Vi har alla åkt förbi dem, kostallarna och ladorna som en gång var bondens stolthet men idag förfaller sedan jordbruket avvecklades. I decennier har vi också matats med bilder av den sorgesamma landsbygden vars invånare inte har vett att flytta. Nå, det finns mer att säga. Eva Löfgren besökte Lassegården, som är allt annat än sorgesam.

Den smala grusvägen slingrar sig förbi kohagar och fårhägn, tätt intill famnbreda stengärdsgårdar och resliga manbyggnader, upp på åsryggen där gårdarna fortfarande ligger samlade. Karleby utanför Mariestad i Västergötland är på många sätt en sällsam plats. Byn är en av landets bäst bevarade rundbyar och i backarna kring höjden blommar rara örter som backsippa och jungfru marie nycklar. Vid åsens fot, där ån Tidan passerar, har arkeologerna hittat resterna av en träkyrka med jordgrävda hörnstolpar från mitten av 1000-talet.

I Karleby finns också Lassegården och dess trädgårdar, en idyll med långa anor och omsorgsfullt restaurerade timmerbyggnader. Idag bedriver trädgårdsmästaren och konstnären Cecilia Blomkvist en blomstrande verksamhet på gården, vars särskilda kvalitéer är ett av skälen till hennes framgångar.

Ur törnrosasömnen

2003 hade Lassegården legat för fäfot i närmare 40 år, både mark och byggnader. Den imponerande stenmuren var överväxt och sly dolde boningshuset från vägen. Ur stenfoten växte hela träd, ekonomibyggnaderna var i ännu sämre skick och gårdsplanen gick knappt att köra in på. Men det var precis här de ville bo, Cecilia och hennes lilla familj. Nej, hon smakade inte på jorden innan köpet gick igenom och hon beräknade inte avkastningen på markerna heller. Platsen och landskapet talade sitt språk, mangården låg varmt och skyddat men ändå höglänt och med utsikt över hagarna. Här hade människor levt gott i århundraden.

Trots dess skröpliga tillstånd, var det framför allt boningshuset familjen föll för. Den stabilt timrade byggnaden är uppförd någon gång vid 1800-talets början, med ljusa, reveterade fasader. Idag är det lätt att se dess charm, men historien om den mödosamma restaureringen skulle kräva sin egen artikel – som kunde ta upp det mesta i byggnadsvårdsväg.

Även om mängder av fina detaljer fanns kvar i huset var den första tidens åtgärder ganska drastiska. Det handlade om att röja och ta ner träd, byta stockvarv och mura skorsten där den gamla hade rasat in. Att använda traditionella metoder och material var en självklarhet. För Cecilia och hennes man Joakim handlar det om att göra bra saker av små resurser – att tänka som man gjorde förr. Det kräver visserligen tid och kunskap, men tär vare sig på ekonomin eller på naturen. Har man ett hus som stått stadigt i två hundra år är det dessutom ett säkert kort att fortsätta på samma vis.

Växte långsamt

Det var när huset började bli beboeligt som Cecilia fick idén att odla inte bara för familjens del utan också till försäljning. Som trädgårdsmästare med utbildning från både Capellagården på öland och trädgårdsutbildningen i Mariestad, och därtill med en bakgrund som egen företagare inom konstvärlden var det inget stort steg att starta verksamhet. Hon började med grönsaksodlingar och en besöksträdgård dit trädgårdsentusiasterna snabbt hittade. Så småningom växte odlingarna, men också variationen i verksamheten.

Genom att växa långsamt och göra det mesta arbetet själv har Cecilia kunna undvika stora banklån. Idag måste hon anställa två eller tre personer under högsäsong för att allt arbete ska hinnas med. Verksamheten vilar numera på flera ben: KRAV-certifierad odling, gårdsbutik och förädling av det som jorden ger, därtill produktion av lammkött och honung, café och matservering (mathantverk!), guidningar och föreläsningar. I den ombyggda ladugården har ett tillagningskök inretts, med betonggolv och lerklinade, temperamålade väggar. Här tillverkas allt efter hand som det mognar och då gäller det att vara lika uppfinningsrik som uthållig.

Caféet serverar säsongens delikatesser och menyn varierar därför beroende på tillgång. Cecilia vill gärna att de som fikar eller handlar i gårdsbutiken bokstavligen ska kunna se hur grönsaker och bär har vuxit. Men hon säljer också varor från andra producenter som delar hennes idéer om hur mat ska göras och smaka. Till exempel finns ostar från Påverås Gårdsmejeri och korv från Hökensås charkuteri, båda flerfaldiga vinnare i SM i Mathantverk.

Mångfald som protesthandling

Själva basen i Lassegårdens trädgårdar är odlingarna, som idag är cirka ett halvt hektar stora och mestadels rymmer grönsaker. Att odla ekologiskt med framgång handlar till stor del om planering och att variera växtföljden för att minska risken för angrepp. Som alla trädgårdsmästare inleder Cecilia året med att göra en noggrann plan över vad som ska planteras och skördas, när och var. Plantuppdragningen sker i gårdens stora bastu, som annars används just som bastu.

