
På Kungliga Slottet i Stockholm pågår sedan drygt sju år ett stort arbete med att mäta upp vinden. Caroline Swartling har besökt arkitekten Peter Ottosson på arbetsplatsen med stans bästa utsikt.
Orörd, tom på föremål men full av signaturer. Ett kungligt rum, faktiskt! Som tillfälligt huserar en ovanligt spartansk arbetsplats utan vare sig toalett eller lunchrum. Åtta trappor upp traskar vi tillsammans med arkitekten Peter Ottosson, ändå upp till vindsplanet.
– Första gången jag gick upp hit hittade jag inte ner, säger han.
Statens Fastighetsverk som förvaltar slottet har initierat uppmätningsprojektet, som beräknas vara klart under 2008. För att förstå varför man nu mäter upp vinden så noga måste man blicka bakåt, till den förödande brand i Katarina kyrka som inträffade 1990.
Ritningar för återuppbyggnad
Peter Ottosson, som utför uppmätningsarbetet på slottet, berättar:
– Det hade varit en enormt stor hjälp om man haft ritningar vid återuppbyggnaden av Katarina kyrka. Ingen visste hur man faktiskt bygger en kupol.
På liknande sätt hade ritningar underlättat arbetet efter takbranden i Roskilde domkyrka på 1960-talet. Vid rekonstruktionen begick man ett stort misstag när man avsåg att brandsäkra kyrkan. Resultatet blev brandimpregnerat trä som så småningom läckte kemikalier och betongbalkar som aldrig fungerade väl med de gamla murmassorna som klarat branden.
Trettio år senare var man tvungen att börja om. All nytt material avlägsnades. Istället förlitade man sig på den gamla byggtekniken. Tegel och trä.
Inte heller på slottet fanns exakta ritningar in-nan Ivar Tengbom skred till verket med detta på 1920-talet. Tengboms ritningar fungerar mycket väl än idag, men de innehåller inga konstruktionsdetaljer. Nu vill man alltså vara fullt förberedd om elden skulle gå lös. Och då krävs noggranna ritningar, ner i minsta detalj.

Forskningsarbete
I lagom takt går man runt hela vinden på kanske en halvtimme. Den totala sträckan är en halv kilometer. På grund av brandsäkerheten (och otillgängligheten – åtta trappor upp!) förvaras inte längre några saker här, förutom en enstaka gammal balja, några läskburkar och ett och annat uttjänt fönster. Därmed framträder konstruktionen ännu tydligare, och den imponerar. Även om vi inte alltid till fullo förstår den.
– Det är spännande, säger Peter Ottosson. Än idag vet vi inte precis hur slottet är byggt. Det blir lite av ett forskningsarbete.
Vindsplanet är uppdelat i sektioner med tegelväggar, som fungerar som brandväggar. Vissa sektioner ser snarlika ut med samma sorts takstolar, men ovanför de enorma barocktrapphusen, rikssalen och slottskyrkan har Tessin gjort individuella lösningar.
– Tessins ritningar finns kvar men de säger egentligen inte så mycket. De visar vilken typ av takstol han låtit bygga men går inte in i detalj på själva konstruktionen. De har helt enkelt inte ritat så mycket, utan bara byggt. Kanske ritade man på en planka eller på baksidan av ett papper som sedan kastades? Eller på en vägg som kalkats över.

Spår av fötter
Tegelgolvet vi vandrar på fungerar som brandbotten. Överallt skönjer vi olika spår, av barnfötter och tassarna av en katt som travat över stenen då den en gång legat för torkning. Snirkliga signaturer på takstolarna sänder hälsningar från före-gående seklers hantverkare.
Peter Ottosson berättar om hur själva uppmätningsarbetet går till.
– Det är primitivt; vi mäter med hjälp av ett koordinatsystem av snören, en måttstock, ett vattenpass och ett lod.
Man tar alla mått som behövs för att kunna skapa en exakt ritning. Från en enkel skiss med alla måtten angivna görs sedan en slutgiltig ritning.
Peter Ottosson menar att många restaureringsarkitekter idag inte har tid att närma sig objektet. Fördelen med den här metoden är att man får en mycket nära relation till byggnaden och kan upptäcka små egenheter. Förståelsen och respekten för konstruktionen kommer på köpet. Peter Ottosson liknar det vid en resa med tåg där man upptäcker landskapet under resans gång, till skillnad från att ta flyget.
– Det är väldigt meditativt. Som en dialog med byggnaden, man ställer frågor och den svarar.
Man blir smutsig och dammig på kuppen men kan dokumentera allt, från timmermannens märkningar till dymlingar och spikar. En bjälke har bilats med vackra, jämna hugg – finns det flera? Kan det vara samma timmerman?


En modern byggnad
Att Nicodemus Tessin d.y. på många sätt var en mycket djärv arkitekt som inte rädes moderna inslag i det gamla Stockholm, det vittnar den då banbrytande arkitekturen om. Starkt influerad av barocken på kontinenten uppförde Tessin ett nytt slott på platsen av det gamla, efter branden 1697. Ett slott med pulpettak, att jämföra med övriga byggnader i staden, där det sluttande taket med nock var allenarådande.
– Det är också väldigt tessinskt att sätta en maxhöjd på slottet, lägga in ett vindsgolv och sedan variera takhöjden i rummen under med hjälp av krypvindarna. Ja, det är fascinerande hur modern byggnaden var, redan då!
Under hela vindsplanet finns alltså mindre krypvindar som man når genom luckor i golvet. Beroende på vilken typ av rum som ligger under krypvinden är utrymmet olika högt. Vi klättrar ner i en vind där man inte kan stå upprätt – ingenting för den klaustrofobiske med andra ord. Väl nere kan man urskilja igenmurade passager mellan vindarna. Mellan två golvbjälkar syns en mycket enkel upphängningsanordning för en ljuskrona, två plankor vari ljuskronan är fastskruvad. Upphängningen försvinner ner genom golvbrädorna. Men ögat lockas mest av det sotigt svarta teglet på ena väggen. Tegel, som av enorm hetta har smält och runnit längs väggen vid slottsbranden 1697!

Fantastisk konstruktion
Lite längre fram på vår vandring har vi öppnat ytterligare en golvlucka och smugit ner på slottskyrkans tak. Ännu ett trångt utrymme där man byggt in något som vid en första anblick för tankarna till Vasaskeppet. Valvet i kyrkan bygger på en fantastisk träkonstruktion.
– Det är tveksamt om det finns hantverkare som skulle kunna återuppföra slottet om det brann idag, säger Peter Ottosson och skakar på huvudet.
Spökena då? Jodå de finns, även om Peter Ottosson aldrig upplevt något själv. Vinden är faktiskt inte särskilt kuslig en solig vårdag, men att mäta upp alla skrymslen en kulen decembereftermiddag… Nja, det står jag nog över. Man vet aldrig om en intresserad Tessin nyfiket följer en i hasorna.
Caroline Swartling, bebyggelseantikvarie och webmaster på Svenska byggnadsvårdsföreningen
2/2007
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.