Riksantikvarieämbetet hade den 28 oktober inbjudit till information och diskussion om ett förslag till vägledning om hur varsamhetsfrågorna kan hanteras inom ramen för plan- och bygglagens system för tillsyn och kontroll. Ca 30 personer från bl. a. länsstyrelser, museer, stadsarkitektkontor, skolor och organisationer hade hörsammat inbjudan. Vägledningsskriften har tagits fram för att klarlägga den sakkunniges roll, uppgifter och kompetens vid sådana ändringar där väsentliga kulturvärden berörs. Den kan vara till nytta för bl. a. byggnadsnämnder, byggherrar, arkitekter och antikvarier.

Arkitekt Leif Johannesson vid RAÄ, författare till vägledningen, presenterade förslaget mot bakgrund av att Plan- och bygglagen sedan 1995 »avkommunaliserat« ansvaret för byggandet. Han betonade att PBL (Plan- och bygglagen) är ett nybyggnadssystem som fungerar om man har kvalificerade byggherrar. PBL är inte anpassad till arbeten i äldre byggnader och för små ombyggnader. Mot bakgrund av att 80-90 procent av byggnadsnämndernas ärenden behandlar ombyggnad (motsvarar hälften av alla byggnadsinvesteringar i landet) är det inte lätt veta hur man ska efterleva PBL i praktiken.

Om byggherren i ett ombyggnadsprojekt som kräver bygglov enligt PBL inte själv kan anses vara sakkunnig i varsamhet kan han anlita någon lämplig person för detta. Om han i sin organisation kring bygget (egenkontrollen) inte har någon som kan anses vara sakkunnig inom varsamhetsområdet så kan byggnadsnämnden anmoda honom att anlita en fristående sakkunnig.

Systemet är inte helt problemfritt då det hela tiden är byggherren som anlitar sakkunniga, dvs. om den anlitade sakkunnige inte bedömer förhållandena på det sätt som byggherren önskar kan denne skifta till en annan sakkunnig – bara den personen är godkänd av byggnadsnämnden. Ett annat motsägelsefullt problem är att PBL är ett revisionssystem, dvs. det står för kontroll i efterhand. Detta är inte i överensstämmelse med ombyggnadsförhållanden – man kan inte återfå förlorade kulturvärden.

Det system vi har, med inbyggda problem, kräver kompetenta sakkunniga i varsamhet som kan göra rätt bedömningar. Vilka kunskaper eller vilken utbildning ska då sådana sakkunniga ha? Det finns fler områden som kräver sakkunniga enligt PBL, de vanligaste är ventilation, brand och tillgänglighet. För ventilation och brand finns certifieringssystem. En fråga är om man ska tillskapa certifiering för sakkunniga i varsamhet. I väntan på ställningstaganden kring detta vill vägledningen konkret hjälpa de personer som är inbegripna i ombyggnad/restaurering nu.

Vägledningen betonar vikten av förundersökning – det finns stöd i lagen för sådana arbeten – man kan kräva förundersökning för att kunna behandla ett byggnadslovsärende. Kravens omfattning måste naturligtvis vara avvägda mot omfattningen av föreslagna åtgärder. Det faktum att den sakkunnige för varsamhet måste vara införstådd med byggandets hela process – från planering till genomförande betonas också. Detta kräver både kunskaper och erfarenhet.

De närvarande menade att frågan om vilka kunskaper en sakkunnig ska ha måste utredas. Såväl arkitekter som antikvarier kan arbeta som sakkunniga i varsamhet. De måste dock ha fördjupning inom området varsamhet. Praktikfall efterlystes – kanske kan en uppdaterbar bilaga göras till vägledningen. Exempel på kompetens för sakkunniga kan också göras i en bilaga då utbildningar är i stöpsleven och erfarenheten säkert kommer att utveckla kraven på hur sakkunniga ska vara utbildade och vilken och hur mycket praktisk erfarenhet de ska ha.

Frågan om certifiering möttes med övervägande positiva kommentarer. Den risk man kunde förutse är att specialisering är en riskfaktor för helhetssyn. Möjlighet till certifiering på mer än en nivå bör undersökas.

En vägledning som den föreslagna kan naturligtvis inte ta upp alla problem i samband med sakkunniga i varsamhet. Förslaget som presenterades är mycket väl genomarbetat och ett välbehövligt redskap för att hantera PBL och varsamhet. Uppenbarligen behövs därtill utredning om kunskapsbehovet för sakkunniga, frågor om certifiering och inte minst hur man informerar om varsamhet. Vägledningen är ett gott steg i rätt riktning!

Kerstin Barup

Tf. professor och privatpraktiserande arkitekt

4/1999

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.