Trots att intresset för trädgårdshistoria är större än någonsin är kunskapen om hur man genom historien möblerat sina utomhusrum inte tillfredställande. Trädgårdsmöblernas kulturhistoria väntar på att bli skriven. Särskilt intressant är det sena 1800-talet och början av 1900-talet då trädgårdsmöblerna spreds utanför de finare trädgårdarna. I väntan på framtida forskning måste vi vårda detta bortglömda kulturarv.

Sommaren 2000 handlade Byggnadsvård Nääs sommarutställning om trädgårdsprydnader och trädgårdsmöbler. Trots att vi visste att vi valt ett populärt tema hade vi helt missbedömt intresset. Under temadagen i anslutning till utställningen kom det sjuhundra personer, vilket är långt mycket mer än vanligt. Under hela säsongen har det ringt folk som vill veta mer om trädgårdsmöbler, plank, staket och annan trädgårdsinredning. Att intresset är stort för alternativ till stormarknadernas sittgrupper är tydligt.

Möblemang i finrummet

Trädgårdsmöbler har funnits i mer påkostade trädgårdar sedan antiken. Lätta, hopfällbara trämöbler med utsvängda ben användes såväl i trädgården som under resor och fälttåg. Betydligt mera svårflyttade var stenbänkarna och marmorborden som utgjorde atriumgårdarnas möblering.

Under 1600-talet var trädgårdsmöbler ovanliga utanför herrgårdsparker och andra påkostade trädgårdar. Under 1700- och 1800-talets natursvärmeri var de en viktig del i trädgårdens komposition och erbjöd sittplatser att slå sig ner på under vandringarna i trädgården. De kunde vara utformade på olika sätt. Antingen formgivna efter rådande möbelstilar och målade i oljefärg eller som obehandlade stockbänkar eller torvsoffor för att imitera naturliga sittplatser. Grenmöblerna av knotig ek som sammanfogats till soffor, bord och stolar blev populära element i eremitage och kojor.

Fram till mitten av 1800-talet var möblerna tillverkade för hand av lokala möbelsnickare eller gårdshantverkare. Trä var det dominerande materialet men även sten och smide kunde förekomma. I slutet av 1800-talet blev rottingmöblerna populära på de moderna villornas verandor och terrasser.

Gjutjärn i trädgården

Den industriella revolutionen gick inte obemärkt förbi i trädgårdarna. Genom den utvecklade gjuttekniken kunde man massproducera ståtliga trädgårdsmöbler, urnor och staket med detaljerad ornamentik. Det mest kända exemplet är den klassiska ormbunkssoffan som gjorde succé på världsutställningen i London 1851 där den utgjorde en helt ny produkt i Paxtons Chrystal Palace. Soffan tillverkades i -Coalbrooksdale i västra England, den industriella revolutionens vagga.

Även i Sverige utvecklades gjuterinäringen kraftigt under 1800-talet. En helt ny typ av gjuterier växer fram i anslutning till mekaniska verkstäder och med inriktning på konsumtionsvaror för en ständigt växande kundkrets. Bland verkstädernas plogar, spisar, maskiner och stekpannor märks också ett växande antal trädgårdsmöbler. Gjutna soffgavlar med växtornamentik eller i bambuimitation såldes lösa och kunden fick själv montera brädsits och ryggstöd. Färgen på gjutjärnsmöblerna kunde variera från svart (linoljebränt) till vitt eller grönt. Det var också vanligt att bronsera gjutjärnet i olika färger. Bordskivor levererades i allmänhet marmorerade från fabriken.

Förutom gjutjärnsmöblerna tillverkades trådmöbler i galvaniserad järntråd som böjts i böljande former i en enda slinga. Dessa var förhållandevis billiga och kom att få stor spridning.

Serveringar och stadsparker

1800-talet är också stadsparkernas och uteserveringarnas århundrade. Dessa nya mötesplatser krävde bekväma sittmöbler i stor mängd. En av de mest spridda möbelmodellerna, den så kallade café- eller bryggeristolen tillverkades på många ställen i landet. Det smäckra plattjärnet i kombination med ekådrad stolsits erbjöd hopfällbara möbler som lätt kunde stuvas undan efter stängningsdags. Stolarna kombinerades ofta med runda pelarbord med marmorerad skiva. En starkt bidragande orsak till modellens spridning var att bryggerierna tillhandahöll dessa till sina kunder.

Enklare trädgårdar

När man skall välja trädgårdsmöbler till villan eller sommartorpet skall man komma ihåg att särskilda möbler för trädgården endast förekom bland bättre bemedlade stadsbor samt på herrgårdar och prästgårdar till långt in på 1800-talet. Vid torpen kunde det dröja långt in på 1900-talet innan man möblerade trädgården. En filt på marken eller stolarna från stugan fick tjäna som tillfälliga sittplatser ute. Vid kalas kunde man möblera med plank lagda på låga bockar och med slagborden inifrån.

