Detta är än så länge inte historien om ett räddat stadshotell – däremot är det historien om hur en lokal opinion har verkat för att undvika rivning. Många krafter har i flera år försökt rädda en av Enköpings mest värdefulla byggnader undan grävskoporna. Nu ska regeringen fälla avgörandet. Bengt Svensson berättar.

1987 fastställdes en stadsplan för kvarteren Traktören och Snickaren i Enköping. Den omfattade bl a Enköpings stadshotell. Hotellet fick beteckningen HtQ, där Q stod för Reservat för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Beteckningen var en tydlig markering av en kommunal vilja att bevara och ett klart ställningstagande för byggnadens stora värde för staden. Ett enhälligt kommunfullmäktige stod bakom planen.

I april 2003 beslutade Miljö- & byggnadsnämnden att en detaljplan skulle tas fram med avsikten att hotellet skulle rivas och ersättas av en nybyggnad. Vad låg bakom en sådan diametralt motsatt syn på hotellet? Inte kunde väl byggnaden ha blivit mindre värdefull under de 16 år som gått sedan 1987? Och inte kunde väl ett hus med sådana kvaliteter och som väl uppfyller kraven på underhåll enligt PBL 3:13 kunnat tillåtas förfalla? ”Ytterst märkligt”, tyckte länsstyrelsen i ett samrådsyttrande när planförslaget så småningom presenterats.

Enköpings stadshotell invigdes 1879 mitt i en expansiv period, nog utan motstycke i Enköpings historia. Stadens första industri – en tändsticksfabrik – hade etablerats 1873 och ett ångbryggeri startade 1877. Järnvägen hade kommit 1876. Arbetar- och arbetarbostadsförening hade bildats 1879 respektive 1877. Första lasarettet och första folkskolebyggnaden hade byggts under decenniets sista år.

Hotellet ritades av arkitekten E J Magnusson från Gävle. Därifrån kom också byggmästaren, J F Lindeberg. Helt visst blev det ”den prydnad för staden” de byggnadskommitterade tänkte sig och säkert ”höjde det äfven dess anseende”.

Uttryck för en ny tid

Det blev, för att citera förre landshövdingen Hans Alsén, ett uttryck för en ny tid. Länsantikvarien Karl Johan Eklund såg det som en av Enköpings två märkesbyggnader. Vårfrukyrkan berättar om kristendomens ankomst och Stadshotellet om en lika stor omvälvning – industrialismen. Detta sade Eklund redan 2001, men fick anledning att upprepa det senare.
Att just upprepa argumenten för ett bevarande blev en märklig nödvändighet under åren. Landsantikvarien Stig Rydh kallade det vid ett opinionsmöte på Enköpings museum för en ”manifestation av tidens framtidstro” och konstaterade att det saknade motstycke i Uppland. ”Vad i herrans namn har hänt i Enköping sedan dess, eftersom man nu funderar på att riva det”, undrade han. Liksom om PEAB gått in i affären med förbundna ögon?

Två av Rydhs företrädare hade dessutom sett hotellet som omistligt. Att Enköping ligger på femte plats bland Sveriges städer vad avser rivna hus i stadskärnan gör ju knappast bevarandet mindre angeläget. Om nu ingen rimlig förklaring fanns till det nya planuppdraget utifrån kulturhistoria eller stadsbildssynpunkt måste där ju varit andra orsaker.

Kopplingar mellan affärer

Den 28 april 2000 berättade Enköpings-Posten (EP) att PEAB förvärvat Enköpings stadshotell. Priset var 750 000 kronor. Säljare var en konkursförvaltare. Under ett stort foto i EP med två kommunalråd, byggnadsnämndens ordförande och PEAB:s regionchef Anderén står att läsa: ”Snart är stadshotellet i Enköping väl omhändertaget. PEAB köper fastigheten av konkursförvaltare”. Samtidigt redovisades affärer mellan kommunen och PEAB. Bl a köpte bolaget ett stiligt och centralt bankhus för 2,8 miljoner kronor. Kopplingar mellan affärerna gjordes inte minst av allmänheten, och debatterades i fullmäktige.