Arbetet utförs mestadels för hand, men även om gamla, hantverksmässiga metoder oftast är de mest hållbara och effektiva ser hon ingen poäng i att konsekvent rata nymodigheter. Så länge de fungerar väl och inte motverkar syftet att ge bra produkter, även på lång sikt. Fyra moderna växthus står därför placerade på olika platser runt om på går- dens marker. Hon använder markduk av både plast och majsstärkelse, och kör en enaxlad trädgårdstraktor som man kan sätta plogskär eller slåtterbalk på. »Vi hade en Grålle, men våra marker är för blöta och för små för en traktor. Däremot har vi funderat på en häst«, säger Cecilias man Joakim som vet hur smidig en nordsvensk kan vara på små ytor.

Lassegårdens odlingar liknar inte de vidsträckta grönsaksfält vi är vana att se. Här gäller småskaligt istället för storskaligt, kretslopp istället för påfyllning, mångfald is- tället för monokultur och just det ja, kvalitet framför kvantitet. »Vi gör det mesta tvärtom, från det lilla till det stora. Det är klart att det är politiskt, det här är punk! Alla som vet hur dagens matproduktion fungerar förstår det«, säger Cecilia och ler stilla.

Att döma av statistiken kan det som händer i Karleby helt visst beskrivas som en protesthandling. Enligt SCB går svensk grönsaksodling i sin helhet mot ökad specialisering, större odlingar och färre odlare (SCB. Jordbruksstatistisk årsbok 2013). Odlingen av vissa grönsaker domineras också av få, mycket stora odlare. Jämfört med importerade grönsaker, som brukar nämnas som det främsta skälet till utvecklingen, är svenska grönsaker mindre besprutade. Men även den konventionella grönsaksodlingen i Sverige är bekämpningsintensiv. Framför allt är det lök, isbergssallat och morötter som besprutas, upp till åtta bekämpningar på en säsong kan förekomma. På Lassegården odlar man också dessa grödor, men utan tillstymmelse av gifter.

Det nödvändiga kretsloppet

Under en odlingssäsong hinner Cecilia skörda många olika sorters grönsaker och bär, varje sort i relativt begränsad omfattning. När vitlöken är slut är det dags för sallater och morötter, därefter sår hon på nytt. Som KRAV-odlare är det helt avgörande att hitta bra, härdiga sorter. Hallonen till exempel, Stiora, är en norsk sort som är härdig, helt utan virus och ger rikligt med stora, smakrika bär som säljs för direkt konsumtion. Av den baltiska och härdiga druvan Zilga gör Cecilia druvjuice, en sann delikatess. »Vi testar gamla sorter och försöker hitta ’nya’ smaker som har rationaliserats bort i industrialiseringen av matproduktionen. Inga F1-hybrider används. Det är ett viktigt kulturarv.

Grundtanken är att nyttja gårdens alla resurser. Det ingår också i KRAV-certifieringen att använda stallgödsel och kvävefixerande växter istället för handelsgödsel. Här hamnar ogräs först i hönsgården där hönsen äter av alla frön som inte bör gro. Från hönsgården skyfflas det vidare till komposten där näring från växtmaterial och hönsspillning tas tillvara, för att återföras till odlingarna. Fåren producerar också gödsel, det märks framför allt vintertid när de står på djupströbädd som också den hamnar på komposten.

På vintern får djuren hö från egen slåtter och dessutom lövfoder från hamlade träd. »Jodå, vi hamlar«, berättar Cecilia. »Löv är ett högklassigt foder som innehåller både vitaminer och spårämnen som hö saknar. Att inte fler utfordrar sina djur med löv handlar mest om att metoderna för att hamla inte går att mekanisera. Det måste göras för hand. Våra djur ratar säkert hälften av vallhöet. Ängshö tycker de om, och så löv – det tar slut till sista smulan.« Sommartid går fåren på bete i skogen, som alla djur gjorde förr. Där är det svalt och behagligt för dem att vistas, och dessutom hålls blandskogen öppen och ljus – så som vi tänker oss att en skog ska vara. Runt odlingarna och på gården finns ängsmark som slås med lie eller slåtterbalk. Höet torkas traditionellt och ges till djuren på vintern. Det höga gräset, och ängsväxterna bidrar till mångfalden av både växter och djur.

Driva företag i kulturhistorisk miljö

Det är sannerligen ingen museiverksamhet Cecilia Blomkvist bedriver, men hade det inte varit för de gamla byggnaderna och byns säregna stämning hade hon inte sökt sig till Lassegården och besökarna hade inte fått den helhetsupplevelse de erbjuds idag. För Cecilia är det en självklarhet att gårdens gamla hus är en ekonomisk resurs i företaget, just för att de har kvalitéer som bara det hantverksmässigt utförda besitter. »Det är också en resurs att vi fortsätter använda hantverksmässiga metoder i både byggnader, odlingar, mat och marker. Det ger platsen kontinuitet, och det blir en mänsklig istället för maskinell skala som är att ta till sig som besökare. Autentisk är ett svårt ord, men det är det vi strävar efter.« Samtidigt vet hon att kulturhistoriskt värde oftast förknippas med utgifter, pålagor och oavlönat arbete – i varje fall i näringskretsar. När hon startade sin verksamhet och hade kontakt med myndigheterna talade hon därför lite om gårdens speciella egenskaper. Det hade inte fallit i god jord. Idag hade det kanske varit annorlunda. Fler och fler landsbygdsföretag arbetar med kvalitet och hållbarhet på liknande sätt som på Lassegården, och kulturarv och hantverksmässighet betraktas inte längre som tärande.

Eva Löfgren

är fil.dr i kulturvård och redaktör för Byggnadskultur

eva.lofgren@byggnadsvard.se

3/2013