fbpx

Så möblerade vi då – mellan hantverk och industri

Idag åker de unga ofta till Ikea när de sätter sitt första bo. Men hur var det förr? Fram till 1920- och 30-talen beställde de flesta sina möblemang av tillverkande möbelhandlare eller möbelsnickare. Här berättar Elias Barup, skånsk inredningsarkitekt, om hur husen möblerades i en tid som ligger nära, men som vi i detta avseende kanske nästan glömt.

Stol i nyrokokostil från 1870-talet. Sådana var vanliga bland salongsmöbler i början av seklet och beställdes av det lokala snickeriet. Fotograf/Illustratör: Elias Barup

Under det snart gångna seklet har de stora samhällsförändringarna även påverkat utformning och tillverkning av möbler. Före 1800-talets slut var i stort sett all möbeltillverkning hantverksmässig. Under 1900-talet har maskinteknik och så småningom datateknik tagit över handens arbete. Den enda masstillverkningen för avsalu vid sekelskiftet var kanske de pinnstolar som såldes på Kiviks marknad för 4:50 kr stycket. Kring sekelskiftet var jordbruket den helt dominerande näringen. Många hade någon form av hantverk, t. ex. finsnickeri på beställning, som extra inkomst. På 1920- och 30-talen tillkom möbelaffärer i städer och på större orter. De startades ofta av möbelsnickare som också bedrev tillverkning. Möbelkunden hade möjlighet att köpa det som fanns i lager eller beställa efter egna önskemål.

Vem köpte möbler? Slott och herrgårdar hade ärvda möbler från tidigare sekler, naturligtvis behövde man komplettera vid t. ex. generationsskiften och kunde då beställa hos de kända snickarna i trakten. En stor kundkrets var lantbrukarna med sina långa skånelängor. Även affärsmän och tjänstemän som byggde villor i samhällena behövde möblera. De flesta möbler såldes vid giftermål för att möblera det nya hemmet.

Rummens funktioner var inte lika bundna som nu. Förutom sovrummet kunde andra rum användas för liggmöbler. Mycket berodde naturligtvis på familjens storlek.

Sovrummet

I en trång bostad kunde man ha sängar som drogs ut i längdriktningen. De var opraktiska och svårhanterliga vid bäddningen. I ett vanligt sängkammarmöblemang kunde ingå sängar, sängskåp (pottskåp), någon form av toalettbyrå eller bord, stolar och ett skåp för kläder, linne m m. Sängarna försågs med handgjorda resår- och tagelmadrasser. Den höga huvudsänggaveln skulle stå mot väggen och fick därför ingen ytbehandling på baksidan. Före badrummens tillkomst ingick även en lavoar där man tvättade sig. Polerad björk eller satinvalnöt var vanliga träslag. Målade möbler förekom också ofta. Det var dock fråga om en sammanhållen enhet, tillverkad för ändamålet.

Matrummet

Herrummet fungerade även som gästrum. Soffan i mitten är en s.k. inversionssoffa, vars sits kunde vridas runt sin längdaxel för att bilda en bädd. Fotograf/Illustratör: Elias Barup

I gårdarnas längor fanns stora kök, med långbänk längs väggen och tillhörande lika långt bord. Här åt man som regel. Köket efterträdde den tidigare folkstugan. Vardagsrum är en modern företeelse. Under 1900-talets första hälft hade man däremot matrum. Det användes vid bjudningar, som man ofta hade och likaså när man hade många till hjälp i arbetet. t.ex. vid tröskning med det då moderna mobila tröskverket krävdes under någon eller några dagar en stor arbetsstyrka – då fick man inte plats i köket, maten dukades istället upp i matrummet. Matbordet var därför försett med utdrags- eller iläggsskivor. Måltiderna utgjorde festliga inslag i vardagslivet.

1920-talets matrum möblerades med dels renässanspåverkade ekmöbler och efterhand med möbler i tidens anda, tillverkade av björk och betsade i olika bruna eller grå färger. Cellulosalacker började att användas i stället för schellack för ytbehandling. Skisserna visar en mycket vanlig genomsnittstyp av matrumsmöbel från tiden kring 1920-30. Det var i regel ekmöbler, men även björk förekom. Möbeltypen har s.k. tåade ben, vilket var mycket lämpligt för industriell produktion. Detta påverkade framställningskostnaden på ett fördelaktigt sätt. Hantverket fanns dock kvar, mest påtagligt var äppelornamentet i stolryggen. Stolarna kläddes i regel med läderimitation som var galonets företrädare. Tygklädsel var ett finare alternativ. Man kunde ha en buffé en bra förvaringsmöbel för porslin och bestick. Linneskåpet inrymde dukar, servetter m m. Serverings,bordet var avställningsplats vid dukning. I lådorna fanns uppläggsbestick o.dyl.

Salongen

Salongen var finrummet. Här hade man vackra och hantverksmässiga möbler med representativ funktion. Bekvämligheten var inte avgörande. Efter middagen drack damerna kaffe i salongen medan männen rökte till kaffet i herrummet. Skisserna visar soffa och karmstol i Karl Johan-stil. I vitrinskåpet förvarades de fina prydnadssakerna, kristall, porslin m.m. I det här rummet passade mahogny, valnöt och andra ädla träslag. I salongen kunde man ha såväl nytillverkade s.k. stilmöbler som antika möbler, gärna från 1700-talet i gustaviansk stil. En empirebyrå kunde t.ex. pryda salongen. Nyrokoko från 1870-talet var vanligt, särskilt i soffa och stolar. Sidengardiner och orientmattor kompletterade inredningen.

Herrummet

Herrummet var ofta gårdskontor och det rum där mannen i huset tog emot besökande i affärskontakter och diskussioner. Det stora skrivbordet var den viktigaste möbeln. Det var av en traditionell möbeltyp med hurtsar och lådor. Skrivbordsstolen på skissen är en populär typ, industriellt tillverkad. Besöksfåtöljen stod a,alltid på andra sidan av skrivbordet. En omtyckt möbel var inversionssoffan, d.v.s. sitsen hade bädd på undersidan och kunde vridas runt sin längdaxel för att bilda en tämligen bekväm bädd.
Herrummet kunde därmed också tjäna som gästrum. Klaffbordet på pelarfot behövdes framför soffan när något skulle serveras. Man hade ofta ett väggur över soffan eller bokhyllan.

Idag är det naturligt att värdera riktigt gamla möbler högt – som antikviteter. Vårt sekels ”halvgamla” möbler, många gånger med anonyma hantverkare som upphovsmän, börjar också uppskattas alltmer. De avspeglar trots allt handens verk – något som redan är mycket ovanligt i nytillverkning där datorer styr processen fram till färdig möbel. Idag tillverkas endast ytterst exklusiva möbler för hand, mellanskiktets vardagsvara finns inte mer som hantverk.

Elias Barup

har under en stor del av detta sekel varit verksam som inredningsarkitekt på Österlen med Skåne och Blekinge som arbetsområde.

4/1997

keyboard_arrow_up