I Uppsala Nya Tidning presenterades bankhuset som kommunens lockbete för att PEAB skulle ta sig an hotellet. Tekniska nämndens ord-förande sade, också enligt UNT: ”om kommunen gått ut på öppna marknaden med bankhuset hade överenskommelsen med PEAB ryckts undan”. ”Varför ska då PEAB hålla löftet om stadshotellet?” Eventuella samband kommer senare att förnekas av inblandade och i varje fall sägs alla avtal och optioner ha varit muntliga.

I juni 2001 redovisade PEAB sina verkliga avsikter. Man hade – för citera EP – arbetat i det tysta och uttalade att man ville riva hotellet. ”Allt annat har visat sig ekonomiskt otänkbart”. Avsikten med köpet tydliggjordes senare av Anderén: ”Vi har aldrig tänkt bevara stadshotellet.” Ritningar för en ny byggnad presenterades också.
Så var det med det omhändertagandet.

Undersökningsplikt

Med tanke på 1987 års framsynta och enhälliga beslut om Q-märkning var det många som för-väntade sig en tydlig reaktion från ansvariga politiker. Och för att knyta an till Stig Rydhs uttalande om ”förbundna ögon”: Det finns en jordabalk med undersökningsplikt. Borde inte PEAB haft både juridiska och byggtekniska kunskaper för att veta vad man köpte? Eller åtminstone anlitat sådan kompetens?

Tunga politiker ställde sig nu i stället bakom PEAB:s planer och visade stor förståelse för rivning. Byggnadsnämndens vice ordförande sade i UNT i april 2003 att varken läns- eller landsantikvarie sagt att huset var värt att bevara.

Det var fel. Som vi sett hade de varit mycket tydliga. En enig kulturnämnd hade också tidigt tagit tydlig ställning. Den menade att en upprustning var enda tänkbara och långsiktiga lösning. PEABs krav på rivning ansågs som både oförskämt och oförståeligt.

Nämnden påpekade också att ansvaret att skydda och vårda vår kulturmiljö delas av alla. Rivning skulle också innebära att allmänna oersättliga värden medvetet offras. Med nämndens ordförande i spetsen kom nämndledamöter från olika partier att aktivt delta i pressdebatten fram till beslutet 2004. Riksantikvarieämbetet hade vidimerat husets värde. ”Hur kan en politiker med stort ansvar för att forma stadens framtid uttala sig så” frågade sig bl a Enköpings Stads Hembygdsförening.

Namninsamling

Hur kunde tre års opinionsarbete förnekas? Hur kunde den största namninsamlingen kommunalrådet Wahlberg sade sig fått ta emot negligeras? Enköpings stads hembygdsförening hade samlat in 4 900 namn för bevarande och dessutom genom debattartiklar i pressen tagit tydligt parti. Kulturnämndens ”INTE KAN MAN RIVA STADSHOTELLET – en protest-utställning” hade invigts på huvudbiblioteket i mars 2003 av museilogiprofessorn Erik Hofrén. Dit hade också ordförandena i byggnads- och kulturnämnd gemensamt bjudit in fullmäktiges ledamöter och ersättare inför det slutliga beslutet. Tre alternativa tider erbjöds för visning. 12 ledamöter kom till utställningen.

Museets klipp ur lokalpressen innehåller 240 löpmeter spaltutrymme. Vid sidan om redaktionell text oroar sig enskilda, politiker och affärsmän över vem som ska betala, över att någon ska skadas av ras eller över hur länge man ska behöva beskåda skamfläcken.

Allmänhetens oro

PEAB:s kalkyler och sifferexercis för bevaran-det fick också enköpingsbor – många anonyma – att oroa sig för framtidens barnomsorg och äldrevård utan att närmare utveckla relationen mellan privat fastighetsförvaltning och kommunala åtaganden. Men många oroade sig också för mångmiljon-företagets ekonomi eller tycker att när de nu äger hotellet ska de väl få bestämma utan att kulturknuttar kommer och lägger sig i.
Många andra enköpingsbor – nästan alltid med namn – oroade sig istället för torgmiljö, stadsbild, kulturarv och historielöshet om hotellet rivs. Nätverket RIS (Riv Inte Stadshotellet) affischerade, argumenterade och manglade politiker. Genom att RIS förfogar över en stor professionell kompetens inom arkitektur och stadsplanering – bland annat före detta kommunala chefer – kunde nätverket bjuda på ett alternativt planförslag med avsevärt utökad byggrätt i anslutning till hotellet.

