas under kontroll genom skötselinsatser.

Vi står därför inför vägval där vi måste prioritera vilka kulturhistoriskt intressanta landskap, parker och trädgårdar vi skall bibehålla för framtiden i våra stadslandskap.

Utbyggnad

I storstadsområden har utbyggnader av infrastruktur och bebyggelse alltid utgjort ett hot mot värdefulla kulturlandskap och parker. Många exempel finns, där befolkningen under lång tid kämpat för att behålla värdefulla gröna rum i stadslandskapen. Londons parker är kända över hela världen. Dessa parker har kunnat bevaras under århundraden på grund av ett kompakt folkligt motstånd mot alla byggnadsplaner.

Folkhemmets parker. Bilden visar Fredhällsparken i Stockholm från 30-talet. Fotograf/Illustratör: Edvard Koinberg

Ett exempel på miljömedvetna människors kamp för bevarandet av värdefulla kulturlandskap är inrättandet av Nationalstadsparken i Stockholm. Djurgården och Brunnsviken samt Ulriksdal utgör kärnan i de gamla kungliga Djurgårdsmarkerna som in i vår tid bibehållit sina olika karaktärer från skilda århundraden. Genom att de kungliga jaktmarkerna innehåller kulturhistoriskt värdefulla områden, ekologisk mångfald samt har utomordentliga rekreationsvärden har marken avsatts som Nationalstadspark, den första i sitt slag i Sverige. Trots lagstiftningen hotas området av universitetsutbyggnad och infrastrukturutbyggande.

Regeringen har även gjort en genomgång av andra svenska städers landskap för att studera behovet av flera Nationalstadsparker.

Rapporten SOU 1996:38 beskriver en rad svenska städer, där områden finns med stort kulturhistoriskt värde. En av dessa som har angivits som särskilt intressant är Uppsalas centrala delar med åsen, slottet, kyrkan, universitetet, Fyrisån samt Gamla Uppsala.

Ett annat intressant område är Trollhättan i anslutning till Göta älvs utlopp från Vänern. Med sin industribebyggelse, sina kanaler, parker och slussar anses området ha stort natur- och kulturhistoriskt värde och har därför föreslagits som Nationalstadspark.

Alla svenska städer har en relation till landskapet och det borde ligga i varje stadsbefolknings intresse att beskriva och värdera relationen mellan stad och landskap.

Odling och trädgårdar

De europeiska städerna har fram till vår tid varit beroende av de trädgårdar som producerat frukt och grönsaker i städernas omedelbara närhet. Vi kan påminna oss trädgårdslanden i och kring svenska städer under de båda världskrigen, då enkla odlingar gav ett välbehövligt tillskott till folkförsörjningen. Den odlarmöda som under århundraden utvecklades kring städerna gav understundom även skönhetsupplevelser. Bland grönsakerna planterades en ros, en lilja eller ett blommande fruktträd.

I medeltida målningar beskrivs trädgården som en lustfylld oas för städernas borgerskap. Ur denna blandning av nytta och nöje överlevde och utvecklades trädgårdarna i Europas växande städer. Innanför städernas murar var det endast möjligt för de förmögna att skapa trädgårdar. Vi känner igen dessa trädgårdsmiljöer från Shakespeares dramer.

Under 1400- och 1500-talen byggdes ett stort antal villor utanför Florens där konstfullt utformade trädgårdsrum förgyllde tillvaron för rika köpmän. Att renässansens trädgårdsmiljöer är så bekanta för oss beror bl.a. på beskrivningar från tiden såsom Boccacios Decamerone. Genom kontakter med den franska och italienska kulturkretsen kom arkitektur och trädgårdsplanering att präglas av dessa inspirationskällor.

Kungarnas och adelns trädgårdar liksom borgarnas odlingsområden är i många fall bevarade om än i förändrad skepnad. Malmgårdarna i Stockholm är ett annat exempel på kvardröjande gröna rum i stadslandskapet. De enkla odlingsland som stadens fattigare befolkning arbetade med för sin försörjning finns inte bevarade. I koloniträdgårdarna kring städerna lever den odlingsglädje kvar som var betecknande för städernas omgivningar långt in i detta århundrade.

Att återuppliva en del av dessa förlorade trädgårdsrum med odlingen som huvudmotiv, exempelvis vid några malmgårdar, skulle utan tvekan berika staden.

Historiska trädgårdsrum

Den europeiska trädgårdskulturen har allt sedan renässansen haft sina blomstringsperioder i alla europeiska länder, så även i Sverige. De rådande estetiska idealen har naturligtvis satt sina spår vid utformningen av stadslandskapets parker och parksystem. Vi blir påminda om detta när vi besöker de klassiska italienska trädgårdarna, de franska barockträdgårdarna eller de engelska landskapsanläggningarna och när vi promenerar i Hagaparken.

Glädjande är att två av de svenska objekt som finns registrerade på Världsarvslistan består av trädgårdsanläggningar: Drottningholm och Skogskyrkogården.

