Vintern är här. Jag älskar den. Det är kallt och det är som att nånting i denna värld känns som vanligt. Med den kalla vintern kom också nordvästvindarna, hårda och oresonliga rakt på vårt vardagsrum. Fram till denna blåsiga och snöiga dag hade jag varit så lycklig för mina ytterbågar som jag, med hjälp av Bertil, timmermannen och snickaren som bor några hus bort, hade snickrat ihop under oändliga antal timmar. Ja, riktigt nöjd tills idag då det började snöa in i vardagsrummet. Tre decimeterstora högar på fönsterbrädan vid vardera fönstret.
Min dotter, fem år, står bredvid mig och tittar på eländet.
– Det snöar in i dina fönster, mamma.
– Jag vet älskling, det gör det.
– Mamma det hjälpte inte att gaffatejpa på sidan.
– Nä älskling, det gjorde det inte. Det är karmarnas fel, dom är 1800-tal och väldigt sneda förstår du. Fryser du?
– Ja,varför gjorde du inte sneda fönster då, så dom passade ihop med ramen?
– Ja du hjärtat, säger jag och skyfflar ner snön i en kastrull med en stekspade.
Min dotter är en riktig smarting. Jag är också ganska smart, men det är mycket svårt att göra sneda fönster som ska hänga rakt. Dessutom med spårfals. Spårfals är för den oinvigde när glasrutan ligger i ett spår i fönsterbågen – alltså inte som med vanlig kittfals där man lägger rutan på en träkant och kittar fast den.
Ett problem med spårfals är att det är nästan omöjligt att göra om när det blir fel, eller laga när en ruta pajar. Som med musik live ungefär. Har man spelat tonen går det inte att ångra sig. Ok, det går att laga, men tar ungefär lika lång tid som att göra ett nytt fönster.
Min man kom hem samma kväll och jag bad honom lyfta ut en båge. Jag skulle försöka justera den. Han gjorde det, men inte helt försiktigt och en ruta gick sönder. Det buckliga gamla glaset klarade inte (läs min isättning av glaset) denna förflyttning och sprack. Jag grät odistanserat och hejdlöst vid min fönsterbåge och det trasiga gröna glaset som jag förstod var bortom räddning. Jag grät över alla timmar i verkstan och all försiktighet jag iakttagit, helt i onödan nu. Jag kände mig som en fönstertillverkar-bluff.
Jag bestämde mig för kittfals. Vi skiter i spårfalsen, sa jag till Bertil när vi stod i hans förråd och letade kärnvirke till nya bågar. Han tittade på mig som om jag var dum.
– Andra våningen Bertil, sa jag. Ingen kommer se.
– Men nu har du ju lärt dig så mycket om spårfals, sa Bertil. Är det inte synd att ändra nu? Strunta i de sköraste glasrutorna i stället. Och så får du samma fönster på hela våningen.
Han sa nåt viktigt! Det genomgående temat. Jäkligt fint med samma sorts fönster i ett rum. Jag började fundera på 60-talsglas och sen på 20-talsglas. Levande, men lite stadigare och ändå inga randiga rutor som med valsade glas.
Fönster med spårfals och gammalt glas är nåt av det vackraste jag vet. Som smycken på ett hus. Detaljer som kanske inte alla ser, men ändå … Så nu gör Bertil och jag spårfalsbågar igen. Jag snor åt mig timmar i hans verkstad och där dricker vi näskaffe med grädde och han spelar 70-talsmusik och har mycket tålamod med mig. Jag tänker att det tar tre veckor för fönstren att bli klara. Så jag har satt träfiberisolering i alla fönster i vardagsrummet, så ingen kan se in, inte heller ut. Min dotter blev glad.
– Va fint du gjort mamma! En jättestor koja! Det här kommer bli världens mysigaste jul!
Sofia Karlsson, sångerska och byggnadsvårdare