Stöd kom från olika håll. I Stadsmiljörådets tidning ”Urban” beklagades rivningsplanerna i samband med att Enköpings kommun fick rådets stora pris 2003 för arbetet med sina parker. Konstakademiens preses och sekreterare gjorde ett tungt inlägg där hotellets arkitektoniska kvaliteter lyftes fram och där hotellfrågan karakteriseras som en stor sak för Sverige. PEAB:s regionchef kommenterade inlägget så här i EP: ”Tror de att man får tag i pengar bara för att man skriker högt? Jag får väl ingen Porsche även om jag skriker”.

Nu hade undertecknad och kulturnämndens ordförande i brev till PEAB:s vd och styrelseordförande prövat att hitta nya vägar för en konstruktiv dialog. Efter ett halvår och en påminnelse blev resultatet ett kort möte med en divisionschef och därefter ett besked om att kontakterna med kommunen i fortsättningen kommer att ske genom stadsbyggnadskontoret. Bevarandediskussioner var med andra ord ointressanta.

I Anders Wahlgrens film ”När Domus kom till stan”, som gick i SVT i september 2004, kallades en eventuell rivning av hotellet för kulturmord. Veckan innan beslutet i kommunfullmäktige i oktober gick filmen non stop på kommunbiblioteket.

Rivning eller inte rivning

Fullmäktige ställdes inför två planalternativ. Ett innebar rivningsförbud för hotellet men också med rejält utökad byggrätt vid sidan om. Ett annat medgav rivning. Veckan innan omröstningen steg temperaturen i den lokala debatten. Ersättningsproblematiken togs upp i pressen, PEAB vidhöll att man tappat tålamodet och aldrig kommer att rusta, opinionsmätningar publicerades men gav ingen klar bild av utgången.

När fullmäktiges ordförande – som engagerat sig för bevarande – slog klubban i bordet hade 35 röstat för bevarande och 16 för rivning.
I sitt överklagande till länsstyrelsen skriver PEAB att fullmäktige med minsta möjliga majoritet röstat för rivningsförbud. Svar på överklagandet väntas efter sommaren.

Historien om Stadshotellet i Enköping

– 1873 Enköping får sin första industri – en tändsticksfabrik
– 1876 Järnvägen kommer till staden
– 1879 Stadshotellet invigs
– 1986 Kommunen säljer hotellet till Katrineholms Husbyggen
– 1987 Stadsplan med Q – reservat för befintlig kulturhistorisk bebyggelse – fastställs
– 2000 PEAB köper hotellet av en konkursförvaltare. ”Hotellet snart väl omhändertaget” (Enköpings-Posten 28 april 2000)
– Juni 2001 PEAB redovisar rivningsplaner
– Okt 2001 PEAB ansöker om rivning och redovisar förslag till nybyggnad, utfört av Studio 1.11, Enköping
– Dec 2003 Miljö- och byggnadsnämnden beslutar ta fram plan för rivning. Förslaget framtaget av Studie 1:11 på uppdrag av Miljö & Stadsbyggnad. Kompakt motstånd mot rivningsplaner skriver Enköpingsposten efter samrådet
– Mars 2004 En ledamot i Miljö- och byggnadsnämnden byter sida till bevarande efter samrådet ochtvå alternativa planförslag ska tas fram
– Sept 2004 Miljö- och byggnadsnämnden förordar rivning sedan ännu en ledamot bytt sida, men två alternativ för hotellet ska vidare till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige – ett med rivningsförbud och ett med rivning och nybyggnad
– Okt 2004 Kommunstyrelsens arbetsutskott avstår från ställningstagande
– Okt 2004 Kommunstyrelsen röstar för bevarande (8 mot 7)
– Okt 2004 Kommunfullmäktige beslutar med siffrorna 35 för och 16 mot om plan med rivningsförbud
– Dec 2004 PEAB beslutar överklaga till länsstyrelsen
– Febr 2005 Länsstyrelsen avslår PEAB:s överklagande efter tio dagars handläggning
– Febr 2005 PEAB går vidare till regeringen där ärendet i skrivande stund ligger

Bengt Svensson

Chef vid Enköpings museum och avdelningschef i kulturförvaltningen.

red@byggnadsvard.se

2/2005