Kungliga trädgårdar och adelsmännens trädgårdar är till stor del skyddade, men borde i många fall restaureras. Värda att restaurera och bevara är även 1800- och 1900-talets trädgårdar. Prästgårdarnas trädgårdar, kyrkogårdar, sjukhusparker, botaniska trädgårdar, järnvägsparker, esplanadsystem, promenadparker och parker från folkhemmets uppbyggnad har alla sin särprägel och kräver speciella kunskaper och insikter vid restaurering. Att bevara och restaurera utvalda delar av denna trädgårdskultur skulle kunna vara en landsomfattande kultursatsning. Att vårda, b evara och restaurera städernas historiska trädgårdar från 1600-talet och fram till vår tid bör ses som en en viktig kulturpolitisk fråga, då många av dessa förgängliga kulturskatter är på väg att försvinna.

Gröna gaturum

Lindhagens planer för boulevard- och esplanadsystemen i Stockholm visar hur influenser från europeisk trädgårdskultur och stadsbyggande berikar våra stadslandskap. Ibland finns det anledning att fundera över hur vi förvaltar dessa gröna stadsbyggnadselement.

När vi idag försöker vandra Narvavägen från Karlaplan till Djurgårdsbron i Stockholm, sker promenaden på en oändlig parkeringsplats. De friskluftskanaler, t.ex. Karlavägen, som skulle genomlufta den täta 1800-talsstaden har använts som huvudstråk för biltrafiken. Med andra ord ett missförstånd beträffande fundamentala tankegångar vid planeringen av 1800-talsstaden. En annan värdefull gata är Karlbergsvägen som redan Rutger Sernander 1926 i sin bok Stockholms Natur beklagar sig över att den förlorat sin karaktär.

Parkerna från 1800-talet

Under 1800-talet började en medveten parkplanering bli på modet vid utbyggnader i Europas städer. Ganska snart blev den sociala nyttan av dessa parker påtaglig och mycket populär som uttrycksmedel i stadsbyggandet. Knappast någon 1800-talspark finns bevarad i ursprungligt skick i Stockholm. Borde inte någon av alla 1800-talsparker som förändrats med tidens gång restaureras enligt ursprungsidéerna, så att det blir möjligt att uppleva parkkultur från den tiden.

Sekelskiftets parker

Vid århundradets början planerades de första trädgårdsstäderna. Tanken var att förena stadens kvaliteter med landskapets. Parkplaneringen utvecklades i våra städer och fick något av sin höjdpunkt under kriget när vi var isolerade från övriga Europa och hänvisade till våra inhemska inspirationskällor såsom hagar, blomsterängar och stränder.

Sjukhus och sanatorier omgavs av parklandskap när de byggdes omkring 1900. Naturens läkande krafter tillmättes stor betydelse. Sjukhusparkerna har under senare tid utsatts för en omfattande exploatering inte bara i Stockholm.

Folkhemmets parker

När resurserna ökade efter kriget ingick parkplaneringen som en viktig del av den modernistiska stadsbyggnadsideologin. Vi kan uppleva detta i 50-talets förortsmiljöer där den sociala nyttan prioriterades och präglar gestaltningen av parker och trädgårdar. Vi kan också uppleva denna trädgårdskonst när vi vandrar utefter Norr Mälarstrand.

Detta planeringsmönster i trädgårdskonsten genomfördes i flertalet samhällen och städer i Sverige. Parker med plaskdammar, lekplatser och blomsteranläggningar utfördes med stor omsorg och omtanke både estetiskt, socialt och hortikulturellt. Folkparker, badanläggningar och idrottsanläggningar utfördes med estetisk omsorg och bidrog till en meningsfull fritid.

Detta kulturarv av trädgårdsplanering för folkhemmet är också förgängligt. Det är därför dags att se efter vilka parker som är av sådant värde att de bör bevaras i ett levande arkiv av trädgårdar från denna tidsperiod.

Även parkerna i anslutning till det stora bostadsbyggnadsprogrammet skattar åt förgängelsen i samband med upprustning av bostadsområden. En del av dessa tidstypiska parker bör i stället bevaras för framtiden.

l ett längre perspektiv

När vi nu i våra dagar anar gränserna för mänsklighetens existensvillkor på vår jord har begreppet ekologi blivit en viktig del av stadsbyggnadsaktiviteterna och i användningen av våra kulturlandskap. I dessa viktiga överlevnadsfrågor far gestaltning och utformning av den gröna miljön, stadslandskapen ny mening. Insikten finns om att ekologiska såväl som estetiska och kulturella aspekter måste ges plats vid förändringsprocesserna i våra stadssamhällen.

Låt oss därför börja med att restaurera och återskapa ett antal historiska anläggningar som inspirationskällor och förebilder. Därefter kan vi med utgångspunkt från detta rika kunskapsmaterial hitta nya lösningar vid planeringen av städernas gröna rum.

Sture Koinberg

Arkitekt LAR, verksam i Stockholm.

2/1996

keyboard_arrow_up