För att gestalta och bevara trädgårdsmiljöer behövs både historiskt växtmaterial och trädgårdshistorisk kunskap. Programmet för odlad mångfald (Pom) har sedan 23 år arbetat med att inventera, utvärdera och bevara trädgårdsväxternas mångfald. Idag bevaras värdefullt växtmaterial som frö hos Nordiskt Genresurscenter (NordGen) och som levande plantor hos Nationella genbanken, samt i ett 30-tal lokala klonarkiv. Erik de Vahl, Genbankskurator vid Nationella genbanken, berättar mer om arbetet.

Pom är Sveriges nationella program för växtgenetiska resurser och bygger på Konventionen för biologisk mångfald och den särskilda handlingsplan för växtgenetiska resurser som FN:s organ för livsmedel och jordbruk (FAO) arbetade fram på 90-talet. Till en början stod livmedelsgrödorna i fokus men snart beslutades att också inkludera trädgårdsväxterna. De kulturhistoriska aspekterna, det gröna kulturarvet, blev tidigt centralt i arbetet.

Återfinna odlad mångfald

Redan från start var Poms projektledare övertygade om att mycket av de stora sortiment av trädgårdsväxter som fanns i handeln under 1900-talets första hälft skulle gå att återfinna. Genom åtta riktade upprop för olika växt­kategorier påbörjades storskaliga inventeringar där landets trädgårdsexpertis och fritidsodlare samlades kring ett gemensamt mål: att återfinna och dokumentera vårt gröna kulturarv. Det visade sig snart att redan välkända och dokumenterade historiska miljöer inte alls var de bästa platserna att återfinna äldre sorter av trädgårdsväxter.

För att sålla bland de tusentals tips som snart började komma in utformades tids­kriterier som ställde krav på dokumentation i form av levande minnen, foton eller annat som gjorde det möjligt att spåra den enskilda växten tillbaka i historien. I många historiska miljöer hade byggnaderna eller trädgårdens utformning och uttryck stått i fokus. Växternas historia var oftast svår att följa genom decennier av restaureringar, omtolkningar och omorganiseringar. Det som inte dokumenterats i skrift måste bevaras i minne. ­Landets hemträdgårdar visade sig vara växtminnenas guldådror.

Hand till hand genom decennierna

Växtsorter som spridits från person till person har ofta knutits väldigt starkt till minnen. Därför har de också vårdats och bevarats. Rosen som fars morbror hade med sig vid flytten, mästerroten som förr användes som medicin till kossorna och den vackra perennen svärmor delade med sig av vid bröllopet. Dessa växter visade sig inte sällan också bära på en förbisedd kvinnohistoria. Ibland hade de tagits om hand med vetskapen om att sorten inte längre gått att hitta i handeln, ibland som en naturlig del av en självhushållning, där beprövade sorter värdesatts.

I boken Klint Karins kålrot och Mor Kristins böna blev det tydligt att lokalsorter av bönor, ärtor, rovor och potatislök ofta vårdats inom familjer i flera generationer. När handelssortimenten krympte som en följd av rationaliseringar efter krigen fick landets trädgårdsodlare lita till egna krafter och ta hand om sina egna sorter.

Bevara levande växter

Den odlade mångfalden är en del av vår biologiska mångfald. Här ryms viktiga naturvårdsinsatser där hela ekosystem eller biotoper skyddas och vårdas med målet att bibehålla ekosystemtjänster, artrikedom eller kanske specifika hotade vilda arter. Arbetet med den odlade mångfalden innebär istället att förstoringsglaset riktas mot enskilda kulturväxters variation. Grödor som formats av människan och som är beroende av att vi fortsätter odla dem. Detta arbete har därför kanske mer ­gemensamt med arbetet med lantraser av husdjur än med naturvård, även om arbetet ibland överlappar.

Vilda kulturväxtssläktingar kan bli viktiga resurser för framtida växtförädling och vildväxande arter som kvanne, skogslök och kummin är exempel på kulturväxter som ibland haft sin växtplats utanför trädgårdarna i kulturlandskapet. Sorter av trädgårdsväxter som går att bevara som frö finns hos NordGen.

Växtslag som istället måste bevaras levande bevaras av Nationella genbanken i Alnarp som drivs av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) på uppdrag av Jordbruksverket. Här finns de allra mest intressanta sorterna som återfanns i Poms inventeringar och stora delar av den 4,5 hektar stora fältarkivet utgörs av fruktträd. Sammanlagt bevaras ca 2500 sorter i Alnarp och säkerhetskopior finns även i ­lokala klonarkiv runt om i landet. Sorter med anknytning till olika landskap eller regioner får här komma till sin rätt i kulturhistoriskt gestaltade miljöer.

”Grönt kulturarv” för yrkes-och fritidsodlare

Redan när Pom drog igång sitt arbete för över 20 år sedan var en bärande tanke att ­resultatet skulle komma både yrkes- och ­fritidsodlare till gagn. År 2012 lanserades ­varumärket Grönt kulturarv på bred front och på yrkesmässan Elmia garden samma år presenterades fyra perenner som de första sorterna i sortimentet. Sorterna har ofta fått sina namn från de personer som odlat och bevarat dem eller från byn eller gården där de återfunnits. Att ge dem nya sortnamn när sorten inte kunnat identifieras i provodlingarna har varit ett sätt knyta samman växten med dess odlingshistoria.

Tio år efter att varumärket lanserades har nu sortimentet växt till över hundra sorter. Sorter som överlevt såväl krigsvintrar, skiftande skötsel och klimatförändringar har självfallet ett stort odlingsvärde för fler än de historiskt intresserade, men sortimentet är dessutom en viktig resurs för den som gestaltar historiska trädgårdsmiljöer.

Växande kunskap

De senaste åren har kunskapen kring trädgårdshistoria kommit att fördjupas och ­breddas. Forskningen har lärt oss att kunskap om allmogens humlegårdar och kålgårdar ibland faktiskt finns att finna i historiska skiftes­dokument och att trädgårdsodlingen historiskt inte alls gjorde halt vid grindarna till slott och herrgårdar. Tvärtom har ofta ­delningar och sticklingar från de tjusiga ­miljöerna vandrat vidare ut i bygden och med tiden blivit folkliga arveväxter.

Gräva där man står

Exakt vad som odlats kan ibland vara svårt att veta. Historiska prislistor från handelsträdgårdar kan ge ledtrådar om vad som var på modet vid tiden men många kulturväxter saknas ofta i handelssortimenten. Åbrodd, pepparrot, potatislök och humle är exempel på köksväxter som odlats mycket, men spridits från hand till hand.Den regionala variationen i trädgårds­odlingen och kunskapen om vilka växtslag som hör samman med olika miljöer manar också till viss eftertanke när vi

återskapar historiska trädgårdar. Att gräva där vi står, eller kanske snarare att lyssna på den som faktiskt själv grävt i trädgården, är bästa ­sättet att se till att kunskapen om vad som redan finns i trädgården dokumenteras och bevaras. Varför plantera in en historisk ­humlesort från någon annan del av landet, om det finns rester av humlen som odlats i byn hos grannen? Att bevara en trädgård är att bevara ett levande minne av de som ­odlat.

Erik de Vahl, Genbankskurator Nationella genbanken, SLU.