Under 1800-talet började trädgårdsmöblerna spridas till vidare kretsar. Nya borgerliga livsmönster med sommarnöjen och villaträdgårdar, sommarmiddagar i det gröna och en mera naturnära fritid gjorde trädgårdsmöblemanget nödvändigt för allt fler.

Trots det moderna gjutjärnets förtjänster var dessa möbler mångdubbelt dyrare än modeller i trä. Även i finare trädgårdar dominerade därför trämöblerna. Ett ständigt växande antal snickerifabriker erbjöd sina kunder trädgårdsmöbler i olika modeller. I takt med att masskonsumtionen ökade spreds modellerna över ett allt större område via priskuranter och reklamannonser. De lokala särdragen suddades ut allt mer.

Många ser nog en vit spjälsoffa med elegant svängd rygg framför sig när man tänker på sommarkaffe i bersån. Spjälmöblerna var mycket vanliga långt in på 1900-talet. Ribborna torkar snabbt upp efter en regnskur och den svängda formen ger behagligt stöd för ryggen. De utsvängda benen förhindrade att soffan sjönk ner i jorden, och dessa kunde kompletteras med en påspikad bräda för att skydda från fukt och röta.

Trämöblerna täckmålades förr med linoljefärg. Den vita färgen blev nästan helt dominerande i början av 1900-talet, men dessförinnan kunde möblerna vara målade i kromoxidgrönt, brunt, rött eller ekådring. Dessa färger är ju betydligt tåligare än vitt och står också fint mot lummig grönska.

Semesterfunkis och formgivna möbler

Under 1920-1950-talen ökade antalet trädgårdsmöbler kraftigt. Lagstadgad semester, kolonilotter och sommarstugor gjorde att man tillbringade allt mer fritid ute. Parasollen och solstolen blev vanliga i trädgårdarna.

Under 1930-talet arbetade kända arkitekter och formgivare tillsammans med bruken för att ta fram moderna, funktionella och vackra trädgårdsmöbler som kom att gå under beteckningen Swedish Grace.

Vårda trädgårdsmöblerna

Gamla trädgårdsmöbler skall man vara rädd om, särskilt med tanke på de trista modeller som vi blir hänvisade till i handeln.
Till möbler som skulle stå ute valde man förr ett gott virke, vanligen fur. Man var noga med hur man tog ut bitarna för att undvika sprickor som samlar vatten och orsakar röta. Eftersom trämöblerna liksom gamla fönster är sammansatta med träplugg är de lätta att demontera om man behöver byta någon del.
Var noga med virkesvalet till de nya bitarna och passa på att halvolja delarna på svåråtkomliga ställen när möbeln ändå är isärplockad.

Den känsligaste delen på gamla trämöbler är benen som ofta är rötskadade. Benen kan naturligtvis bytas i sin helhet, men ofta räcker det att laska i en ny bit längst ner. Är benen bara uttorkade kan det räcka att ställa dem i en burk linolja tills de har mättats helt.

De flesta gamla trädgårdsmöbler har varit täckmålade med linoljefärg och eftersom det ger ett gott skydd åt trät bör man fortsätta med detta. Trädgårdsmöbler får utstå svåra temperatur- och väderväxlingar och måste skyddas särskilt väl.

Ett gott träskydd får man om man i första strykningen gör färgen extra fet genom att tillsätta 50% linolja. Andra strykningen görs med färgen oförtunnad. Tänk på att måla tunt annars håller inte målningen och färgen får en närmast oändlig torktid, vilket är särskilt olämpligt när det gäller den korta sommarens njutning.
Gjutjärnsmöbler som börjat rosta kan fräschas upp genom att gnidas in med kokt linolja. Är rosten mera utbredd måste man stålborsta eller slipa bort lös rost för att därefter rostskyddsmåla med en mönja av linolja. Den klassiska rostskyddsfärgen är blymönja, men detta utmärkta, men giftiga, pigment är numera svårt att få tag på.

Ett alternativ är järnmönja som kan användas på samma sätt och med nästan lika gott resultat. När rostskyddsfärgen torkat täckmålar man med linoljefärg i önskad kulör. Tänk på att måla så tunt du kan så att inte de sirliga detaljerna försvinner i tjocka färglager.

Idag har flera bruk och snickerier åter tagit upp tillverkning av gamla möbelmodeller. Tyvärr tillverkas många i aluminium, vilket visserligen är praktiskt lätt, men som inte går att gjuta med samma detaljrikedom som det gamla gjutjärnet.

På Byggnadsvård Nääs försöker vi samla tillverkare och varor lämpliga för byggnadsvården i en databas. Har någon läsare tips på någon som tillverkar gamla modeller av trädgårdsmöbler blir vi glada om ni hör av er så att vi kan hjälpa folk som letar.
Ta hand om dina trädgårdsmöbler om du vill njuta en middag i sommarvärmen.

Björn Ohlén

Byggnadsantikvarie och verksamhetsansvarig på Byggnadsvård Nääs i Västra Götaland

2/2001